Farväl lilla mormor

Igår kväll torsdagen den 25 juni, 2009 dog min mormor, hon tog sitt sista andetag kl 21.50. Det var väl ungefär samtidigt som man höll på att göra hjärt och lungräddning på Michel Jackson. Jag satt och höll hennes hand och solen färgade himmelen rosa utanför fönstret. Det var så lugnt och stilla. Hon sov djupt och plötsligt började pulsen slå halvfart och hon suckade till.

Mormor bestämde det väldigt bra. Hon kom in till sjukhuset ungefär en vecka innan, epilepsi kramperna var åldersförändringar på hjärnan sa doktorn. Hon var så bestämd att hon ville dö, och det var ingen tvekan att vi inte skulle ge henne dropp och så, hon gjorde det så lätt för oss.

Visst känns det lite sorgligt, en mormor som alltid funnits där, som bakat de godaste kanelbullarna, och alltid kallade mig för Nenne. Men det var så skönt för henne att slutligen få avsluta det långa rika liv hon levt.

Jag har så många gånger tänkt att det känts så märkligt att sitta med någon deras sista stund i livet, en människa som fötts och varit någons lycka, som levt ett helt liv med vänner och bekanta, lekt och skrattat, tänkt och funderat och undrat över saker, blivit förvånad och arg, blivit kär och besviken, orolig och glad.

Allt som en människa har gått igenom, och så många gånger har jag suttit och hållit denna människas hand när hon tar sin sista suck. Det har känts som ett stort privilegie att fått göra detta, och jag har alltid undrat över var deras barn och barnbarn är, alla dessa vänner som den människan samlat på sig genom livet och varför just jag som sjukvårdspersonal har fått den äran. Nu är jag så glad att jag fick också den äran med min egen mormor. Det känns så jätte jättefint, och det kunde inte ha slutat bättre för min lilla mormor.

Vuxenångest x2

En annan sak som också fått mig att fundera på det här angående att växa upp, bli vuxen, eller ska man kanske säga förstå att man är vuxen, är när alla möjliga människor som man känt eller lärt känna genom åren plötsligt bombadera Facebook med bebisbilder. Oh herregud. Det var så det gick. Det som hände, så det blev- känslan liksom. Gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Jag blev ditten, han datten och vi fick denna på patten. Ha ha liksom. Hjälp.

Att det är Sam och jag det är jag så fantastiskt jätteglad för, men betyder denna ålder att man måste bli vuxen, fixa fast jobb och få barn, köpa lägenhet eller möjligtvis hus och sitta hemma och kolla på tv på kvällarna för man är alldeles för trött för att hitta på annat. Sen möjligtvis om man har tur blir man alldeles för full någon enstaka gång om året när man lyckats få barnvakt och går på fest, och då sitter man iallafall bara och diskuterar dagisplatser och skolor och nya kombibilen. Att man ska sluta tro på framtiden och bli alldeles för upptagen bakom blöjbergen så man inte orkar göra revolution längre? Att man kanske kan unna sig en resa till Mallorca en gång om året och bada i pool med andra småbarnsföräldrar? Nej dra på trissor.

Jag kanske bara jobbar på ett jobb med alldeles för vanliga småbarnsföräldrar med vanliga funderingar och prioriteringar, som läser Hemmets Veckotidning och Damernas Värld och diskuterar smakerna på lösgodis. Och vad är det för fel på det egentligen? Det är nog bara mig det är fel på som inte förstår det, jag vill förstå det men jag kan ju inte, jag kan ju bara inte bli sådan! (eller kan jag det?)
Hmmm

I allfall, hursomhelst, vuxen eller inte, jag har en mycket god nyhet. Sam kommer hit den 24 augusti. Nu är det bestämt och biljetten redan köpt och betald. Jippijejjjeeejj. Jag kan börja kryssa av i almanackan. Det ska bli så fantastiskt skönt att få se honom igen, jag är så så otroligt otroligt glad för detta!!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När jag var yngre då var jag odödlig. När hela livet låg framför fötterna och det verkade lika rimligt att bli stadsminister som rockstjärna. Jag skulle bli stor konstnär, journalist, veterinär eller psykolog. Jag skulle köpa ett stort vitt trähus som låg vid havet och plocka snäckor på stranden i solnedgången. Vi skulle göra revolution mina kompisar och jag, vi diskuterade Marx och bildade band och skulle turnera över hela världen.

Det värsta är att jag vet fortfarande inte vet vad jag ska bli. Jag har provat på att bli rockstjärna, sociolog och konstnär. När jag valde att bli sjuksköterska tänkte jag att jag skulle gardera mig mot tristessen och begränsningarna då psykolog var så enformigt och sociolog så universitetsbundet, rockstjärna så bandbundet och konstnär så egoistiskt. Så jag blev sjuksköterska. För att det fanns så många möjligheter, och för att jag älskade att höra på historierna och vara viktig och betydelsefull när jag kokade kaffe i hemtjänsten.

Jag ville kunna svara på frågorna och hjälpa till med det som gjorde ont. Jag ville inte att människor skulle behöva vara ensamma och jag ville kunna allt om mediciner och biverkningar och vara med och utveckla vården. Jobba för det som ger bättre hälsa, oavsett om det var medicinskt eller psykiskt. Ur ett samhällsperspektiv lika väl som ur individsynpunkt. Jag bestämde mig en gång för att bli vårdforskare. Längre har jag inte kommit, men nu funderar jag igen för det verkar ju som om man måste bli politiker för att kunna påverka vården. Vem lyssnar på en omvårdnadsforskare om inte resurserna finns att förändra?

Jag är så förvirrad, för samtidigt vill jag ju bli konstnär, jag vill kommentera min omvärld och vara fri att göra detta, inte styras av någon annans åsikter. Kanske skulle jag bli journalist och börja om för att läsa på journalisthögskolan för att sedan upptäcka att det suger hästballe att slicka röv på Aftonbladet. Jag kommer ju ingenstans, jag blir bara äldre för varje år som går. Är det här som kallas trettioårskris, eller är det problemet med min generation som har för många valmöjligheter? Eller I –landsproblem som det så ironiskt kan kallas.
Vad tycker ni att jag ska bli? Snälla några tips kanske?

Jag jobbar på akuten och mormor kommer in

Jag har börjat jobba natt på akuten. Eller egentligen är det inte riktigt akuten, utan en övervakningsavdelning som tar hand om akutpatienterna.
Jag slår vad om att ingen av er som känner mig trodde jag skulle vara en nattsyrra på akuten. Inte jag heller. Det var det sista jag kunde tänka mig.
Det är bara i vissa kretsar som det är tufft att jobba på akuten. Inte i min, jag tycker det är tufft att jobba med äldre och med palliativ vård. Där det är annat som räknas än bara tempo. Jag hatar tempo men älskar patienterna.

Men det bara blev, och det blev nog för att jag skulle få lära mig det jag helst inte vill. Typ vända helt på dygnet, inte lära känna patienterna, fatta snabba beslut, inte dokumentera ordentligt, stort och ensamt ansvar, prioritera på bekostnad av annat (enligt mig) viktigt, och sen arbeta med fullständigt galet mycket tekniska apparaturer. Det värsta är dock att som relativt oerfaren sjuksköterska tvingas ringa och väcka sura läkarjourer mitt i natten.

Jag tycker dessutom det är väldigt konstigt att ingen av de som jobbade natt på denna avdelning förra sommaren jobbar kvar. Jag tycker också det är lite konstigt att man drar ner på personal under sommaren och helgerna, då trycket på en akutavdelning på just denna (en av Sveriges största sommarorter) ökar markant. Jag tycker också det är lite konstigt att man anställer över 40 nya personer just för denna sommar bara på akutkliniken. Var tog alla andra vägen?

Men än återstår att se, två fullföljda nätter hittills har kanske var extrema, eller så var jag extremt trött vad vet jag. Jag försöker i alla fall se det hela som tre kommande månader av betald utbildning. Och jag får mer lediga dagar när jag har sovit ut, och jag kommer dessutom att lära mig sjukt mycket få jättebra erfarenheter till framtiden.

I förrförrgår när jag precis hade gått av mitt första nattpass och satt mig på bussen hem då ringde mamma och sa att mormor var på väg in. Hon hade fått en stroke, det var i alla fall vad ambulanspersonalen sade. Jag satt på bussen den långa vägen hem och kände mig otillräcklig för att jag inte stannat kvar, men det gick inte alls att vända för jag var så sjukt trött att jag inte visste vad jag hette. Nästa morgon skulle mamma börja sin cellgiftsbehandling och jag skulle jobba natt igen.

Och för att gnälla lite till när jag ändå håller på, Sophie, ja hon fick veta att hon hade Hepatit C. Det är inte alls kul med Hepatit C. Inte, inte alls, det innebär att hon måste få dyr behandling i några månader innan hon alls kan gå igenom transplantationen. Buhuu

Idag hälsade jag på mormor, de hade drogat ner henne så hon sov jättedjupt, de sa att hon krampat så mycket och att egentligen kanske hon aldrig haft någon stroke, utan epilepsi. Men då har hon gått omkring och trott att hon haft en stroke i december förra året fast det i journalen stod att diagnosen var epilepsi. Varför sa dom inget den gången?

Nej imorgon är det midsommarafton, man får ju rycka upp sig lite. Saker är ju på gång i alla fall. Mormor är 91 och vill faktiskt dö. Mamma får behandling och mår rätt bra ändå och Sophie ska få behandling och transplantation. Allt är över om ett halvår. Dessutom är då Sam också här och jag är en mer erfaren sjuksköterska. Jag längtar såå till dess.

Glad midsommar på er mina kära kamrater!
(och förlåt för ett lite gnälligt inlägg)

Snälla snälla stadsministern

Det här med att privatisera vården.
Det kan ju låta så fint att det handlar om att höja kvaliteten, att man ska ha rätt att välja vård, och om man kan och vill betala mer ska man få göra det, gå före köerna. Men har Mr Reinfeldt någonsin funderat på vad som händer i länder där vården redan är privat? Det kan jag berätta;

Jag kommer till ett sjukhus som anhörig (jag råkar vara svensk sjuksköterska också). Jag går förbi en patient som klagar över en sådan svidande smärta kring infartskanylen i handen. Jag ser hur sjuksköterskorna ger henne antibiotikainjektioner utan att spola rent med NaCl.
Jag ställer sjuksköterskan mot väggen, det borde hon ju veta att det gör mycket ondare och dessutom ökar risken för infektion om man inte spolar nålen. Då säger hon på fullaste allvar att hon vet det men att det blir dyrare då, en ny spruta med koksalt kostar 2 rupier.

Om jag har ett privat sjukhus. Om jag är ute efter att tjäna pengar på vård, då skulle jag tänka såhär;

-Jag gör ingenting som inte har någon synlig verkan på patienten här och nu, dvs är ekonomiskt lönsamt för mig, även om jag vet att det kan vara bra för patienten i långa loppet.

-Jag som läkare rekommenderar behandlingar, uppföljningsbesök och mediciner som inte är nödvändiga om det ger mig pengar i kassan.

-Jag skippar det där jag lärt mig om vårdhygien om det innebär att jag kan spara en droppslang genom att överföra den gamla till nästa dropp. Det patienten inte ser och vet det lider hon inte av, även om hon kanske får en infektion, och kanske ger det mig iallafall klirr i kassan sen när jag får behandla henne.

-Jag skulle använda samma arbetskläder flera dagar i rad, och bara byta om det blir synliga fläckar. Det kostar ju att tvätta dem.

-Men jag skulle putsa min fasad, måla om och investera i att bygga stora skyltar och en tilltalande hemsida, så patienterna väljer just min klinik.

-Jag skulle som läkare ordinera ut antibiotika till allt som heter minsta lilla förkylning, för det är det patienterna vill ha. Det blir synligt resultat. Om de tjatar lite extra ger jag dubbel dos, för det ger mig money money money. Skit i om det i det långa loppet leder till att det bildas multiresistenta bakterier, MRSA, ähh det får någon annan ta.

-Jag skulle skrämma upp alla jag träffar så de känner att de måste vaccinera sig mot all hyperkondri och äta dyra piller i förebyggande syfte.

Det som inte Mr Reinfeldt och hans kompanjoner på högersidan förstår är att det som är bra i den svenska sjukvården är TILLITEN. Tilliten som gör att sjukvården gör det som är bäst för patienten. Staten vill inte att folk ska bli sjuka, även här ur ett ekonomiskt perspektiv. Förebyggande hälsovård, folkhälsa, utbildning och upplysning, det gynnas inte av privata vårdsystem. Jag som patient vet att jag om jag blir sjuk i Sverige ges den bästa behandlingen för att jag ska bli frisk, inte pga av att någon tjänar pengar på vad jag betalar.

Därför är det bättre att betala först precis som det fungerar genom skattepengar. För att sedan få utdelning där hälsomålen kommer först och inte vinstintresset. Det är det som blir skillnaden mellan privat och statlig vård. Ännu arbetar den största delen svensk sjukvårdspersonal utifrån att rädda patientens hälsa och styrs inte av att tänka ekonomisk vinst. Låt detta aldrig förändras, då faller hela den svenska sjukvården. Snälla snälla Mr Reinfeldt!

Stockholm i mitt hjärta

Det var helt fantastiskt jättekul att åka till Stockholm. Åhh så jag har saknat allt och alla. Bara att åka tunnelbana kändes riktigt kul, vilken sjuk lyx det är. I perspektiv till hur krångligt det var i Bangalore att ta sig fram är det rena rama paradiset. Från här till där på femton minuter. Folk som plankar och de som tycker det är dyrt har ju ingen aning om vad de betalar för ju! Herregud pengarna måste ju komma någonstans ifrån, tunnelbanor ramlar ju inte ner från himmelen hur som helst.

Den är så skön den där en surrealistiska känslan som brukar komma när man varit borta väldigt länge. Det där perspektivet som gör att man kan sitta och småle åt folk som diskuterar saker som känns så triviala och oväsentliga i det stora sammanhanget att de endast kan uppkomma ur ett välfärdssamhälle där man tappat perspektiven. På det stora hela.

Att säga att man är fattig i Sverige håller inte, det är inte vad man kan kalla fattigdom. Fattigdom är någonting helt annat än att vara student och inte ha råd att gå på konsert en gång i veckan. Fattigdom är att inte kunna göra någonting åt sin situation. För hur lite pengar vi än har till att köpa drinkar och senaste tunikan från Weekday så får vi sjukvård om vi blir sjuka, vi får utbildning, vi får a-kassa, och uppsägningstider och om inte är nog så får vi bidrag, bidrag till boende, bidrag till barnen, bidrag till studierna, bidrag till företaget. Tänk då att ni lever i en värld där inget av detta finns. Om det då händer något, då ni.

I alla fall, på fem dagar hann jag med att träffa mer än tjugo pers, en Bergmanfestival och en examen. Leka med bebisar, tvååringar och hjälpa till med matteläxor. Diskutera meningen med livet, framtiden, kärleken och konsten. Dricka cider, äta crêpes och kolla in nya modet som verkar vara någon slags 90-tals flashback med stora t-shirts och tights i urblekta färger.
Rebeckan lärde mig att kjollängden följer konjunkturen och det är väl fascinerande av något för nu går folk omkring knappt utan kjol.

Sen åt jag soppa med Johanna och pratade om framtiden och bröllopsplaner med Henrik, middag och hallonpaj med Teresas stora familj och akrylmålning med Bea och ett glas rött med Sandy, Anna, Karin och Kaj. Och en till sväng omkring stan med Kajsa och Rebeckan. Sen var det matlagning med Kari med bebisen på höften och kaffe med Tove och Linus på tunnelbanan för att nöjd och belåten åka tillbaka till tysta Öland och alvaret.

Sommarblommor till mormor

Ursäkta diskbänken i bakgrunden, skyll på fotografen

Igår var det mors dag. Och i förrgår var det mormors 91års dag, vi grattade henne båda dagarna, mamma och jag. Vi har plockat liljekonvaljer, syrener och små små vilda panseer och jag har fått en kram av prästen i kyrkan. Det är sommarvarmt och närmare 26 grader. Och vi har ätit årets första egenhändigt odlade jordgubbar från landet. Grannens barn har varit här och vi har suttit i bersån och druckit flädersaft och jag har blivit väldigt brun. Även om jag inte solar med vilje. Emellanåt saknar jag Sam så mycket att det gör ont. Jag har målat om och klart i hallen som nu är alldeles blå och jag har fortfarande fläckar färg på tårna och på fingrarna och vi har cyklat jättelångt så mina ben är alldeles sköna och möra. Livet har nästan blivit normalt nu när mamma inte ska dö. Ja det var väl bara det. Jo imorgon bitti åker jag till Stockholm för att återse kära ansikten jag inte sett på alldeles för länge, och några nya jag aldrig sett, i allafall ett.