Farväl

Det är alltid svårt att säga farväl. Jag inser vad jag har och det är som att alla detaljer blir klarare alla kramar varmare och jag går runt i den friska höstluften och smakar och tittar på allt och tänker att det kommer dröja så länge innan jag ser det igen. I Sundsvall är vattnet superfriskt, gatorna tomma och löven orange. Pappa och jag plockar äpplen och farmor visar mig stickade små barnvantar hon har gjort. Anna tar fram sin gamla tältsäng som gnekar på natten och vi pratar tills vi somnar som vi alltid gjorde när vi var unga och skvallrade om killar och skrev hångellistor. Fast unga är vi inte riktigt längre och hångelslistorna är bortglömda och gulnade. Snarare försöker vi förstå att vi är vuxna kvinnor och att minst en av oss kommer att vara gift inom ett halvår.
I Stockholm bor jag hos Rebecka, vi myser på morgnarna inlindade i täcken och dricker te som Rebecka köpt i Japan. Vi bakar kladdkaka och äppelpaj och har födelsedagskalas för söta Johanna och dricker vin mitt på blanka tisdagen.
Teresa sitter på andra sidan om en malaysisk soppa, vi är lite lulliga på öl och skrattar och pratar om när vi träffades första gången i Indien, om tider då vi bjöd konduktören på rom på tåget och sedan åt oss tjocka på omelett bakom Buddhas träd. Och som vanligt ger hon ger mig goda råd som den storasyster hon är.
Sista kvällen har vi föräldrafri tjejkväll hos Sussies föräldrar och frossar i chokladglass och popcorn och kommer ihåg tider då vi grät till Dirty Dancing och Grease och drömde om att någon gång träffa en man som snurrade oss på starka armar och sa; nobody puts my baby in a corner.
Nu har jag tagit mig till Öland och har exakt tio dagar tills jag landar i Bombay. Dalahästen och hjortronsylten ligger förberedda i väskan, men först ska jag ta vara på de här dagarna i friskluften och kasta stenar i Östersjön.