Om hur jag tittade Sam djupt in i ögonen och sa att jag för alltid ska love and cherich i in sickness and in health until death do us apart. Och hur han nervöst tog på mig Magla sutran (som är det halsband som på indiskt vis symboliserar äktenskapet) Om hur Tove stod vid min sida som bridesmaid och om hur jag inte klarat mig utan henne och hur hon var klädd i vacker blå saree.
Om hur fantastiskt tal min älskade Teresa som sitter hemma i stockholm bland mina flyttkartonger skrev, och talet från min mor om riktig kärlek. Och om hur korkad och sött naiv prästen var som trodde inga svenskar kunde engelska, om hur söta Kajsa och Sussie var i Salvar Kamez i de svenska flaggornas färger, och hur fantastiskt det var att se alla andra så välbekanta ansikten samlade på samma ställe. Om hur jag tittade på Sam som grät när hans lillasyster och vänner sjöng, om hur Hanna och Emma sjöng båtlåten och alla svenskar fnissade till.
Om hur alla höjde på ögonbrynen när jag sa Obey. Och om hur otroligt magiskt och sagolikt det kändes, om hur vi sedan åkte blå ambassedor ut på motorvägen och vinkade och pussade på varandra och inte riktigt fattade att vi nyss gift oss. För allt känns fortfarande som ens saga och minnena flyter ihop, men jag har inte alls tid att skriva om allt detta för nu ska vi åka på honeymoon till Gokarna, till samma ställe där vi träffades första gången och stod tillsammans i vattenbrynet och tittade på stjärnhimlen och en stjärna föll och vi önskade starkt och innerligt.
