Forvirrad i London

Så var jag äntligen framme i Bombay. Resan hit gick minst sagt smidigt då planet var blev inställt och jag fick tillbringa natten på ett hotell i London. Som tur var stod Air India för kalaset och jag träffade en Parsisk lady som senare skulle komma bli min räddare i nöden. Heathrow är så mycket kan jag konstatera definitivt en mycket stor flygplats. Även om Chan de Gaulle (eller hur det nu stavas)i Paris är struligaste flygplatsen jag hittills sett så var det inte helt lätt att hitta igen sig själv bakom alla parfymflaskor och chokladförpackningar i gigantisk storlek. Och inte heller när jag skulle på eftermiddagen leta reda på varifrån bussen till hotellet skulle gå och jag hamnade mitt emellan ett parkeringshus och tre dubbelfiliga vägar med mitträcken.
Men på kvällen efter en lyxig buffé och ett bad på hotellet kändes det i alla fall skapligt.
Det var på morgonen efter den engelska frukosten jag träffade den parsiska damen. Vi var båda mycket förvirrade över hur vi skulle ta oss tillbaka till flygplatsen och hur det nu egentligen låg till med nästa flygning då det hela tiden kom bud om ytterligare förseningar . I början fattade jag inte ens att hon var Indier. Så ljus var hon. Men sen när hon berättade att hon var född i Bombay och jag lyssnade noga på hennes accent började jag fatta misstankar. Det visade sig att hon var Parser, en grupp Indier som från början härstammar från Iran/Irak men emigrerade till Indien för många år sedan och nu tillhör en av de rikaste grupperna Indier. Hon berättade att hon hade varit ute och rest och hälsat på släktingar i USA för att komma ifrån Bombay ett tag då hennes man alldeles nyss gått bort, och skulle nu återvända hem igen till ett tomt hus. När hon sade det satte vi inpackade mellan några engelska barnfamiljer under den stora anslagstavlan på flygplatsen och det började tårar komma i hennes ögon och hon frågade om inte jag borde passa på att gå på toaletten.
Hennes man hade arbetat som kapten och flugit för både bland annat British Airways och Air India och Singapore Airlines. Själv hade hon jobbat som flygvärdinna och hon och hennes man hade sett nästan vartenda land i hela världen och bott i många av dem.
Då vi tillslut hittat rätt gate insåg jag att jag var det enda ljushuvudet bland de flera hundra resenärerna, om vi inte ska räkna med henne då, förutom en man på kryckor som ägde en spansk restaurang i Goa och en grupp på fyra förvirrade engelska damer i ljusa linnebyxor, annars kryllade det av kvinnor i Saris och män i strukna skjortor och pressveck på byxorna och några hade stickad mössa mot den fruktansvärda 14 gradiga engelska kylan.