Den svenska sjukvården

Det finns några saker som jag funderar på. Häromdagen fanns en enkätundersökning i DN om hur nöjda vi är med den svenska sjukvården. En majoritet av de som svarat ansåg att de inte var nöjda.
Det är ju väldigt intressant, och jag undrar då. Jämfört med vad?

Det kanske så må vara att människor känner sig missnöjda med vården, men å andra sidan Sverige ett av de länder som ligger i absolut topp vad det gäller den bästa hälsan och högsta medellivslängden i världen.

I P1 igår i ”Kropp och Själ” pratade man om vad som egentligen anses vara friskt och om att det är många människor som tillexempel får blodtrycksmediciner utskrivna i onödan bara för att gränsvärdena för högt blodtryck sänkts.

Dessa människor upplever sig då sjuka eftersom att de behöver ta mediciner varje dag i många, många års tid. I själva verket skulle bara 1 av 25 med dessa förhöjda värden riskera drabbas av någon typ av hjärtsjukdom.

Det diskuterades hur det var billigare för sjukvården att ge blodtrycksmediciner istället för att påtrycka och upplysa om hur kost, motion och andra livsstilsfaktorer är minst lika effektiva.

Och i en sjukvård där allt går ut på quickfix och så många patienter i omlopp som möjligt, då är långsiktiga lösningar knappast förstahandsvalet. Inte heller då läkemedelsbolagen blivit starka och styrande och när patienten själv har en traditionell syn på sjukvård och hellre går hem med en riktig tablett än en påminnelse om något som hon vet mycket väl.

Vilken roll förväntas sjukvården egentligen fylla? Kanske ligger problemet i att många människor lämnar allt i händerna på sjukvården istället för att ta tag i sina egna liv. Och om detta inte tillgodoses är vi då missnöjda med sjukvården. Är det inte bara så att vi svenskar har blivit jävligt lata och förväntar oss att någon annan än vi själva skall lösa alla våra problem? För kunskapen om hur vi skall göra det, den har vi ju i de flesta fall redan.