Sommarlov fur alle

På jobbet är det sån full rulle att jag knappt hinner gå på toaletten. För hur jag än gör när jag jonglerar med tio patienter samtidigt går det inte riktigt att hinna med det jag ska.

Samtidigt som någon dement man drar ut sin infart med blodtransfusion och det sprutar blod över hela rummet, är någon annan drogmissbrukare som tagit överdos aggressiv och slänger blodtrycksmanschetten i taket, en tredje ung misshandlad kille får en ångestattack, och någon fjärde medelålders man håller på att få en hjärtattack för i alla fall tror han det, för det gör så ont över bröstet. Någon liten tjej som försökt ta överdos tabletter kräks i ett hörn, samtidigt som en man med misstänkt sepsis faller i blodtryck och jag blir tvungen att köra dropp i 120, emedan den storrökande KOL patienten får svårt att andas.

Det är jag och en annan sjuksköterska på arton patienter. Vi har ingen undersköterska som hjälper oss, och till läkarna får vi ringa om det är akut för de ligger och sover. Vi börjar kvällen med tio patienter, sedan släpps det på utifrån akutmottagningen och vi ska skriva in resterande åtta patienter under natten. Framemot tretiden kan det om vi har tur lugnat det ned sig och vi hinner kanske dokumentera det som hände kl 22. Om vi har tur. Sen ska vi övervaka, medicinera, ta prover på de 18 patienterna, och hjälpa de som vill på toaletten. Men det brukar vi inte hinna så de får oftast kissa på bäcken i sängen.

Jag diskuterade detta med min man som bara gapar. Han förstår inte hur vi i Sverige kan ha så konstiga prioriteringar. Att halva sjukvården stänger ner på sommaren, att det är viktigare att folk får semester än att vården fungerar. Att avdelningarna på sjukhuset drar ner på personal och platser så att man ska ha ledigt, SEMESTER!

Vilket på min arbetsplats resulterar i att vi inte längre har en tredje mellansjuksköterska på dagarna, och ingen kvällsundersköterska på kvällarna. Att så gott som all personal är ny och patienterna behandlas av en ny sjuksköterska som avlöses av en annan ny sjuksköterska som tas över av en tredje ny sjuksköterska. Ingen vet var någonting finns och när etikettskrivaren till provtagningsrören pajar mitt i natten, då har ingen någon aning om hur man lagar den.
Med de knappa marginalerna är det lätt att det knyter sig i magen när ambulanserna rullar in på rad.

Till saken hör ju också att en tredjedel av patienterna är utomsocknes, eftersom de är på SEMESTER och solar och badar.

Hur det än är tror jag att jag börjat komma in i tempot och med kroppen full med adrenalin lyckas jag i alla fall göra det nödvändigaste. Och när det fungerar är det faktiskt kul, tiden går supersnabbt och jag hinner knappt med så är det morgon igen. För att inte tala om vad jag lär mig. Men på vems bekostnad?

Sen var det det här med prioriteringar. Hur kan ett land påstå sig ha så bra sjukvård då hälften stänger ner på sommaren? Hör ni inte hur konstigt det låter? Sjukvård, som bör finnas tillgängligt året runt. För att vi ska sola och bada! Vi får ju börja om igen varje år på hösten.

Jag som alltid har slitit i vården på somrarna. Jag har sett hur det fungerar, år ut och år in, jag hör cheferna pusta, ja tack och lov, det gick i år ändå, lite med andan i halsen har man klarat av att inte döda någon på köpet pga. av neddragna resurser och ny personal. Personal som håller en sommar, för sedan är de slut. Ingen ordinarie vill ju jobba under dessa sommarmånader så de gör bäst i att ta ut semester samtidigt då det är som värst. För annars orkar man inte jobba kvar.
Ja svensk sjukvård är bra i teorin, men ska man bli sjuk ska man inte bli det på sommaren. Inte där jag jobbar i alla fall.

Att tidningar, myndigheter, industrier, företag, ja in princip allt - håller ingen eller mycket dålig kvalitet på sommaren, det drabbar ju i alla fall inte någon fattig. Eller gör det kanske? Sverige kanske måste börja tänka om, om vi vill hänga med i framtiden. Ett land som sover två månader om året halkar ju automatiskt efter, ingen tvekan om saken. Vad det än gäller. Oavsett om vi vill sola och bada eller inte.