Sverige i sikte

Bil kommer lastad med.. Mangos!


Jag och Freddy tjyvkikar på byggnadsarbetarna



Sam kan nu säga "danskjävlar", "det regnar", "jag heter Samuel", "tufsig hund", "hund somna", "min gulliga fru" och ett antal fler uttryck. Anledningen att han kan säga danskjävlar är såklart eftersom vi tittat på Riket och "danskjävlar" är numera Sams favoritsvordom och vad han kallar vårdslösa bilister.

Häromdagen fick jag papper från migrationsverket i Sverige och de bad mig fylla i en bekräftelse om att vi är gifta. Detta enkla papper betyder att jag slipper kallas till intervju, och jag slipper skriva i den långa historian om hur vi träffades som annars krävs av anhöriga till personer som söker uppehållstillstånd pga. av nyetablerade förhållanden. Detta innebär alltså att Sam var trovärdig i Delhi på intervjun, och att de ser oss redan som ett etablerat förhållande utan frågetecken. Tack Migrationsverket, eller snarare tack Svenska ambassaden i New Delhi.

Tyvärr tar det några månader av handläggningstid innan han får beslutet om uppehållstillstånd och innan detta måste han motta i Indien innan han kan komma till Sverige.

Jag trodde det var långt kvar till 7 maj, men när mamma talar om att hon ska opereras om en vecka och två dagar, då inser jag att jag lämnar Indien om en vecka och tre dagar och jag får inte så lite panik. Jag har ju inte ens lärt mig att laga riktig dahl ännu!
Jag har väldigt blandade känslor inför att åka hem. Å ena sidan vill jag ju inget hellre än att springa på gröna fält och andas frisk luft, å andra sidan vill jag absolut inte skiljas från Sam igen.

Jag har irriterat mig så fördömdast på att vara kvinna i ett land där kvinnor gör bäst i att sitta kvar i bilen om man så bara ska köpa en påse chips. Jag har många gånger önskat att jag kunde gömma mig, bli osynlig för att slippa alla blickar.

Men jag är så glad för denna erfarenhet, att jag har lärt mig allt detta, att jag har lärt mig att uppskatta så mycket av det bra vi har i Sverige. Och kanske jag förstår lite av hur det är att vara kvinna här. Och att det är så långt kvar, men det är så sorgligt att se. Kvinnor själva väljer att ta på sig burkan, långbyxorna titta ned i marken, eftersom de annars blir attackerade med blickarna. Det är inte deras män som tvingar dem, det är samhället i sig. Den kvinna som vill vara fri får betala ett högt pris om hon går i kjol.

Den fördömda korruptionen, egoismen, kvinnoförtrycket, starkaste överlever, religionens grepp, överbefolkningen. Men samtidigt vill jag inte åka hem och känna mig besegrad. Jag trodde jag kunde fixa det här, jag menar bo i Indien och anpassa mig. Men det kanske inte finns något annat alternativ. Anpassning för en kvinna i detta land kanske betyder likamed att lida som alla andra, skillnaden är att jag vet hur det är att ha friheten. Eller att lidandet kanske inte uppkommer om man inte vet vad man kan få.

Och trots att Sam uppmuntrar mig att gå ut med Freddy på promenader i grannskapet så efter några försök att vara stark, försöka skita i vad någon tycker, och ta min självklara rätt så backar jag tillslut och vill inte gå ut längre. Priset är för högt när män samlas i klungor för att bara stirra. Och jag menar, jag rebellerar inte alls med kort kjol eller något annat utmanade, det räcker med att jag är vit, eller kanske kvinna, eller kanske är det båda delarna.

Sam försöker få mig att tänka att jag är en superkändis. Och det är nog så det måste kännas. Alltid granskad, alltid en knuff i magen från en till en annan, en viskning, ett skratt, tio ögonpar, ständigt, jag känner det i nacken och det är då jag vill ha min burka. Stackars prinsessan Viktoria. Alla ni som inte är kändisar och läser detta, var så himla glada för det. Ni har en frihet att gå till affären i mjukbyxor. Det ni!

Och den friheten längtar jag efter. Samtidigt som jag är rädd eftersom det jag kommer tillbaka till är så annorlunda än då jag for. Mamma opereras dagen innan jag kommer till Kalmar, hon kommer att ligga på sjukhuset då jag kommer med tåget från Köpenhamn. För första gången kommer hon inte stå och ta emot mig när jag kommit från Indien. Och det känns absurt, när jag kramade henne hejdå och grät en skvätt efter bröllopet i januari då var ju allt som vanligt.