Den senaste tiden har jag intresserat mig lite extra för kungafamiljen. Och det händer inte särskilt ofta. Egentligen tycker jag ju att monarkin är ett gammalt konservativt tjabbel som borde avskaffats för länge sedan.
Jag blev lite nyfiken och kollade upp vad monarki egentligen betyder och jag läser att det är den äldsta formen av stadsstyre, och grundar sig på hur stammar styrdes. Monarkerna sågs som gudomens eller gudarnas representant på jorden. De var ofta präster, gudar och kungar en i samma person.
Ja är inte vår självaste Konung lite gudomlig (!)
Jag tycker synd om kungafamiljen. Att de till skillnad från de flesta andra som föds i detta land inte själva har val att bestämma vem de får gifta sig med och vad de vill säga. Att de förväntas svara korrekt på allt och le åt alla. Och om de inte gör de får de på moppe.
Det som förvånar mig mest är att så stor del av svenska befolkningen stödjer denna förlegade form av stadsstyre. Kanske har vi monarki på samma sätt som det är roligt att hålla apor i en bur. Vi har något att titta på och skvallra om och kritisera. Om de var något annat än kungliga hade de kunnat dra sig ur, välja att inte ställa sig i rampljuset, men om man är född i detta kast vad har man för val?
Inte ens Indien har Monarki för guds skull, även om väldigt många i Indien inte får gifta sig hur som helst alla gånger. Kastsystem, arrangerade äktenskap, giftermål inom samma släkt för att blidka släktens sociala och ekonomiska intressen. Ja det finns visst några paralleller här.
Både hans Gudomliga Majestät Konungen, men också vår inte längre så rundkindade stadsminister Fredrik Reinfeldt måste tydligen godkänna vem kronprinsessan Viktoria får gifta sig med. Jag säger då det.
Men hursomhelst, i alla fall, jag hoppas nu att det går bra för Daniel Westling med hans nya njure, och Sverige har ju trots allt kommit en bit på väg som vågar acceptera någon som inte har blått blod att se som blivande prins. Och denne blivande prins verkar ha lyckats med att få fler svenskar att anmäla sig till donationsregistret. Något bra kanske det är med den svenska monarkin trots allt.
söndag 31 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
Det var ju inte så farligt egentligen
Det gick bra. Det gick så himla bra att jag blir lite arg på mig själv att jag oroade mig så mycket.
För läkaren som var en kvinna i knallblå byxor med snörsko och långt grått hår i hästsvans, hon pratade om att det kan vara lite jobbigt med cellgiftsbehandlingar och strålning. Men mamma kommer överleva. Och det säkert lika länge som alla andra dödliga.
Hon sa att det var den bästa möjliga i den här situationen. Att tumören är väldigt liten och inte särskilt elak och hormonkänslig, att förmodligen är allt borta nu efter operationen då de tog i med god marginal. Men för att försäkra sig om att slå ihjäl eventuella frön från lymfan så kör de cellgift strålning och hormonbehandling. Som extra livrem, säkerhetsbälte och hjälm. Men det är ju en bagatell i sammanhanget, om hon tappar håret och blir lite trött ett tag. Det viktigaste är ju att hon får fortstätta leva livet, se sina barnbarn växa upp och slippa vara avundsjuk på gamla rynkiga tanter för att de är just gamla och rynkiga.
Så konstigt att vara människa egentligen, att man har förmågan att hitta på en massa saker som växer sig stora som gråa moln i huvudet.
Nej, det man inte kan göra något åt imorgon skall man inte oroa sig för i dag. Det är ju livet självt vi lever och vem som helst kan drabbas av vad som helst närsomhelst, men om alla går omkring och oroar sig för det blir oron själva sjukdomen och inte faran i sig. Jag ska aldrig mera oroa mig. Jag ska lyssna mer på Sam och morfar, de sa från början att det var ju självklart att det skulle gå bra. Nu regnar det sommarregn och vi ska dricka vin och göra upp en eld i kaminen. Hej så länge.
För läkaren som var en kvinna i knallblå byxor med snörsko och långt grått hår i hästsvans, hon pratade om att det kan vara lite jobbigt med cellgiftsbehandlingar och strålning. Men mamma kommer överleva. Och det säkert lika länge som alla andra dödliga.
Hon sa att det var den bästa möjliga i den här situationen. Att tumören är väldigt liten och inte särskilt elak och hormonkänslig, att förmodligen är allt borta nu efter operationen då de tog i med god marginal. Men för att försäkra sig om att slå ihjäl eventuella frön från lymfan så kör de cellgift strålning och hormonbehandling. Som extra livrem, säkerhetsbälte och hjälm. Men det är ju en bagatell i sammanhanget, om hon tappar håret och blir lite trött ett tag. Det viktigaste är ju att hon får fortstätta leva livet, se sina barnbarn växa upp och slippa vara avundsjuk på gamla rynkiga tanter för att de är just gamla och rynkiga.
Så konstigt att vara människa egentligen, att man har förmågan att hitta på en massa saker som växer sig stora som gråa moln i huvudet.
Nej, det man inte kan göra något åt imorgon skall man inte oroa sig för i dag. Det är ju livet självt vi lever och vem som helst kan drabbas av vad som helst närsomhelst, men om alla går omkring och oroar sig för det blir oron själva sjukdomen och inte faran i sig. Jag ska aldrig mera oroa mig. Jag ska lyssna mer på Sam och morfar, de sa från början att det var ju självklart att det skulle gå bra. Nu regnar det sommarregn och vi ska dricka vin och göra upp en eld i kaminen. Hej så länge.
tisdag 26 maj 2009
Snurrigt
Två saker snurrar just nu mest i mitt huvud. Den ena är Sam och den andra är mamma. Att min Sammy snurrar gör att det känns lättare när det snurrar med mamma. För om två dagar ska jag vara anhörig och inte sjuksköterska och sitta och lyssna på vad mammas bröstkirurg säger, vilken grad och hur mycket och vilken sort av cancer hon har. Och vilken behandling hon ska få. Därför är det skönt när Sam snurrar i mitt huvud samtidigt som jag slipar och målar väggarna och skrapar bort puts och smetar dit murbruk. Mamma gömmer sig bakom blommorna i trädgården och jag smetar spackel som en galning. För det är ingen ide att tänka ännu. Armarna blir spagetti och svetten rinner på ryggen och jag tänker på vad fint det ska bli när Sam kommer hit. Jag har ju ändå världens bästa man och världens bästa mamma.
Min hackkonst
Min hackkonst
Kossor och daggmaskar och hundar på indiska tåg
Prestationsångest. Jag vet inte vad jag ska skriva om längre när jag inte är i Indien. På dagarna är jag i Sverige. På nätterna däremot är jag där igen.
Jag stod mitt på en väg mellan några lastbilar, i den indiska trafiken såklart. Plötsligt kom det en svart ko springande mellan bilarna. Och bakom den en ung tjej. Hon slog på kon med en piska och kon blev arg och sprang rakt emot mig för att stångas. Jag kom ingenstans eftersom bilarna var i vägen. Men då stannade kon. Och jag blev arg på tjejen som piskade kon, för hade hon inte gjort det hade den aldrig attackerat mig. Jag vill ju vara snäll mot djuren.
På dagen när jag var i Sverige umgicks jag med morfar, vi var bakom hans hus och jag tittade på hur han skötte sina blommor. Plötsligt hittade han en daggmask som låg i solen.
– Inte ska du ligga här lilla vän och stekas i solen, kom så ska du få komma till en mörk och fuktig plats, sa min morfar.
Så tog han upp den lilla daggmasken varsamt och medan han höll den i sin slutna hand grävde han en liten grop och stoppade sedan ner den lilla masken.
Morfar
Jag tycker mycket om min morfar. Han var ju en av de första ekologiska odlarna i Sverige, han har varit vegetarian och förstått vitsen med att inte använda konstgödsel i över trettio år, och det är först nu som folk börjar fatta allvaret med miljöproblemen. Dessutom har han ju uppfunnit sand och gräsklippsmetoden.
Nu skryter jag allt, men jag är ju lite stolt, gräsklippet gör så blommorna blommar och allting blir frodigt och grönt, betydligt bättre och kraftigare än de med konstgödsel.
Om min morfar var född i Indien, då skulle han nog varit Jain, en sådan som inte dödar något levande, men kanske skulle han varit lite greenpeaceaktivist, naturdoktor och buddist också.
Läste någonstans att det går åt 30 gånger mer energi för att producera ett kilo nötkött än ett kilo vegetarisk mat. Och då sade man också att matkonsumtionen står för nästan en tredjedel av vad varje svensk släpper ut i koldioxid.
Denna tanke är lite skrämmande tanke nu när Indierna övergår mer och mer till att äta kött, kött är det lyxiga, det som ger status. Bjuder man på middag i Indien i en något välställd familj, då måste det vara kött. Man vill ju inte verka fattig. För vegetarisk mat är för fattiga, kött för rika. Kött har blivit en statussymbol precis som ljus hy.
Man kan ju prisa hinduismen och tycka att det är tur att så många av jordens befolkning är hinduer och därmed betraktar korna som heliga. Att äta fågel och fläsk var enligt den där undersökningen betydligt bättre för miljön än ko, men inget går ju upp mot vegetarianismen ;)
En annan natt drömde jag att jag åkte Indiskt tåg. Som vanligt beställde jag mat på tåget, men jag var allt lite orolig för hur det skulle gå med min hund. För jag hade en hund med ombord, det har jag aldrig sett i Indien, jag tror inte det går där. Medveten om detta hundproblem blev jag mycket förvånad när serveringspersonalen kom med en tallrik mat som var formad till tre fina ben med örtkryddor strödda på och gav denna till min hund. Detta trodde jag inte om Indiska tåg.
Drömtydning någon?
Jag stod mitt på en väg mellan några lastbilar, i den indiska trafiken såklart. Plötsligt kom det en svart ko springande mellan bilarna. Och bakom den en ung tjej. Hon slog på kon med en piska och kon blev arg och sprang rakt emot mig för att stångas. Jag kom ingenstans eftersom bilarna var i vägen. Men då stannade kon. Och jag blev arg på tjejen som piskade kon, för hade hon inte gjort det hade den aldrig attackerat mig. Jag vill ju vara snäll mot djuren.
På dagen när jag var i Sverige umgicks jag med morfar, vi var bakom hans hus och jag tittade på hur han skötte sina blommor. Plötsligt hittade han en daggmask som låg i solen.
– Inte ska du ligga här lilla vän och stekas i solen, kom så ska du få komma till en mörk och fuktig plats, sa min morfar.
Så tog han upp den lilla daggmasken varsamt och medan han höll den i sin slutna hand grävde han en liten grop och stoppade sedan ner den lilla masken.
Morfar
Jag tycker mycket om min morfar. Han var ju en av de första ekologiska odlarna i Sverige, han har varit vegetarian och förstått vitsen med att inte använda konstgödsel i över trettio år, och det är först nu som folk börjar fatta allvaret med miljöproblemen. Dessutom har han ju uppfunnit sand och gräsklippsmetoden.
Nu skryter jag allt, men jag är ju lite stolt, gräsklippet gör så blommorna blommar och allting blir frodigt och grönt, betydligt bättre och kraftigare än de med konstgödsel.
Om min morfar var född i Indien, då skulle han nog varit Jain, en sådan som inte dödar något levande, men kanske skulle han varit lite greenpeaceaktivist, naturdoktor och buddist också.
Läste någonstans att det går åt 30 gånger mer energi för att producera ett kilo nötkött än ett kilo vegetarisk mat. Och då sade man också att matkonsumtionen står för nästan en tredjedel av vad varje svensk släpper ut i koldioxid.
Denna tanke är lite skrämmande tanke nu när Indierna övergår mer och mer till att äta kött, kött är det lyxiga, det som ger status. Bjuder man på middag i Indien i en något välställd familj, då måste det vara kött. Man vill ju inte verka fattig. För vegetarisk mat är för fattiga, kött för rika. Kött har blivit en statussymbol precis som ljus hy.
Man kan ju prisa hinduismen och tycka att det är tur att så många av jordens befolkning är hinduer och därmed betraktar korna som heliga. Att äta fågel och fläsk var enligt den där undersökningen betydligt bättre för miljön än ko, men inget går ju upp mot vegetarianismen ;)
En annan natt drömde jag att jag åkte Indiskt tåg. Som vanligt beställde jag mat på tåget, men jag var allt lite orolig för hur det skulle gå med min hund. För jag hade en hund med ombord, det har jag aldrig sett i Indien, jag tror inte det går där. Medveten om detta hundproblem blev jag mycket förvånad när serveringspersonalen kom med en tallrik mat som var formad till tre fina ben med örtkryddor strödda på och gav denna till min hund. Detta trodde jag inte om Indiska tåg.
Drömtydning någon?
lördag 16 maj 2009
Skärpning
Så nu när jag gnällt av mig lite och spelat teaterapa och fått alla stackars människor att tycka synd om mig då känns det genast mycket bättre. Egentligen är det ju inte alls synd om mig. Ja, min mamma har cancer, men det får var 10:e kvinna, Sophie är sjuk och det är faktiskt inte rättvist, men hon ska få en operation och hon har alla möjligheter i världen att må som vem som helst efter det. Och min indiska familj har råd med operationen, hur många indiska familjer har det?
Sen kan jag ju gnälla över allt annat möjligt, men jag har jättefina vänner som bryr sig och jag vill ju faktiskt vara här på Öland med min mamma. Idag har koltrastarna sjungit lite mer och de är ju glada och kvittrar på även om de kanske heller inte glider på en räkmacka hela tiden. De måste ju jobba häcken av sig för att överleva och vilket kort liv sedan. De är ju så glada ändå.
Nu är det dags att jag lär mig att bli lite nyanserad, som de flesta andra människor på denhär planeten. Jag har det jättebra, jag har en man som älskar mig, två fina bröder, min älskade mamma och pappa och alla andra släktingar som finns nära fast långt borta. Som Teresa skulle säga ”nu får du ta och skärpa till dig”. Och det ska jag. Nu skärper jag mig. Tack för de fina mailen och telefonsamtalen som jag kanske inte ens vågade svarade på.
Sen kan jag ju gnälla över allt annat möjligt, men jag har jättefina vänner som bryr sig och jag vill ju faktiskt vara här på Öland med min mamma. Idag har koltrastarna sjungit lite mer och de är ju glada och kvittrar på även om de kanske heller inte glider på en räkmacka hela tiden. De måste ju jobba häcken av sig för att överleva och vilket kort liv sedan. De är ju så glada ändå.
Nu är det dags att jag lär mig att bli lite nyanserad, som de flesta andra människor på denhär planeten. Jag har det jättebra, jag har en man som älskar mig, två fina bröder, min älskade mamma och pappa och alla andra släktingar som finns nära fast långt borta. Som Teresa skulle säga ”nu får du ta och skärpa till dig”. Och det ska jag. Nu skärper jag mig. Tack för de fina mailen och telefonsamtalen som jag kanske inte ens vågade svarade på.
fredag 15 maj 2009
Normal skit
Även fast solen skiner och fåglarna kvittrar och det är grönt och blommorna blommar så är det skit. Det är skitjobbigt att komma från Indien. Och det var skitjobbigt att vara i Indien och det är skitjobbigt att mamma har cancer och att Sophie har njursvikt.
Det är skitjobbigt att Sophie inte kan opereras förrän om tidigast två månader, och det vet man ju i indisk tidräkning vad det innebär. Och det är skit jävla bajs jobbigt att Sam inte kan komma hit förrän efter det, även fast han har uppehållstillstånd.
Det är skit att mamma aldrig får någon tid för återbesök så vi får veta mer om behandlingen. Och det är piss att tänka på vad som händer om läkaren säger något hemskt.
Det är piss att jag inte är kompetent nog att ta reda på vad fördelarna med icke-steroida behandlingsmetoder efter njurtransplantationer innebär så jag kan tala om det för Sophie så hon känner sig lugn med att göra operationen på ett indiskt sjukhus som jag inte alls vet någonting om.
Det är skitjobbigt att tänka på vad som händer om det skulle vara så att hennes kropp stöter bort njuren.
Det är piss att inte ha en enda vän som bor i närheten. Och det känns piss skit att jag inte kan prata med mamma på samma sätt som innan hon blev sjuk för allting kretsar omkring hennes cancer. Och det är skit att jag känner så för jag borde ju ta hand om henne. Och det är ju så självklart. Men jag måste vara så stark.
Jag vill ha ett normalt liv, med ett normalt jobb, en egen bostad med normala saker, en frisk mamma, en Sam som bor tillsammans med mig och en frisk Sophie, jag vill kunna träffa vänner och gå på bio och konserter och göra andra normala saker som normala människor gör.
Det är skitjobbigt att Sophie inte kan opereras förrän om tidigast två månader, och det vet man ju i indisk tidräkning vad det innebär. Och det är skit jävla bajs jobbigt att Sam inte kan komma hit förrän efter det, även fast han har uppehållstillstånd.
Det är skit att mamma aldrig får någon tid för återbesök så vi får veta mer om behandlingen. Och det är piss att tänka på vad som händer om läkaren säger något hemskt.
Det är piss att jag inte är kompetent nog att ta reda på vad fördelarna med icke-steroida behandlingsmetoder efter njurtransplantationer innebär så jag kan tala om det för Sophie så hon känner sig lugn med att göra operationen på ett indiskt sjukhus som jag inte alls vet någonting om.
Det är skitjobbigt att tänka på vad som händer om det skulle vara så att hennes kropp stöter bort njuren.
Det är piss att inte ha en enda vän som bor i närheten. Och det känns piss skit att jag inte kan prata med mamma på samma sätt som innan hon blev sjuk för allting kretsar omkring hennes cancer. Och det är skit att jag känner så för jag borde ju ta hand om henne. Och det är ju så självklart. Men jag måste vara så stark.
Jag vill ha ett normalt liv, med ett normalt jobb, en egen bostad med normala saker, en frisk mamma, en Sam som bor tillsammans med mig och en frisk Sophie, jag vill kunna träffa vänner och gå på bio och konserter och göra andra normala saker som normala människor gör.
onsdag 13 maj 2009
Äntligen!
Idag fick Sam uppehållstillstånd i Sverige!
Jippijajajjej, att man kan bli så glad för något så självklart. Jag tycker nu att Migrationsverket i Växjö är riktigt sympatiska. Jag skickade in sista papperet i fredags när jag kom hit och idag onsdag fick vi beskedet.
Jippijajajjej, att man kan bli så glad för något så självklart. Jag tycker nu att Migrationsverket i Växjö är riktigt sympatiska. Jag skickade in sista papperet i fredags när jag kom hit och idag onsdag fick vi beskedet.
Nu är det väl ändå dags att fortsätta skriva
Jag kanske ska byta rubrik på bloggen snart. Jag flyttade till Indien för kärleken och flyttade tillbaka igen. Inte för att det gick på tok med kärleken utan snarare för att världen drabbades av en finanskris och min mamma fick cancer. Och eftersom det aldrig blir som man tänkt sig.
Så vad jag ska skriva om nu byter kanske lite perspektiv eftersom jag inte längre bor i kryddornas och de tutande bilarnas land.
Däremot har jag fortfarande en indisk man, och en mamma med cancer. Min mamma som dyker ner i sin trädgård och studerar blommorna hela dagarna, och min man som sitter kvar i det kokheta Bangalore och jobbar febrilt på sin portfolie med animation att visa upp för svenska företag.
Själv sitter jag mitt i den prunkande trädgården och lyssnar på koltrastarna och näktergalen och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag är tillbaka i Sverige. Det blåser kallt om öronen när jag ger mig ut på joggingtur, men det är fantastiskt att kunna springa ensam på skogsvägarna med havet på ena sidan och de stora gula rapsfälten på andra sidan. Inga lookie lookies någonstans, inga plastpåsar i dikena, inga ljud. Jag ser i ögonvrån hur en sareeklädd rumpa sticker upp mitt i det gula fältet, men när jag tittar dit är det bara en vanlig svensk hare.
Jag lagar mat och friheten att själv laga maten och inte ha någon betjänt som svansar runt benen är fantastisk. Jag lagar spinach dahl med ris och jag experimenterar med pulao och soppa med morötter och ingefära. Fram emot eftermiddagarna sitter mamma och jag i bersån och jag kokar masala chai utan socker med färska kardemummafrön och indisk kanel.
Hon mår rätt bra ändå efter operationen. Den stora rädslan och ångesten är borta och acceptansen och förlikandet är här. Nu återstår väntan på återbesöket och sedan behandlingsperioden med förhoppningsvis cellgift som slår bort de elaka cancercellerna om de överhuvudtaget finns kvar i kroppen. Men det vet vi båda att det kommer bli en tuff period. Och när den är över, när hon gått igenom alltihopa har vi bestämt, Sam och jag och mina bröder att hon skall få en pudelkille i present.
Så vad jag ska skriva om nu byter kanske lite perspektiv eftersom jag inte längre bor i kryddornas och de tutande bilarnas land.
Däremot har jag fortfarande en indisk man, och en mamma med cancer. Min mamma som dyker ner i sin trädgård och studerar blommorna hela dagarna, och min man som sitter kvar i det kokheta Bangalore och jobbar febrilt på sin portfolie med animation att visa upp för svenska företag.
Själv sitter jag mitt i den prunkande trädgården och lyssnar på koltrastarna och näktergalen och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag är tillbaka i Sverige. Det blåser kallt om öronen när jag ger mig ut på joggingtur, men det är fantastiskt att kunna springa ensam på skogsvägarna med havet på ena sidan och de stora gula rapsfälten på andra sidan. Inga lookie lookies någonstans, inga plastpåsar i dikena, inga ljud. Jag ser i ögonvrån hur en sareeklädd rumpa sticker upp mitt i det gula fältet, men när jag tittar dit är det bara en vanlig svensk hare.
Jag lagar mat och friheten att själv laga maten och inte ha någon betjänt som svansar runt benen är fantastisk. Jag lagar spinach dahl med ris och jag experimenterar med pulao och soppa med morötter och ingefära. Fram emot eftermiddagarna sitter mamma och jag i bersån och jag kokar masala chai utan socker med färska kardemummafrön och indisk kanel.
Hon mår rätt bra ändå efter operationen. Den stora rädslan och ångesten är borta och acceptansen och förlikandet är här. Nu återstår väntan på återbesöket och sedan behandlingsperioden med förhoppningsvis cellgift som slår bort de elaka cancercellerna om de överhuvudtaget finns kvar i kroppen. Men det vet vi båda att det kommer bli en tuff period. Och när den är över, när hon gått igenom alltihopa har vi bestämt, Sam och jag och mina bröder att hon skall få en pudelkille i present.
fredag 8 maj 2009
Nära döden upplevelse
Dagen innan jag åkte hem utnyttjade Sam och jag vår bröllopspresent från mina bröder. Att flyga i ett väldigt litet flygplan på 230 kg. Kallas Microlight på fackspråk.
Eftersom jag varit så nojig för allt och haft katastroftankar på sista tiden var det bra att utmana ödet lite och känna sig odödlig igen. En ung cool tjej var vår pilot och vi flög trots flygförbud från kontrolltornet på egen risk samtidigt som åskvädret bullade upp sig på ena sidan himlen.
Det gjorde mig lite mer säker på att jag skulle dö där jag satt på 1100 feet när jag såg hur regnet kom allt närmare och flygplanet kastades upp och ner för varje vindpust. Jag tittade ner på husen och bilarna som såg ut som små leksaker och tänkte på hur det borde kännas att störta, om man kan hänga fast i vingarna på något sätt.
Men adrenalinrushen och de skakiga händerna var värt allt ändå när vi lyckats landa och de första regndropparna föll och jag insåg att det nog inte är så lätt att dö trots allt.
Livrädd
I luften
Glad och överlevande
Att sedan säga hejdå till Sophie, Mum och Dad och allra minst Sam var inte det lättaste jag gjort på länge. Det är inte lätt att var känslig, jag fattar inte hur andra människor klarar det. Mina känslor ligger liksom utanpå hela tiden.
Jag fick jobba stenhårt med självkontrollen på flygplatsen för att inte tappa det totalt, men med motivationen att inte vilja bjuda de nyfikna indierna på mer skådespel lyckades jag trots allt behärska mig. Som tur var.
Nu när internet fungerar smidigt passar jag på att ladda upp lite bilder som jag lovade för ett tag sedan. Här är några av de bilder som Sophie hämtade från Chennai.
Mina svärföräldrar
Gammalt familjefoto. Mum och Dad i mitten längst bak med Shirley på armen, innan de andra två var födda.
Sam spelar elgitarr med coola unceln och sin kusin. Shirley på klaviatur
Eftersom jag varit så nojig för allt och haft katastroftankar på sista tiden var det bra att utmana ödet lite och känna sig odödlig igen. En ung cool tjej var vår pilot och vi flög trots flygförbud från kontrolltornet på egen risk samtidigt som åskvädret bullade upp sig på ena sidan himlen.
Det gjorde mig lite mer säker på att jag skulle dö där jag satt på 1100 feet när jag såg hur regnet kom allt närmare och flygplanet kastades upp och ner för varje vindpust. Jag tittade ner på husen och bilarna som såg ut som små leksaker och tänkte på hur det borde kännas att störta, om man kan hänga fast i vingarna på något sätt.
Men adrenalinrushen och de skakiga händerna var värt allt ändå när vi lyckats landa och de första regndropparna föll och jag insåg att det nog inte är så lätt att dö trots allt.
Livrädd
I luften
Glad och överlevande
Att sedan säga hejdå till Sophie, Mum och Dad och allra minst Sam var inte det lättaste jag gjort på länge. Det är inte lätt att var känslig, jag fattar inte hur andra människor klarar det. Mina känslor ligger liksom utanpå hela tiden.
Jag fick jobba stenhårt med självkontrollen på flygplatsen för att inte tappa det totalt, men med motivationen att inte vilja bjuda de nyfikna indierna på mer skådespel lyckades jag trots allt behärska mig. Som tur var.
Nu när internet fungerar smidigt passar jag på att ladda upp lite bilder som jag lovade för ett tag sedan. Här är några av de bilder som Sophie hämtade från Chennai.
Mina svärföräldrar
Gammalt familjefoto. Mum och Dad i mitten längst bak med Shirley på armen, innan de andra två var födda.
Sam spelar elgitarr med coola unceln och sin kusin. Shirley på klaviatur
I främmande land
Nu är jag framme i Sverige. Detta sjukt märkliga land där det är så tyst att man hör sin egen hjärna knaka och så kallt att fem lager kläder fortfarande får mig att huttra. Och bilarna kör på fel sida gatan och så rent att man kunde äta från trottoaren. Överallt ser det ut som om människorna sopats bort och lämnat kvar allting i prydliga rader. Var är alla? Det är så stelt och kallt och öde.
Istället för salvar kamez går de unga kvinnorna omkring i kort svart läderjacka. Har jag missat något, är det någon slags uniform? Vissa går t.o.m. omkring i kort kjol och en galen man såg jag gå omkring i t-shirt. I den här kylan!
Åtta månader i Indien gör mig till en främling i mitt eget land. Men det är också häftigt att se på allt med nya ögon. Det är förbluffande hur homogena svenskarna ser ut att vara. Jag som trodde vi var ett spretigt folk. I alla fall tittar jag efter svarta hår och varje gång jag ser ett blir jag lite lättad och tänker att det nog inte blir så svårt för Sam ändå.
På busshållplatsen sitter en muslimsk kvinna med slöja med två små barn. Det är skönt att inte vara ensam främling. Jag funderar på vad hon sett innan, troligtvis något mer omtumlande än några månader i Bangalore.
24 timmar på resande fot kanske bidrar till min groggighet för jag känner mig helt vimmelkantig. Och mamma, ja Mamma! Hon klev upp från operationen och åkte hem på eftermiddagen igår, dagen efter operationen. Så igår natt när jag anlände med mina 60kg i bagage då var hon redan hemma från sjukhuset. Vilken krutgumma hon är min mor, hon ska nog fixa det här.
Istället för salvar kamez går de unga kvinnorna omkring i kort svart läderjacka. Har jag missat något, är det någon slags uniform? Vissa går t.o.m. omkring i kort kjol och en galen man såg jag gå omkring i t-shirt. I den här kylan!
Åtta månader i Indien gör mig till en främling i mitt eget land. Men det är också häftigt att se på allt med nya ögon. Det är förbluffande hur homogena svenskarna ser ut att vara. Jag som trodde vi var ett spretigt folk. I alla fall tittar jag efter svarta hår och varje gång jag ser ett blir jag lite lättad och tänker att det nog inte blir så svårt för Sam ändå.
På busshållplatsen sitter en muslimsk kvinna med slöja med två små barn. Det är skönt att inte vara ensam främling. Jag funderar på vad hon sett innan, troligtvis något mer omtumlande än några månader i Bangalore.
24 timmar på resande fot kanske bidrar till min groggighet för jag känner mig helt vimmelkantig. Och mamma, ja Mamma! Hon klev upp från operationen och åkte hem på eftermiddagen igår, dagen efter operationen. Så igår natt när jag anlände med mina 60kg i bagage då var hon redan hemma från sjukhuset. Vilken krutgumma hon är min mor, hon ska nog fixa det här.
tisdag 5 maj 2009
Sista allt i Indien
Ahhh. Jag vill och jag vill inte åka. Hur ska jag kunna vara utan Sam i fyra månader! Det är inte klokt och inte rättvist. Jag vill inte umgås med honom och känna att det är sista gången vi gör allting nu. Sista gången vi fikar på Infinity, sista gången vi sitter i gungan på taket, sista gången vi tittar på film, sista gången vi dricker morgonkaffe, sista gången vi kramas, sista gången bläääää
Fast egentligen är det ju inte sista gången alls. Utan bara en paus, på fyra månader.
Men så längtar jag ju hem också. Till alla mina fina fantastiska vänner och min fina familj. Till friheten och friska luften.
Det som hänt har hänt och det har nog hänt till det bästa. När jag beklagade mig för Sam att det inte riktigt blev som jag tänkt mig säger den snusförnuftige maken att det var nog det jag skulle lära mig i Indien. Att det inte går att planera, i Indien blir ingenting någonsin som man tänkt sig.
Allt det här hänt med Sams jobb och all energi som lagts på andra håll det har nog varit till det bästa trots allt. Och det är meningen att vi ska flytta till Sverige nu. I början tänkte jag nog inte att jag kunde få jackpot och faktiskt kunna ha både mina älskade vänner, familj OCH Sam på samma gång. Och det känns väldigt väldigt bra när jag tänker på det och nu börjar jag räkna dagarna tills Sam kommer till Sverige.
Idag läggs mamma in på Kalmar lasarett. Imorgon förmiddag opereras hon. Jag landar i Köpenhamn på torsdag kväll, jag tar tåget direkt till Kalmar och mammas fina väninna hämtar mig. På fredag då är jag tillbaka på Öland och förmodligen jätteförvirrad, jag ska då äntligen hälsa på mamma på sjukhuset och förhoppningsvis ta med henne hem. Sen ska jag skriva jobbkontrakt för sommaren. Jag har fått en tjänst som nattsjuksköterska på akuten. Det får bli vad det blir, det är i alla fall bara över sommaren och sommarnätterna i Sverige ska ju vara ljusa sägs det.
Fast egentligen är det ju inte sista gången alls. Utan bara en paus, på fyra månader.
Men så längtar jag ju hem också. Till alla mina fina fantastiska vänner och min fina familj. Till friheten och friska luften.
Det som hänt har hänt och det har nog hänt till det bästa. När jag beklagade mig för Sam att det inte riktigt blev som jag tänkt mig säger den snusförnuftige maken att det var nog det jag skulle lära mig i Indien. Att det inte går att planera, i Indien blir ingenting någonsin som man tänkt sig.
Allt det här hänt med Sams jobb och all energi som lagts på andra håll det har nog varit till det bästa trots allt. Och det är meningen att vi ska flytta till Sverige nu. I början tänkte jag nog inte att jag kunde få jackpot och faktiskt kunna ha både mina älskade vänner, familj OCH Sam på samma gång. Och det känns väldigt väldigt bra när jag tänker på det och nu börjar jag räkna dagarna tills Sam kommer till Sverige.
Idag läggs mamma in på Kalmar lasarett. Imorgon förmiddag opereras hon. Jag landar i Köpenhamn på torsdag kväll, jag tar tåget direkt till Kalmar och mammas fina väninna hämtar mig. På fredag då är jag tillbaka på Öland och förmodligen jätteförvirrad, jag ska då äntligen hälsa på mamma på sjukhuset och förhoppningsvis ta med henne hem. Sen ska jag skriva jobbkontrakt för sommaren. Jag har fått en tjänst som nattsjuksköterska på akuten. Det får bli vad det blir, det är i alla fall bara över sommaren och sommarnätterna i Sverige ska ju vara ljusa sägs det.
söndag 3 maj 2009
Söndagsslöa
Idag missade vi kyrkan igen. På senaste tiden har vi blivit två okristliga loosers som mest kollar på film halva nätterna och sover halva dagarna. Men när skälet att gå till kyrkan är för inte göra föräldrarna besvikna så tappar man liksom motivationen tillslut. Även om vi inte går till deras konservativa kyrka utan till den mest svenskliknande kyrkan i stan.
Men varje gång vi sitter och lyssnar på predikan letar jag mer eller mindre medvetet efter påståenden och som säger emot föräldrarnas kyrkas sätt att vara. Som tillexempel att man skall inte fördöma eller döma, älska din fiende, behandla alla lika, gud är kärlek, hjälp de fattiga. Men det slutar ju med att jag egentligen inte alls är någon god kristen eftersom jag sitter och letar efter sånt som ger mig rätt och dem fel, och hur accepterade och kärleksfullt är inte detta?
Äh jag tillåter dem tro på det de vill, men då ska jag inte gå till kyrkan för deras skull utan min egen och jag respekterar dem så mycket att jag aldrig skulle få för mig att säga till dem att jag tycker de har fel. Men egentligen finns det ju inget rätt eller fel när det kommer till religion, tro är faktiskt varje människas ensak, det borde ju till och med jag ha lärt mig vid det här laget. De är gulliga och oskyldiga men i mina ögon uppätna av en sektliknande kyrka. Inget jag kan göra något åt.
Igår var vi ut och åt med gänget. Sophie följde också med och vi satt och grillade svampar och drack drinkar på Barbecue nation. Hamsa och Prem kommer nog att gifta sig inom några månader så fort deras föräldrar introducerats för varandra nästa vecka. Det är väl på tiden (i indisk tidräkning) efter att ha varit ett par i fem år. Och så mycket som de hjälpte oss med vårt bröllop så skulle jag gärna vilja vara med vid deras såklart. Hamsa högg mig i armen och tiggde och bad om att jag skulle stanna i Indien.
Jag hade ju verkligen inte tänkt att röva bort Sam så snart efter att vi gift oss och jag hoppas de inte blir allt för arga på mig för det. Förhoppningsvis kommer vi kunna komma och hälsa på en gång om året eller så i alla fall, det är i alla fall föräldrarnas krav nu när Sam gör som storasyster Shirley och flyttar utomlands.
Förra helgen var Sophie och föräldrarna till mammans födelseort i Chennai. Sophie lyckades fotografera av några gamla foton från deras barndomstid. Det är inte klokt vad tjusiga de var föräldrarna då de var unga, lika gamla som Sam och jag är nu. Vad tiderna förändras. Pappan körde tom med smal slips och kvalitetskostymer. Kul med bilder.
Här hade jag tänkt att ladda upp några gamla bilder från den tiden men internet är så fantastiskt slött idag så jag vågar inte riskera något. Förhoppningsvis bättre lycka imorgon. På återseende och godnatt. Nu ska vi slöa oss med ännu en film, tror det blir "In The Mood for Love".
Men varje gång vi sitter och lyssnar på predikan letar jag mer eller mindre medvetet efter påståenden och som säger emot föräldrarnas kyrkas sätt att vara. Som tillexempel att man skall inte fördöma eller döma, älska din fiende, behandla alla lika, gud är kärlek, hjälp de fattiga. Men det slutar ju med att jag egentligen inte alls är någon god kristen eftersom jag sitter och letar efter sånt som ger mig rätt och dem fel, och hur accepterade och kärleksfullt är inte detta?
Äh jag tillåter dem tro på det de vill, men då ska jag inte gå till kyrkan för deras skull utan min egen och jag respekterar dem så mycket att jag aldrig skulle få för mig att säga till dem att jag tycker de har fel. Men egentligen finns det ju inget rätt eller fel när det kommer till religion, tro är faktiskt varje människas ensak, det borde ju till och med jag ha lärt mig vid det här laget. De är gulliga och oskyldiga men i mina ögon uppätna av en sektliknande kyrka. Inget jag kan göra något åt.
Igår var vi ut och åt med gänget. Sophie följde också med och vi satt och grillade svampar och drack drinkar på Barbecue nation. Hamsa och Prem kommer nog att gifta sig inom några månader så fort deras föräldrar introducerats för varandra nästa vecka. Det är väl på tiden (i indisk tidräkning) efter att ha varit ett par i fem år. Och så mycket som de hjälpte oss med vårt bröllop så skulle jag gärna vilja vara med vid deras såklart. Hamsa högg mig i armen och tiggde och bad om att jag skulle stanna i Indien.
Jag hade ju verkligen inte tänkt att röva bort Sam så snart efter att vi gift oss och jag hoppas de inte blir allt för arga på mig för det. Förhoppningsvis kommer vi kunna komma och hälsa på en gång om året eller så i alla fall, det är i alla fall föräldrarnas krav nu när Sam gör som storasyster Shirley och flyttar utomlands.
Förra helgen var Sophie och föräldrarna till mammans födelseort i Chennai. Sophie lyckades fotografera av några gamla foton från deras barndomstid. Det är inte klokt vad tjusiga de var föräldrarna då de var unga, lika gamla som Sam och jag är nu. Vad tiderna förändras. Pappan körde tom med smal slips och kvalitetskostymer. Kul med bilder.
Här hade jag tänkt att ladda upp några gamla bilder från den tiden men internet är så fantastiskt slött idag så jag vågar inte riskera något. Förhoppningsvis bättre lycka imorgon. På återseende och godnatt. Nu ska vi slöa oss med ännu en film, tror det blir "In The Mood for Love".
fredag 1 maj 2009
Mangosommar
Jag börjar freaka out allt eftersom dagen då jag ska åka tillbaka till Sverige närmar sig. Jag vill klamra mig fast i allt som finns här och det känns som om det är så mycket jag inte har gjort, sett eller hunnit med.
Jag har shoppat på mig några kilon kryddor och silke till mamma att ta med mig hem och jag hoppas att jag ska kunna konservera lite av Indien på det sättet.
Även om det är sommar nu och hettan är outhärdlig då man vaknar genomblöt i sin egen svett varje morgon så finns det också bra saker med årstiden. Alla träd plötsligt börjat blomma i en variation av knallorange, rött, lila och rosa, kaktusar i krukorna på taket har plötsligt fått små rosa och röda blommor. Men det absolut bästa med sommaren är den färska söta mangon. Vi frossar i färsk mango, mangojuice och mangolassie men allra mest tycker jag om att bita loss det gyllengula saftiga mangoköttet från den stora mangokärnan.
Jag har vant mig vid att alltid ha papaya, små gula söta keralabananer, färska kokosnötter, vindruvor, guavas, och sånna där lite väl söta men järnrika chickos hemma. Men allra mest har jag vant mig vid Sam. De sista månaderna sedan han slutade gå till jobbet har vi i princip umgåtts 24 timmar om dygnet. Visst någon gång går vi varandra på nerverna och sätter oss i varsitt rum i 20 minuter, men sen går det över och vi har riktigt saknat varandra de där 20 minuterna.
Efter mammas cancerbesked och Sophies utslagna njurar känns vårt liv så skört och lättrubbat. Allt det där vi inte trodde kunde hända just oss händer oss. Den där känslan av att inte vara odödlig. När det nu händer något litet kommer rädslan och det blir ett jättestort monster.
Och jag blir rädd att lämna Sam, vad händer om svininfluensan kommer emellan oss. Om gränserna stängs, eller om det blir krig. Och jag tänker på Sophies operation. Jag får ångest och tänker på flygplan som störtar, bilar som krashar och hjärtattacker och jag vill inte skiljas från honom. Vi har ju precis startat vårt nya liv tillsammans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
