Tandtvätt och Bio

(Det här skrev jag egentligen igår kväll innan Sam distraherade mig med Old Monk och jag glömde posta det;)

Idag har jag inte tänkt så mycket på svin pandemin. Däremot har jag legat och pratat med en ung man som körde gummiförklädda fingrar i munnen på mig emedan vattnet sprutade så och en annan liten mer tystlåten sköterska torkade mina kinder med en näsduk. Vi pratade om att hans föräldrar bor i Hamburg. Och om att tandvård faktiskt är jättedyrt i Sverige och inte alls tillhör det annars så välkända svenska sjukvårdssystemet.
Det var faktiskt riktigt trevligt att rensa tänderna och ta bort allt plack och skräp. Den pratglada doktorn avslutade med en omgång tandtråd mellan mina rader. 1500 rupier fick han för besväret och jag fick skinande rena tänder som kändes mjuka och fantastiskt lena efteråt.

Sen åkte Sam och jag till stan och åt malaysisk lunch och gick på bio. Monsters VS Aliens. Sam har inte missat en enda animerad film på bioduken, och han har smittat mig lite så nu sitter jag också och tittar på detaljer hur håret flyger och människor rör armarna när de springer, och hur man egentligen ser ut när man är förvånad. På samma ställe som bion finns ett spökhus och Sam övertalade mig att vi skulle gå igenom. Jag hade aldrig klarat det ensam så mycket skrek jag och klamrade mig fast vid Sam. Men det var en härlig känsla efteråt då vi överlevt.


Här behövs inga ladugårdar.


Varför inte radda upp kossorna på trottoaren?

Svinpanik och bakvänd etik

Ännu en kokhet dag. I Delhi nytt värmerekord för årstiden på 42,2. Tre grader över det normala.
Så var det pandemin. Svin pandemin. Det rimmar ju.
Vad kan det bero på? Överbefolkning och övergödda grisar, köttproduktion? Användning av antibiotika vid djurhållning. Konstgödning, genmanipulering eller dålig hygien och brist på rent vatten? Eller bara naturens sätt att slå tillbaka när vi blir för många. Grisar såsom människor.

Flygplatsen här i Bangalore sceenar nu alla internationella resenärer.
Svenska tidningar skriver om att det finns medicin, och Sverige är ju alltid förberett, tar hand om sin befolkning med antidoter hit och dit. Men de skriver inte om vad som händer om det kommer till Indien. Överbefolkning och dålig hygien, brist på vatten och sjukvård. Det är de fattiga länderna som inte kan försvara sig. Återigen.

Då Spanska sjukan härjade i början av 1900-talet var jordens befolkning densamma som Afrikas befolkning idag. Och det är inte ens hundra år sedan.
Naturen måste väl rensa ur lite då och då om vi inte slutar upp med att bara tänka på oss själva och fortsätta föröka oss. Om människosläktet vore ett djur (det är vi i och för sig) vore det ju äckligt att se hur det myllrar av dem överallt. Ett djur som tagit över jorden, som en gräshoppsinvasion.

Jag vill ta Sam och Sophie med mig och rymma till Norrlandsskogarna. Köpa en hälsosam get och tanka den på getmjölk odla mina egna grönsaker, filtrera luften från alla skit och klippa ullen, spinna tråden och sticka garnet.

Jag vill ha tillbaka kontrollen. Om jag äter en grönsak vet jag ju inte ens om den är genmanipulerad eller inte. Kemikalierna finns ju överallt, i tandkrämen, i vattnet, i luften, i kläderna, i maten, madrassen, i deodoranten, trycksvärtan.
Vi kan ju inte rulla på som om ingenting hänt. Jag vill tro att vi människor är smartare och mindre egoistiska än så.

Men vad kan vi göra åt saken frågar ni då, om man ska klaga och vara en sån gnällkärring som jag kanske man ska ha ett bättre lösning istället för att göra folk mer deprimerade.

Så för alla ni som inte redan gör det; Köp ekologiskt! Och sluta överkonsumera, konsumera medvetet. I alla fall, det är ju det minsta vi kan göra, och alltid är det väl något, även om det kanske inte stoppar en svin pandemi.

Sverige i sikte

Bil kommer lastad med.. Mangos!


Jag och Freddy tjyvkikar på byggnadsarbetarna



Sam kan nu säga "danskjävlar", "det regnar", "jag heter Samuel", "tufsig hund", "hund somna", "min gulliga fru" och ett antal fler uttryck. Anledningen att han kan säga danskjävlar är såklart eftersom vi tittat på Riket och "danskjävlar" är numera Sams favoritsvordom och vad han kallar vårdslösa bilister.

Häromdagen fick jag papper från migrationsverket i Sverige och de bad mig fylla i en bekräftelse om att vi är gifta. Detta enkla papper betyder att jag slipper kallas till intervju, och jag slipper skriva i den långa historian om hur vi träffades som annars krävs av anhöriga till personer som söker uppehållstillstånd pga. av nyetablerade förhållanden. Detta innebär alltså att Sam var trovärdig i Delhi på intervjun, och att de ser oss redan som ett etablerat förhållande utan frågetecken. Tack Migrationsverket, eller snarare tack Svenska ambassaden i New Delhi.

Tyvärr tar det några månader av handläggningstid innan han får beslutet om uppehållstillstånd och innan detta måste han motta i Indien innan han kan komma till Sverige.

Jag trodde det var långt kvar till 7 maj, men när mamma talar om att hon ska opereras om en vecka och två dagar, då inser jag att jag lämnar Indien om en vecka och tre dagar och jag får inte så lite panik. Jag har ju inte ens lärt mig att laga riktig dahl ännu!
Jag har väldigt blandade känslor inför att åka hem. Å ena sidan vill jag ju inget hellre än att springa på gröna fält och andas frisk luft, å andra sidan vill jag absolut inte skiljas från Sam igen.

Jag har irriterat mig så fördömdast på att vara kvinna i ett land där kvinnor gör bäst i att sitta kvar i bilen om man så bara ska köpa en påse chips. Jag har många gånger önskat att jag kunde gömma mig, bli osynlig för att slippa alla blickar.

Men jag är så glad för denna erfarenhet, att jag har lärt mig allt detta, att jag har lärt mig att uppskatta så mycket av det bra vi har i Sverige. Och kanske jag förstår lite av hur det är att vara kvinna här. Och att det är så långt kvar, men det är så sorgligt att se. Kvinnor själva väljer att ta på sig burkan, långbyxorna titta ned i marken, eftersom de annars blir attackerade med blickarna. Det är inte deras män som tvingar dem, det är samhället i sig. Den kvinna som vill vara fri får betala ett högt pris om hon går i kjol.

Den fördömda korruptionen, egoismen, kvinnoförtrycket, starkaste överlever, religionens grepp, överbefolkningen. Men samtidigt vill jag inte åka hem och känna mig besegrad. Jag trodde jag kunde fixa det här, jag menar bo i Indien och anpassa mig. Men det kanske inte finns något annat alternativ. Anpassning för en kvinna i detta land kanske betyder likamed att lida som alla andra, skillnaden är att jag vet hur det är att ha friheten. Eller att lidandet kanske inte uppkommer om man inte vet vad man kan få.

Och trots att Sam uppmuntrar mig att gå ut med Freddy på promenader i grannskapet så efter några försök att vara stark, försöka skita i vad någon tycker, och ta min självklara rätt så backar jag tillslut och vill inte gå ut längre. Priset är för högt när män samlas i klungor för att bara stirra. Och jag menar, jag rebellerar inte alls med kort kjol eller något annat utmanade, det räcker med att jag är vit, eller kanske kvinna, eller kanske är det båda delarna.

Sam försöker få mig att tänka att jag är en superkändis. Och det är nog så det måste kännas. Alltid granskad, alltid en knuff i magen från en till en annan, en viskning, ett skratt, tio ögonpar, ständigt, jag känner det i nacken och det är då jag vill ha min burka. Stackars prinsessan Viktoria. Alla ni som inte är kändisar och läser detta, var så himla glada för det. Ni har en frihet att gå till affären i mjukbyxor. Det ni!

Och den friheten längtar jag efter. Samtidigt som jag är rädd eftersom det jag kommer tillbaka till är så annorlunda än då jag for. Mamma opereras dagen innan jag kommer till Kalmar, hon kommer att ligga på sjukhuset då jag kommer med tåget från Köpenhamn. För första gången kommer hon inte stå och ta emot mig när jag kommit från Indien. Och det känns absurt, när jag kramade henne hejdå och grät en skvätt efter bröllopet i januari då var ju allt som vanligt.

Val och talibanfiskar

Bygget fortsätter

Igår var Sam och röstade. Idag stod det i tidningen att det 6 % mer valdeltagande än vid förra valet. Valdeltagandet var uppgick till 50% i Bangalore. Röstdagen till en public holiday för att alla ska kunna gå och rösta. På landsbygden var röstdeltagandet betydligt högre med 60%. Vad säger detta? Sam säger att flera av hans kompisar inte röstar, den största gruppen icke röstare är utbildade människor i storstäderna runt 40-årsåldern. De tillhör en generation som gett upp, eller så är de för lata för att stå i kö. Rätt oroande utveckling, men tydligen är den något yngre generationen mer angelägen.

Valet står nu mellan de två största blocken det ena som leds av BJP som är ett hindunationalistiskt konservativt parti och i opposition Kongresspartiet och dess systerpartier.
Om BJP vinner valet stöds också de moralpoliser som jag skrivit om i tidigare inlägg, och om något vore bra för Indiens framtid, så vore det ju att värna om en bättre jämställdhetspolitik och minskat kvinnoförtryck och då är inte BJP det rätta valet.

För att återgå till att prata om djur som i det förra inlägget så kissade Freddy inne idag på min nya väska, jag googlade som vanligt när något problem dyker upp och läser att det kan vara stressrelaterat, kanske beror det på att han är förvirrad vem som är hans ledare. Bhaia matar och promenerar med honom men är lägst i rang hemma, huva, jag vill inte ha tjänare något mera.

I förrgår smet en vildkattmamma och två kattungar in i vårt sovrum och skrämde Gecko och sedan dess har hon varit försvunnen. Som grädde på moset i djurfrågan dödade Sam en akvariefisk idag eftersom den var elak och jagat och bitit en annan fisk. Sam säger att den döda fisken var en talibanfisk som orsakade så mycket mental ångest och oro hos sina offer att den måste dö. Men är det etiskt försvarbart? Vad tycker ni?


Den mobbade fisken har lärt sig att simma jättesnabbt

Husdjur

Häromnatten bröts hettan av ett kraftigt åskväder och det regnade stora floder vilket ledde till temperaturen sjönk några behagliga grader. Jag har aldrig varit så tacksam för ett regn i hela mitt liv. Lukten av våt lera, vinden som smällde i fönstren och blixtar fräste på himmelen. Vi kunde till och med tända några ljus när strömmen gick utan att vara rädd de värmde oss för mycket.
Men när regnet forsade och fyllde varenda grop kom också andra saker upp ur sina hålor.

I går mötte Bhaia och Freddy en kobra när de var ute på sin dagliga eftermiddags promenad. Som tur han Bhaia se kobran innan Freddy klev på den, men den var låång, längre än Bhaia själv beskrev han och förklarade hur hans hår stod rakt upp, Bhaias alltså.
Jag har som tur var sovit ganska gott eftersom Sam försäkrade att kobror inte kan klättra i trappor även om jag ser till att tända lampan nu när jag går upp på toan på natten. Jag lärde jag mig faktiskt det redan häromdagen eftersom jag klev på något hårt som knastrade lite och sedan var försvunnet när jag tände lampan.

Däremot har vi skaffat ett annat husdjur. En pytteliten Geckoödla springer runt i vårt rum och försöker fånga myggor på nätterna. Hon är inte så jättesnabb på att fånga dem ännu och vi har bara sett henne misslyckats så Sam slog några myggor och klistrade fast dem på väggen för att hjälpa henne såhär i början. Hon kanske är lika lång som ett lillfinger och har väldigt små tassar. När vi tittar på film lyfter hon på huvudet och tittar rakt på oss med små pepparkaksgubbsögon. Igår tittade vi nog mer på henne än på filmen. Hon får heta Gecko.

Foton från en vardag

Nytt hus byggs på ganntomten


Indisk Volvo#1


Indisk Volvo #2


Utanför mitt fönster


Byggnad under konstruktion


Sams nya look


Solnedgång på verandan

Kokheta vardagsfunderingar

I natt drömde jag en himla massa. Bland annat att jag var så sjukt arg på de svenska myndigheterna eftersom jag var tvungen att göra ett prov i geologi innan de skulle påbörja Sams ansökan om uppehållstillstånd. Geologi av alla ämnen! Jag stod och skrek och svor och sa att det kan väl inte vara rimligt att sätta sådana krav för att jag ska få vara med min man i Sverige? Och jag svor ännu mer och spottade och sa att det var jävligt fult av Fredrik Reinfeldt och co att hitta på sånna dumma regler för att göra det svårt för invandrare att komma in i landet.

Det är fortfarande sjukt varmt och jag känner mig så slö eftersom jag för det mesta ligger och titta på när fläkten snurrar i taket och undgår att röra mig eftersom svetten rinner så mycket då. Det är förlamande med värmen. Bangalore har aldrig varit såhär varmt tidigare och regnen som brukade komma emellanåt under sommarmånaderna har slutat komma. Alla träd hänger med huvudena och vi är tvungna att ha alla fönster stängda och fördragna på dagarna för att isolera oss så mycket det går mot värmen. Att gå ut är inte att tänka på och de korta stunder Freddy går ut bränner han tassarna så han vill gå in igen.
På nätterna är det i alla fall lite kallare, då tittar Sam och jag på film, cyklar på träningscykeln och ibland dricker vi Brandy eller rom med ingefärsvatten.

Det finns mycket tid att tänka. En dag googlade jag på min morfars namn och insåg att han faktiskt är en riktig författare. Han har skrivit flera böcker och åker fortfarande runt och håller föredrag. Det är så enkelt att ta för givet en massa saker bara för att de alltid funnits där sedan jag varit liten. Till exempel pappas skägg, morfars växter, mammas hembakta bröd och farmors stickade strumpor. Sånt som inte alla får lyxa sig i men som jag uppskattar så himla mycket. Ja pappa vore väl kanske lika bra utan skägg men han är grym på att spela schack, laga mat efter recept och bygga båtar också.

Ibland tänker jag på mumintrollen, hattstugan, trasdockorna och bröderna lejonhjärta och jag är så himla tacksam för min barndom. Det är något väldigt fint med att vara barn. Jag funderar om man hela livet söker efter det där som gjorde barndomen magisk. Om det egentligen är det vi letar efter hela tiden. Det vi hade och det vi drömde om.

Nä nu ska jag gå och äta middag med Sam som dagen till ära struntat i att raka mustaschen för att få lite omväxling. Han ser ut som en sjukt snygg hallick och jag börjar bli lite rädd för hur jag ska kunna hålla tjejerna borta från honom då vi kommer till Sverige.

Förskräckligt är oväsendet

Nu är jag jävligt irriterad igen. Ljud ljud ljud. Bang bang. Tut tut. Pang pang. Visselpipa, hög och skränig musik. Landet kryllar av oljud och höga toner. Jag kan inte gå någonstans utan att det plötsligt vibrerar i tummhinnan av höga skrik eller fruktansvärda tutor. För tillfället sitter jag med mina älskade öronproppar hårt instuckna i öronen och ändå rycker jag till varje gång grannarna utanför smäller smällare. Och jag menar, det är inga små smatterband, utan sådana som låter mer som en explosion så fönstren skakar, det ekar i hela kvarteret och man tror något allvarligt har hänt.

Jag går ut på verandan för att se efter och till min fasa ser jag att samma outbildade familj som slänger soporna tio meter bort låter sina små barn kasta bomberna. Den äldste är inte mer än tio år och de tre andra betydligt yngre. Hur outbildad kan man bli? Mamman står där i dörröppningen i sitt nattlinne och tittar på. Om inte ungarna smäller händerna och ansiktena av sig så blir de garanterat hörselskadade. Jag önskar nästan att skadar sig så de lär sig en läxa men ångrar det så snart jag tänkt det för så elakt får man inte tänka, och det är ju inte BARNENS utan föräldrarnas fel.

En annan sak som stör mig när vi ändå är inne på temat ljud, är den man i uniform som kommer var tredje natt och blåser i en visselpipa nedanför vårt fönster. Ungefär kl 01 brukar han komma, med sin visselpipa och sin träpinne som han slår i marken för att väcka alla vildhundar som börjar skälla och det blir ett jävla liv. Han ska tydligen vara till för att hålla tjuvarna borta, men de hör ju honom på en mils avstånd. Sånt här fattar jag inte med Indien. Ingen respekt för att folk kan ta illa vid sig av att bli väckt varenda natt, eller döv heller för den delen.

Jag skrattar när jag tänker på att vi i Sverige sätter upp en försynt papperslapp i trappuppgången för att varna för OM vi skulle råka störa någon när vi håller trettioårsfest efter klockan nio. Ett ljud i Sverige är i jämförelse med bullret i detta land en fis i rymden. Och just nu skulle jag så himla gärna fisa i norrlands tysta skogar istället för att sitta här och hålla för öronen.

Compliance

När jag började skriva min blogg hade jag stora ambitioner att skriva om hälsa och sjukdom, i Indien och i Sverige.
Jag såg framför mig hur jag skulle leta upp massa sjukhus och göra studiebesök. Lära mig om sjukdomar och möta patienter utifrån min profession som sjuksköterska.

Jag gick till ett sjukhus och fick följa med på ett hembesök.
Jag hann inte mer än hem igen förrän jag slungades rakt in i anhörigrollen. Plötsligt satt jag på ett annat sjukhus dagarna i ända och stöttade och oroade mig för Sophie, som hade opererats från den där igenkleggade venen i armen som blödde okontrollerat.

Här hemma sitter min svärmor med ett blodtryck på runt 190/110 och rubbning av thyroidbalansen. Min svärfar har diabetes.

Sam fick sen en allvarlig ögoninfektion, hunden magsjuka och min svärfar plötsligt herpes. Samtidigt som Sophie blev allt tröttare av att ha total njursvikt.

Den riktiga utmaningen blev något helt annat än jag tänkt mig. När min svärmor inte tar sina mediciner och svärfar tror att han har njursvikt så fort han ätit rödbetor. När svärmor vägrar gå upp för trappan för sitt höga blodtryck och när Sam tror att han fått cancer i lungorna när han hostar.

När svärmor pratar om att jag ska äta jättemycket salt för mitt låga blodtryck och om hur alla grönsaker gör ditten och datten i kroppen. När hon kommer hem från kyrkan och konsulterar mig om sina väninnors problem och oro, om menstruationsproblem och huvudvärk och vill höra att de inte behöver gå till doktorn.

När jag ser hur min svärfar fått herpesinfektionen till ögat och jag blir livrädd. När jag får veta att Sam och Sophie inte fått hepatit vacciner som barn. När jag får höra hur föräldrarnas starka religiösa övertygelse hindrade dem från att ta den 11-åriga storasystern till sjukhus när hon hade allvarliga astmaanfall utan kallade på präster istället.

Den största utmaningen är att möta mina svärföräldrar och deras religiösa övertygelse, när deras kyrka har en tro till Guds helande kraft och ser inte att man ska ta mediciner eftersom man då misstror Gud.

Jag försöker förklara för mamman hur viktigt det är att hon tar sina thyroid och blodtrycksmediciner så hon inte får en propp och hur viktigt det är att hon rör på sig. Sam och jag försöker att få pappan att inse att Sophie behöver en transplantation och inte mer böner.

Som sjuksköterska är nog en av de svåraste sakerna man kan göra att få någon att ändra ett hälsofarligt beteende. Och när religionen är viktigare än allt annat och den säger tvärtom, hur går man då tillväga?

Som tur är tar pappan sina mediciner för både för herpes och diabetes. Sam åker glatt till sjukhuset, vaccinerar sig och tar ögondroppar, samtidigt som Sophie frågar mig detaljer om njurtransplantationer. Det är bara min svärmor som envisas med att inte ta sina mediciner. Och kanske ska jag låta det vara och bara vara anhörig, även om det är svårt att se på i rollen som sjuksköterska.


Svärmor lär Sophie laga Biryani till påskmiddag

Upp, upp upp

Någonting riktigt bra kan vara på väg att hända. Jag vet inte riktigt om jag vågar tro på det ännu, men det kan vara riktigt bra. Sophie har gjort en extra koll med sina blodprover. Och nu säger de att hon INTE har Hepatit C. Jag vet inte mycket mera. Hon kommer hem imorgon och då ska jag ta en ordentlig chatt med henne. I alla fall eftersom vi inte vet säkert ännu skickar hon proverna till ett ledande lab i Pune, där de utreder krim och sånt. För ännu vågar vi inte riktigt hoppas. Men det vore ju väldigt bra för Sophie om de är så inkompetenta på det sjukhuset hon varit att de gett henne fel resultat. Det är klart inkompetens slår på alla breddgrader.

Idag är det till och med lite molnigt. Det är väldigt skönt och om vi har riktig tur blir det regn framåt kvällen.
Jag har nästan läst ut min Afghanistanska bok om den destruktiva knarkaren som nu har börjat med heroin. Jag vet inte, i kontrast till allt annat i mitt liv framstår han som så himla patetisk.

Sam har däremot börjat styrketräna och göra andningsövningar som en galning så han ska få ut allt ont ur kroppen av att ha rökt. Nu är det mer än två månader sen han totalslutade. Han är som en gravid när det osäkra stadiet passerat och det är dags att tala om det och fira. Och han kommer aldrig att börja igen. Nu ska han ta hand om sin bebisnjure som han ska ge till Sophie.


Imorse torkade grannen chilli utanför vårt fönster, innan molnen kom.

Lita aldrig på Indisk sjukvård!!!!!

Som om helvetets jävla skit inte redan drabbat oss. Sophie har nu fått Hepatit C!! Häromdagen var hennes levervärden i obalans och hon skulle göra en extra koll idag. Och det är Hepatit C hon fått. De jävlarna på sjukhuset kollade inte blodet för Hepatit när de gav blodtransfusionen efter hennes operation!

Den gången de knutit bandaget för hårt efter dialysen, vilket gjorde att blodet bildade en propp som kleggade igen systemet.

Det som ledde till att de var tvungna att operera för att ta bort proppen.

Den gången då hon blödde så mycket under operationen att hon förlorade stora mängder blod eftersom de gett henne blodförtunnande medicin för att lösa upp proppen!

Jag tror inte det är sant!! Jag blir så jävla förbannad. Så jävla onödigt. Förbannade skit. Och jag vill inte vara den i familjen som vet vad Hepatit C innebär! Skit skit skit skit. Förbannade jävla skit. Hon är bara 26 år, HELVETE!!!

Hett

Bangalore


Maximum Temperature (Deg C) 37.0
Departure from Normal (Deg C) +4

Minimum Temperature (Deg C) 23.7
Departure from Normal (Deg C) +3

24-hour Rainfall (mm) 0.0

Today's Sunset (IST) 18:32 Tomorrow's Sunrise (IST) 06:12


Idag är det hetare än någonsin. Jag sitter uppe på mitt rum och fördriver tankarna med att läsa en roman om en knarkare från Afghanistan och svarar på fina mail från klick-människor medan svetten rinner i pannan.

Mamma var till bröstmottagningen igår och fick veta lite mer om behandlingarna och framtiden. Det är märkligt hur saker kan ändras från en dag till en annan. Operation i maj och sedan cellgift och strålning. Troligtvis. Sen efter ett år är hon förhoppningsvis frisk och stark så hon kan sota pannan och klippa äppelträd igen.

Sam är fortfarande på resande fot. På väg tillbaka hem. Han gjorde intervjun igår, och såklart var det en massa personliga frågor som inte ens svärmor bör veta. Tydligen måste jag också bli kallad till intervju, när jag en gång är i Sverige. Först då kan processen börja, och handläggningstiden är ungefär sex månader.

På detta sätt ser de ju till att separera par och göra klart att de inte får ses på ett halvår! För jag måste vara i Sverige, och han i Indien. Pust. Jag som saknar honom då han är borta en vecka. Sex månader är en väldigt lång tid!

Men sen, jag längtar så tills det är klart, då ska vi bo i Sverige ett tag. Det är ju trots allt lättare att skydda sig mot kylan än mot värmen. Uttrycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" gäller inte i Indien.

Jag tröstar mig med färsk ananas. Och att jag snart kommer till Sverige igen. Och att mamma inte är förlamad eller har någon allvarlig demenssjukdom. Och att Sam kommer hem imorgon.

Klick-människor

I går kväll när jag inte kunde sova låg jag och funderade på lite olika saker. I vanliga fall brukar Sam ligga bredvid och vi brukar prata, bråka, diskutera och fundera tillsammans, men nu var jag ensam. (Sam sitter på tåget på väg till Delhi för att berätta vad jag har för färg på tandborsten)

I alla fall kom jag att tänka på hur märkligt det är att vissa människor är på samma våglängd som en själv. Jag menar de där som det klickar med första gången man ser dem, de som man bara behöver byta ett ögonkast med för att ingå en hemlig pakt som har ett hemligt tyst språk. Precis de där människorna som är mina vänner.

Vissa har jag ramlat in i av en slump, men sedan inte kunna släppa alls sedan dess, och även om de kanske är långt borta och det kan långt emellan gångerna vi ses så läser man vartenda ryck i ögonbrynet och behöver inte säga så mycket. De som man själv förstår, för de är precis som en själv. De som gör det omöjligt att ljuga.
Vad är det då som gör att man förstår och förstås av vissa men andra människor man möter blir det kollision direkt, eller i alla fall känns det som att det inte är någon ide att försöka förklara, för det är liksom inte samma våglängd från början?

Är det inte märkligt? Finns det liksom olika kanaler att kommunicera med? De människorna som inte jag förstår kan ju heller inte förstå mig, och kanske framstår jag för dem som ett mirakel på samma sätt som de för mig? För det mesta känner jag mig som om jag går omkring som en öppen bok som alla kan läsa, för jag tycker inte att jag alls kan dölja någonting. Eller är det bara så att det bara är vissa som kan läsa? Finns det olika sorter av oss, eller varför är det såhär? Vi är ju alla människor på samma planet.

Och för att tillägga har detta ingenting med Indien kontra Sverige att göra, snarare kan jag häpna av att jag kan möta dessa klick-människor här också och ibland utan att ens kunna prata samma språk, det är väl himla märkligt..

Tigersafari

Det är närmare 35 grader på dagarna och gräset är brunt och värmen gör sådanadär vågiga rörelser över vägarna och de torra fälten. Inomhus svettas vi under fläkten som snurrar på högvarv och utomhus bränner solen allt som kommer i hennes väg.
Det är väl vid sådana tillfällen man ska passa på att göra det där roliga och exotiska som man bara kan göra i Indien, tänkte vi och bestämde oss för att åka på tigersafari för att distrahera tankarna. En bra bit utanför Bangalore finns en Biologisk park med tillhörande arealer av tigerland.

Nöjda med att sparat några hundringar på att ha lyckat smuggla in mig genom kassan som indier och inte turist satte vi oss i en kokhet minibuss med gallerförklädda fönster. Den tog oss sedan i en himla fart ut på vischan, ut bland de stora kattdjuren. Sam och jag satt längst bak och hade fin utkik över de andra passagerarna som istället för att titta på mig (för ovanlighetens skull!) satt klistrade vid fönstren.



När vi kommit ut en bit stannade vi och alldeles nära bilen låg ett lejon och gäspade och såg så himla nonchalant ut. Det är inte klokt vad stora det är! En vit tiger kom också nära och gick runt bilen på baksidan och när Sam pratade med den tittade den rakt på oss och man får liksom lust att sträcka ut handen och klappa den för den är ju världens vackraste. Jag hade alldeles glömt bort hur mycket jag tycker om djur och vilket effekt de har på själen.



När vi var tillbaka efter den uppfriskande tigerstrapatsen gick vi i den biologiska parken och tittade på flodhästar och bambihjortar, kobror, pelikaner och klappade på elefanter. Elefanter är väldigt mycket hårdare än man tror på ytan. Som att klappa på en gris med jätte jätte jättehårt skinn med hårstrån på.





Vi tittade på en himla massa djur som jag bara sett som seriefigurer förut, och Sam studerade hur de rörde sig, stod och gick, satt och åt. Men hans favorit blev ändå en brun väldigt anspråkslös fågel stor som en liten höna som han satt och pratade med väldigt länge. Så glad jag är att jag har Sam och att han är som han är. Väldigt glad.


Sams Höna

Viktiga saker

Frågan är om nu man gräver ner sig i sin egen olycka, hittar man någonsin ut igen? Eller blir det som en kvicksilversjö och man bara sjunker och sjunker och det som var i början ens olycka var egentligen bara en liten grästuva som man kunde hålla i och tyckt om om man vetat vad som komma skulle.

För ungefär en vecka sedan fick min mamma veta att hon har bröstcancer. Och jag som tyckte att jag hade rätt att klaga över papper hit och dit och annat trams. Det är som om Gud tittade på mig och tänkte att nu får det vara slut på detta gnällande och ta och skaffa lite perspektiv. Inte för att jag tror att Gud är särskilt inblandad och gör detta för att JAG ska lära mig något, men man vet ju aldrig. Men troligare är väl i så fall att Gud vill lära min mor något, och då tycker jag inte längre Gud är rättvis. För hon har ju alltid varit så frisk och stark, och fött tre barn, ammat länge och sånt som gör att man inte får bröstcancer och dessutom promenerar hon varje dag och äter bra mat, bakar dinkelbröd, gymmar och klipper sina egna äppelträd och allt.

Kanske förstår man inte meningen med livet förrän sådana här slag i ansiktet får en att vakna till. Och såklart vet vi alla väl redan meningen med livet? Finns det någon som säger att det är att måla rummet i rätt nyans, att bli förbannad på medbilister som kör för sakta, att oroa sig om man kommer försent, eller om det nu fortfarande är inne med höga jeans, eller satsa rätt på börsen. För när det kommer till kritan har ju inte ens vad man kan laga för mat, hur mycket pengar som finns på banken, eller hur många bekanta man har i sin vännerlista på facebook inte någon som helst betydelse i det stora hela. Det är ju bara bullshit alltihop.

För vad som verkligen betyder något, och det vet ni ju också redan, är ju de nära och kära som vi har omkring oss, människor som älskar oss och som vi älskar precis som de är, om vi så har fel årsmodell på bilen eller smutsigt hår, eller vad det nu kan vara. Och om man ska ha någon slags inflytande över sitt liv är det väl att försöka styra det till att vara med de man älskar och göra de saker man själv älskar och tala om att man älskar dem man älskar. Det som VERKLIGEN betyder något. Resten kan ju vara.