En låt

Jag måste bara dela med mig av en video som måste ses! Klicka på länken, jag vet inte ännu hur man laddar upp hela videon.

Moderaternas nya kampanjlåt

Bakom dörrarna på vårdcentralen

Vårdval Stockholm

Jippi! tänkte jag när jag fick jobbet. Jag fick en hyfsad lön för att vara sjuksköterska, och för att inte tala om vilka trevliga arbetstider.

Vårdcentralen jag arbetade på var en av många vårdcentraler som privatiserats efter att Alliansen, borgarna införde 2008 det som kallas Vårdval Stockholm. Vilket nu lett till att ca 60% av Stockholms vårdcentraler är privatiserade och nya ploppar upp som svampar. Man sa att det skulle generera en bättre kvalitet för patienterna eftersom man hela tiden kan byta vårdcentral och läkare om man inte är nöjd.

En av de första sakerna jag fick höra från min chef när jag började var att det var bra att ha många unga och friska listade på vårdcentalen. Jag fick veta att tyvärr har vi fått några krångliga patienter, och med det menade man en hemlös man och en mentalt förståndshandikappad patient med svårinställd diabetes och bensår.

Jag fick höra att om det kommer någon från ett annat län ska vi boka in dem direkt på en doktorstid även om det inte är något akut. För att då får vårdcentralen pengar av det andra länet.

Jag arbetade som mottagningssköterska och mitt arbete gick bland annat ut på att arbeta med det som kallas telefonrådgivning.
Rådgivning borde ju innebära att man ska kunna rådgiva människor i telefon om det är berättigat, istället för att de kommer i onödan till vårdcentralen.

Men rådgivning gav/ger inte vårdcentralen några pengar, istället fick vi höra att vi måste fylla de röda tiderna. De fick inte “bränna inne” som det kallades.

I bokningssystemet fanns gröna och röda tider. Vi fick bara boka in de röda, de besök som skall vara avklarade på max 15minuter. De andra skulle doktorerna själva boka in, de var på 30 minuter.

Det var de röda tiderna vi skulle fokusera på, ju fler röda tider vi bokade in destå bättre, för för varje besök fick vårdcentralen skattepengar. Så hellre många korta besök än några långa.

Om det var någon patient som ville träffa en doktor för ett längre besök, ett återbesök, en utredning etc. då fick vi inte boka in dessa patienter utan hänvisa till doktorns telefontid.

Den timmen på morgonen var det inte lätt för alla att komma fram för doktorns telefonkö blev alltid full, och patienterna hänvisade att ringa tillbaka nästa dag. Kanske var det också en slump att de patienterna ofta var de patienter i mest behov av vård.

Men vi hade något som kallades tillgänglighetsmätning. Det innebar att en tillgänglighetsmätning gjordes där vi mottagningssköterskor blev uppringda av ett företag som skulle mäta vår tillgänglighet.
En vårdcentral ska inte ha mer än 90 minuter från att pat ringer in till att de blir uppringda, annars får vårdcentralen böta. Vi hade en lista med alla inkommande samtal som fått en uppringningstid som vi skulle ringa tillbaka till.

Då vi hade möte med chefen sa hon att det var bra att vi lärde oss vilka nummer de ringde från telefontillgängligheten så kunde vi ringa av dem i förväg. Då skulle vårdcentralen få mer pengar. Tyvärr gällde undersökningen inte tillgängligheten till doktorerna.

Problemet är att som patient kan man byta vårdcentral om man vill, men om man är sjuk på riktigt vill ingen vårdcentral att man går till dem.
Det kostar vårdcentralen att ta prover, det kostar dem också att skriva remisser. Nu ska det också börja kosta dem att skriva ut läkemedel, ett nytt förslag från det borgligt styrda landstinget.
Det innebär att alla som är i behov av vård och utredningar och medicinsk behandling är oattracktiva patienter vilka nu kommer att bli ännu mer kostsamma för vårdcentralen.

Det kan vara en slump att det är så många långa och krångliga tryckningar när man sitter i telefonkö. Det kanske bara är en slump att det inte finns möjlighet att höra alternativen i telefonväxeln på något annat språk än svenska.

När vi hade personalmöte kom en ekonom och viftade framför ett diagram och pekade på siffor som visade hur mycket varje patientbesök hade minskat i kostnad sen samma tid förra året, och hur många fler nya patienter som hade listat sig på vårdcentralen sedan förra året.

Så var det personalmöte in och personalmöte ut. De gick alltid ut på att handla om hur många vi listat på, hur många besök vi ökat, och hur vi skulle effektivisera och boka in fler röda tider. Inte ett ord om kvaliteten på vården. Inte ett ord om de som verkligen behövde vård fick vård och om den vården var bra.

Eftersom jag arbetat på vaccinationsmottagning reagerade jag när doktorerna ordinerade vaccin till höger och vänster utan att ta reda på någon bakgrundsinformation som är väsentlig och kan innebära att det kan vara rentalv farligt, eller iallafall verkningslöst, att ge vaccin. Jag tog upp detta med chefen men fick bara till svar att detta inte var någon vaccinationsmottagning.
Men vaccineringar ger pengar till vårdcentralen och därför vaccinerar allt fler vårdcentraler resevaccinationer.

Visst, ett stort antal friska människor blir nöjda av att snabbt få träffa en läkare om de är bekymrade över en vaxpropp i örat, eller om de har en förkylning. De får en bedömning, har de tur snackar de till sig lite antibiotika, de vill ju ha ut något efter att ha varit där.

Men vad händer med alla som verkligen behöver sjukvården? Har de något val i Vårdval Stockholm? Vad händer med alla multisjuka som behöver ha en läkare som har en helhetsbild och kan se över och skriva ut medicin för patientens alla sjukdomar samtidigt? Vad händer med alla psykiskt sjuka som behöver mer än 15 minuter för ett läkarbesök. Vad händer med alla som inte kan svenska språket, de hinner kanske inte förstå på 15 minuter? Vilken vårdcentral vill ta emot dessa vanliga men sjuka människor?

Jävla invandrare

Vi som av Sverigedemokraterna kallas Svenskar har haft turen att bli födda i ett land där trygghet automatiskt blivit en del av vår vardag.
Där vi kan lita på att systemet fungerar att vi har rätt till utbildning och arbete, ett land där vår ekonomiska trygghet gör att alla har en andra chans, vi är ett land med personnummer. Ett land där vi kunnat växa upp utan att vara hotade av krig, eller religiösa konflikter, ett land där vi hur fattiga vi än anser oss vara alltid har mat på bordet, men framförallt tryggheten. Ett land där vi får tak över huvudet, utbildning och rätt till sjukvård.

Kommer någon från ett annat land som inte har haft det vi har så attackerar vi honom. Vi kallar honom för jävla invandrare, muslimjävel, kom inte hit och ta våra jobb.

Men utan invandrare stannar Sverige. Har vi inte fattat det? Invandrare är i princip de enda som är beredda att ta vilket jobb som helst, eftersom de inte är bortskämda med att leva på bidrag eller ta för givet att allt finns där gratis.

Det är därför vi ser invandrare arbeta med alla jobb vi inte vill ha. För vi är så jävla bortskämda att vi inte kan tänka oss att arbeta som städare i tunnelbanan. Det är människor med annan bakgrund än oss själva som kör taxi, som städar, som diskar, som jobbar inom äldreomsorgen, sjukhusen, som startar restauranger, affärer, som sliter som djur och arbetar natt och dag inom det egna företaget, för att de inte tar för givet att livet är gratis.

Vi svenskar skiter i att gå i skolan, vi tycker vår utbildning är tråkig, vårt jobb är tråkigt, att det är jobbigt att vänta i kö på att få gratis sjukvård. Vi gnäller över att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser för vår bil. Att det är för jävligt att skolan, dagis, osv..

Och drabbas hela världen av en ekonomisk kris, då är det säkert invandrarnas fel.

Svenskar har inte längre någon religion. Svenskarnas religion är klagandets religion, svenskarnas religion är spriten. På helgerna utövar svenskarna sin religion. Tillsammans kräks och spyr de ihop på tunnelbanan som körs av just det, invandraren. Som arbetar natt för att han ska kunna försörja sin familj och sina avlägsna släktingar i hemlandet. Allt emedan vi svenskar mest bekymrar oss för vilka kläder som är snyggast inför nästa gång vi ska ut och praktisera vår religion, konsumtion, religion, konsumtion, religion..

Om man inte kan se att alla människor har lika värde och att alla borde få samma chans i livet oavsett bakgrund så kan man i alla fall konstatera fakta och det är att för att vi svenskar ska kunna gå i pension så behöver vi ha en population av människor i arbetsför ålder som arbetar och betalar skatt. Och i och med att Sveriges befolkningsutveckling ser ut som den gör med den största delen av befolkningen i den övre delen av pyramiden så behöver vi skaffa en jävla massa barn fort som fan. Eller så kanske vi kan tänka på att ta hand om de barn som kommer hit och iallafall låta dom städa tunnelbanan.

Fantastiska Hans Rosling!

Om ni verkligen vill veta hur Sverige ligger statistiskt i jämförelse med övriga världen, vad gäller BNP, demokrati, mänskliga rättigheter, antal rökare, och massa annan intressant statistik så rekommenderar jag starkt att upptäcka Hans Rosling och hans fantastiska program Gapminder som tagit mig med häpnad. Min fina vän Rebecka har introducerat mig till hans TED talk -föreläsningar och de är verkligen bättre än den bästa såpoperan, jag tittar på föreläsning efter föreläsning och vill bara ha mer!! Ännu finns det hopp för världen med människor som Hans Rosling!

Den svenska sjukvården

Det finns några saker som jag funderar på. Häromdagen fanns en enkätundersökning i DN om hur nöjda vi är med den svenska sjukvården. En majoritet av de som svarat ansåg att de inte var nöjda.
Det är ju väldigt intressant, och jag undrar då. Jämfört med vad?

Det kanske så må vara att människor känner sig missnöjda med vården, men å andra sidan Sverige ett av de länder som ligger i absolut topp vad det gäller den bästa hälsan och högsta medellivslängden i världen.

I P1 igår i ”Kropp och Själ” pratade man om vad som egentligen anses vara friskt och om att det är många människor som tillexempel får blodtrycksmediciner utskrivna i onödan bara för att gränsvärdena för högt blodtryck sänkts.

Dessa människor upplever sig då sjuka eftersom att de behöver ta mediciner varje dag i många, många års tid. I själva verket skulle bara 1 av 25 med dessa förhöjda värden riskera drabbas av någon typ av hjärtsjukdom.

Det diskuterades hur det var billigare för sjukvården att ge blodtrycksmediciner istället för att påtrycka och upplysa om hur kost, motion och andra livsstilsfaktorer är minst lika effektiva.

Och i en sjukvård där allt går ut på quickfix och så många patienter i omlopp som möjligt, då är långsiktiga lösningar knappast förstahandsvalet. Inte heller då läkemedelsbolagen blivit starka och styrande och när patienten själv har en traditionell syn på sjukvård och hellre går hem med en riktig tablett än en påminnelse om något som hon vet mycket väl.

Vilken roll förväntas sjukvården egentligen fylla? Kanske ligger problemet i att många människor lämnar allt i händerna på sjukvården istället för att ta tag i sina egna liv. Och om detta inte tillgodoses är vi då missnöjda med sjukvården. Är det inte bara så att vi svenskar har blivit jävligt lata och förväntar oss att någon annan än vi själva skall lösa alla våra problem? För kunskapen om hur vi skall göra det, den har vi ju i de flesta fall redan.

Jag ska börja blogga igen

Två månaders bloggpaus. Det finns så mycket att skriva om, nu blir det ungefär som när man var liten och inte hade skrivit brev till brevvännen på länge, länge. Så jag börjar såhär

Hej!
Hur mår du? Förlåt att jag inte skrivit på länge.
Jag mår bra, idag regnar det här. Vädret är jättetråkigt. Jag längtar till det blir soligt igen.
Jag är kär i en kille. Jag tror att jag berättade för dig om honom i förra brevet. Han heter Samuel och är jättefin. När han ler känns det bra i magen. Idag ska vi äta Dahl, Rasam, Sabji och ris till middag. Det tycker jag är jättegott. Jag håller på att lära mig allt om indisk matlagning.

Igår på jobbet pratade alla om julen. Jag önskar mig inte så många julklappar men att jag får umgås med min familj. Nästa år kanske mamma har en hund. Den ska heta Pluto. Fast jag vet en julklapp ska jag få. Jag önskar det blir snö snart så vi kan åka skidor.

Skriv snart söta sockertopp så kommer svar så snabbt!

Tusen Kramar!

Stina

Om hur allt började

För två år sedan vinkade jag adjö till Sverige för att åka till Indien och genomföra en fältstudie. Såhär drygt ett och ett halvt år senare sitter jag nu och väntar på min man som kommer flyttandes hit från Indien med pick och pack. Det var det sista jag kunnat tro den gången då jag åkte, att jag skulle gifta mig med en Indier!! Hur galen får man bli!

Och inte trodde vi det heller den första gången vi träffades när vi satt på röda plaststolar smuttade på whiskey och diskuterade svensk hårdrock. Det var i november för snart två år sedan på ett beach café i Karnataka, Indien. Jag tänkte det kanske är dags att berätta hur det hela gick till...


Det började med att min bror och jag båda behövde lite semester, jag från min studie om sjukvård i den avlägset belägna byn i Gujarat, och min bror från novemberrusket i Sverige.
Så lite spontant efter en uppmaning på facebook köpte min bror en resa med två veckors varsel och vi möttes upp i våra vänner diamanthandlarnas hus i Bombay. Vi båda blev lika chockade av att se hur feta vi blivit sedan vi sist sågs. Jag hade ätit söt Gujaratimat i tre månader och inte kunnat motionera överhuvudtaget, min bror hade gett sig på någon slags träningsdiet som gick ut på att först bli fet och sen fixa muskler.

Anyway, efter lite sällskapande med våra Bombayvänner satte vi oss på tåget som gick söderut längs den långa kustremsan. Vi passerade tillslut med glädje Goa och hoppade av nästan i farten från den knökfulla tågvagnen på en liten plats längs Karnatakas kust där vi hoppades på att slippa den värsta turismen.

Och slapp turister det gjorde vi, jag och min bror bodde nämligen helt själva på ett beachresort i en liten liten bungalow. Vi låg på golvet och skrattade helt utan substanser kväll ut och kväll in, medan restaurangägarna var i full fart med att bygga palmtak till restaurangen och servera oss fish curry emellanåt. Det var ännu lågsäsong och monsunen mullrade och det regnade på stranden och på taket till vår betonghydda.

Men vi var lika glada för det och vi sprang långa turer på stränderna, förbi små fiskarbyar och här och var en bajsande fiskargubbe i vattenbrynet. Min bror sprang för det mesta (utom när de bajsade) i vattnet och ändå var det jag som flåsade mest.
Men så efter en vecka i varandras sällskap bestämde vi oss för att byta strand, och pröva på att vara lite sociala.

Vi flyttade till en strand där västerlänningarna klädde sig i oförskämt lite kläder om inga alls och kastade sig efter freesbees i vågorna. Här var vi plötsligt turister och blev behandlade som sådana, försäljare kom och gick längs stränderna och sålde ananas och kartor över Indien för hutlösa priser. Jag hade mycket svårt att förlika mig med att vara turist igen efter tre månader i indiska kläder med mycket traditionellt påklädda nykterister uppe i Gujarat.

Så kom vår räddning en vacker dag. Där vi satt i ångorna av dåligt hash tillsammans med flummiga hippes och israeler kom en grupp indier i moderna kläder vandrande in på vårt beach café.
Dom flyttade in granne med oss och satte sig bekvämt ner utanför vår hydda, slog upp en medhavd whiskey och började spela kort. En stilig lång ung man bjöd in oss och sen satt vi alla och spelade kort och sippade på whiskey, Coca Cola och Sprite.

Vi skojade och skrattade om vikingar och hävde ur oss fördomar mot indier och svenskar. De trodde till en början att min bror och jag ett par och jag trodde att den långa snygga mannen som till min förvåning hette Samuel, var gift med bruden i gänget.

Så förflöt dagarna i skuggan av palmbladen till ljudet av vågornas rullande. En dag skulle min bror och jag åka tillbaka till Gujarat och vi gick till den lilla staden för att hämta våra biljetter som vi beställt hos den suspekta resebyrån. Till vår inte så stora förvåning hade gubben misslyckats med att boka oss biljetter och bad oss komma tillbaka om två dagar.
Den lilla gruppen med våra indiska vänner var också på väg hemåt och vi vinkade dem farväl och skojade om att vi skulle komma och hälsa på dem i Bangalore någon gång. En av dem skulle dock stanna kvar i några dagar, läsa en bok och ta det lugnt, sedan länge planerad ensamtid.

Så där satt jag plötsligt och åt middag med Samuel, den långa killen i blå tenniströja och vi pratade för första gången på tu man hand. Och nu började vi prata på riktigt, inte bara om musik utan om att välja och vilja och följa det man tror på, det var nog mest jag som pratade för jag pratar mycket när jag blir nervös. För jag tyckte att den stora skojaren i gänget nu visade sig nu vara en mycket intelligent, sympatisk och kreativ man som hade mycket intressant att säga. Och vi pratade och pratade. Och jag frågade om varför han inte var gift. Utan att ens tänka åt det hållet, men visst tyckte jag att han var intressant och snygg och attraktiv och allt det där. Men att tänka på att starta något med en Indier, det skulle ju bli alldeles för komplicerat hade jag i bakhuvudet. Det hade min gode kamrat och indienkännaren Mark sagt åt mig att passa mig noga för.

Vi pratade nog i tre dagar ensamma och nyktert över papayajuice och fruktsallad och åt tjocka indiska pannkakor och palak paneer.
Och det kändes bara för bra för att vara sant. Vi var ju likadana, fast ändå inte, men det sa klick, klick, klick, och vi stod på behörigt avstånd men ändå nära och tittade på stjärnorna om kvällarna och på solnedgången med fötterna i det varma vattnet och kände sanden som försvann under tårna i vågorna och vi kunde ha stått kvar hur länge som helst.

Närmare än så kom vi inte, för då var det dags för mig och min bror att åka. Den tjocka resebyrågubben hade tillslut fixat biljetter tillbaka till Gujarat. Sam och jag bytte e-mail adresser och kramades för första gången i vårt liv när vi sa hejdå, och det var då det kändes riktigt sorgligt och jag började förstå vad som höll på att hända.

Jag satt sedan på internetcaféer i Jaipur och började skriva, långa brev och korta brev om viktiga grejer och om de mest triviala småsakerna man kan tänka sig.

Jag åkte hem till Sverige, breven blev tätare och intensivare och plötsligt insåg vi att vi inte kunde låta denna chans gå oss förbi, en chans som endast dyker upp en gång i livet om den ens gör det någon gång. Så vi bestämde oss för att satsa. Så Sam tog mod till sig och berättade för sina föräldrar och först trodde vi aldrig att det skulle gå, men de var så accepterande eftersom vi båda var från kristen familj och sen var det bara för honom att fixa visum och köpa biljetten hit.

Så kom han till Stockholm en dryg vecka i april och det var en vecka på rosa moln då jag insåg att det inte var fantasier eller drömmar utan att jag faktiskt träffat rätt så det bara gnistrade om det. Sen var det inte ett svårt beslut att jag bestämde mig för att flytta till Indien den hösten. Jag gjorde vad som helst för att få vara med honom, och samtidigt få ta ännu större del av det Indien jag redan kände och inte kände till. Så i september åkte jag, och det är väl ungefär därifrån denhär bloggen startade.

Och nu som sagt är vi gifta och vi har varit ifrån varandra alldeles för länge sedan i maj och snart ska vi för tredje gången mötas efter lång väntan då han nu flyttar hit. Och till råga på allt har han fått jobb på en animationsfirma i Stockholm, och vi har lyckats hitta en liten lägenhet på Kungsholmen.

Som slutplädering skulle jag bara vilja säga att om inte jag hade vågat något i mitt liv hade detta aldrig skett och jag är så glad att jag vågade satsa. Somliga tycker kanske man är naiv och tar för stora risker, men som sagts förut om man inte satsar högt, vinner man heller inte stort. Och om man inte vågar följa sitt hjärta går det kanske halvbra, men inte förrän man vågat lyssna helt och hållet till sig själv och det som känns rätt i magen står sen beviset framför ögonen, att allt faktiskt går (nästan) om man bara vågar tro på det. Att livet faktiskt kan bli som en romantisk komedi och att kärlek finns på riktigt, men man måste våga tro på den. Och våga satsa på den. Det tror jag i alla fall. Och när man hittat rätt då vet man det, då behöver man inte tveka längre.