Kokheta vardagsfunderingar

I natt drömde jag en himla massa. Bland annat att jag var så sjukt arg på de svenska myndigheterna eftersom jag var tvungen att göra ett prov i geologi innan de skulle påbörja Sams ansökan om uppehållstillstånd. Geologi av alla ämnen! Jag stod och skrek och svor och sa att det kan väl inte vara rimligt att sätta sådana krav för att jag ska få vara med min man i Sverige? Och jag svor ännu mer och spottade och sa att det var jävligt fult av Fredrik Reinfeldt och co att hitta på sånna dumma regler för att göra det svårt för invandrare att komma in i landet.

Det är fortfarande sjukt varmt och jag känner mig så slö eftersom jag för det mesta ligger och titta på när fläkten snurrar i taket och undgår att röra mig eftersom svetten rinner så mycket då. Det är förlamande med värmen. Bangalore har aldrig varit såhär varmt tidigare och regnen som brukade komma emellanåt under sommarmånaderna har slutat komma. Alla träd hänger med huvudena och vi är tvungna att ha alla fönster stängda och fördragna på dagarna för att isolera oss så mycket det går mot värmen. Att gå ut är inte att tänka på och de korta stunder Freddy går ut bränner han tassarna så han vill gå in igen.
På nätterna är det i alla fall lite kallare, då tittar Sam och jag på film, cyklar på träningscykeln och ibland dricker vi Brandy eller rom med ingefärsvatten.

Det finns mycket tid att tänka. En dag googlade jag på min morfars namn och insåg att han faktiskt är en riktig författare. Han har skrivit flera böcker och åker fortfarande runt och håller föredrag. Det är så enkelt att ta för givet en massa saker bara för att de alltid funnits där sedan jag varit liten. Till exempel pappas skägg, morfars växter, mammas hembakta bröd och farmors stickade strumpor. Sånt som inte alla får lyxa sig i men som jag uppskattar så himla mycket. Ja pappa vore väl kanske lika bra utan skägg men han är grym på att spela schack, laga mat efter recept och bygga båtar också.

Ibland tänker jag på mumintrollen, hattstugan, trasdockorna och bröderna lejonhjärta och jag är så himla tacksam för min barndom. Det är något väldigt fint med att vara barn. Jag funderar om man hela livet söker efter det där som gjorde barndomen magisk. Om det egentligen är det vi letar efter hela tiden. Det vi hade och det vi drömde om.

Nä nu ska jag gå och äta middag med Sam som dagen till ära struntat i att raka mustaschen för att få lite omväxling. Han ser ut som en sjukt snygg hallick och jag börjar bli lite rädd för hur jag ska kunna hålla tjejerna borta från honom då vi kommer till Sverige.