Gott Nytt År!

Så går ännu några dagar och jag börjar förstå att mina släktingar och vänner faktiskt står bakom hörnet och kommer att vara här när som helst. Det som känts så långt borta är plötsligt väldigt nära. Mina fina vänner Hanna och Emma dyker ner på MJ Road och Sam och jag tar lite paus i arrangerandet och för första gången på tre månader har jag möjlighet att gå runt på samma gata som mina gamla lekkamrater och det känns väldigt bra.

Vi spanar efter kossor och äter kryddstark mat, pratar gamla minnen och jag har helt glömt bort hur det är att inte varit här förut. Sen shoppar vi bröllopskläder åt dem och smuttar på Kingfisher och hänger med Hamsa som nu är vår stora klippa och spindel i nätet och gör allt från att boka biljetter till att sätta upp tält och blomsterarrangemang.




Mitt i alltihopa med Emma och Hanna bland alla indiska handkraftverk hittar vi ett lager av Svenskt porslin från 40-talet, eller porslin är det väl inte för det är metall med glasyr på. Vi bli förvånande och stor och glor i evigheter, på koppar och muggar, allt sånt som vi växt upp med i sommarstugor och hos mor och farföräldrar. Indien upphör aldrig att förvåna.



Hemma hjälper Sophie mig att prova min gräddvita Saree och jag tycker jag ser ut som en sjöjungfru där jag korvgår fram och sareen är väldigt tung och jag börjar tänka att jag hoppas att jag inte snubblar ner i poolen istället för att hinna fram till altaret. Det vore ju lite typsikt mig inför de 250 gästerna.

Idag är det nyårsafton och Sam och jag har bestämt oss för att göra en fuling. Här är det väldigt stark tradition för kristna att gå i kyrkan på nyår, mycket starkare än vad det är att gå dit på julen, och att min älskade Sam har varit i kyrkan alla nyårsaftnar utom en säger väl allt. Man tackar Gud för det år som gått och ber om lycka i det nästa. Och vi vill ju inte vara helt fel heller, men vi hade tänkt oss i alla fall en kindpuss på tolvslaget och det går ju inte i kyrkan.

Så istället håller vi ytterst hemligt för föräldrarna att vi inte är där på tolvslaget, för vi tänker gå dit tidigare när det är tomt och snika hem igen när föräldrarna lämnat huset och då behöver vi inte ljuga om att vi har varit där. Så nu är planen att korka upp en flaska vin i hammoken under stjärnorna på taket och hoppas att det inte är för kallt. Och sen var det bara en liten detalj mer, Kvällspasset i p3 kommer också vara med att fira oss i telefonen, om de nu kommer fram.

Men först är planen för dagen att vi ska åka in till stan för att ingravera i våra ringar, fixa Sams bälte och kanske hinna in till någon frisör som skulle kunna fixa mitt hår på den där dagen, sy upp en mörkbrun sareeblus åt mig och om eventuellt lämna in sånghäftena på tryck. Vi får väl se, det är bara tolv timmar kvar på detta året och Sam sover fortfarande..
Gott nytt år till er kära vänner!
Kramar Stina

Dragkamp

Det drar ihop sig mer och mer, igår kom vi på att vi bara har två veckor kvar i livet som ogift. Och det känns lite galet, fast väldigt naturligt på samma gång. Fortfarande planerar vi för sånger som skall sjungas och böner som skall bes och vad som ska sägas när, hur blomsterarrangemanget skall se ut, hur tält ska sättas upp, belysning till efterfest och hur sjutton ska vi gå och stå och vad ska vi säga. Den väldigt stora skillnaden med att gifta sig i Indien och inte i Sverige är att det egentligen är föräldrarnas bröllop och inte vårat.

Vi diskuterar med Mum som har plötsligt väldigt mycket att säga till om och jag inser att jag får svälja en hel massa saker som jag när jag vänder mig om kräks upp utanför dörren. Häromkvällen var vi på Sams kusins bröllop. Hans föräldrar är liksom Sams föräldrar medlemmar i The Pentecostal Misson, vilket är en hardcorekyrka där de tjugo nunnorna klädda i vitt tittar snett på mig medan de sjunger mantran med huvudena sänkta.

Bruden som entrar kyrkan i händerna på en nunna ser mycket ledsen ut. Prästerna är tuppar som höjer händerna och ropar och talar i tungor och de behandlas av den förtryckta församlingen som Gudar själva. Tydligen var bruden ledsen för en nunna hade slitit av blomsterdekorationen på bilen där hon satt innan hon skulle gå in i kyrkan. För i denna kyrka är utsmyckningar och smyckningar något syndigt, och prästen ber inte om det finns en färgglad girland i närheten. Brudparet är helt klädda i vitt och de flesta i församlingen likaså, inga ringar byts och inte heller varma blickar.

Jag kunde jag inte annat än skratta när prästen predikande om hur mannen är Lord och hur kvinnan skall se till att vara hemma en halvtimme före mannen för att laga mat, om hur mannen skulle OM kvinnan någon gång vara sjuk hantera det faktum att han inte fick sitt morgonte och en hel massa om hur äktenskapet innebär uppoffringar. Så långt kunde jag hantera det för det var långt borta från oss och Sam och jag skrattade åt det och avskydde det, och aldrig någonsin kunde tänka oss att vårt bröllop skulle bli sådant.

Fram till vi diskuterade det med hans föräldrar och de säger att detta är det traditionella sättet att bli vigd på. Att någon Sara i bibeln kallar sin man för Lord, och därför är det rätt att mannen är familjens överhuvud för bibeln säger så. Vi som trodde vi kunde slippa säga obey och protect och att vi kanske till och med kunde kyssa bruden. Vi vill ha färg, och musik och inte så starkt religiösa ord och jag vill så långt ifrån blått och lila och iskallt vitt som det bara går, men ändå kompromissar vi, och Sam köper svart kostym istället för Shervani och vi trycker vita inbjudningskort och hela tiden är det en dragkamp mellan Mum och Dad och Sam och mig. Jag insisterar på röda rosor och tänker att om jag ska säga obey så säger jag delay istället.

Som tur är gifter jag mig med Sam som han liksom jag skrattar åt det trångsynta och får mig att förstå att det är bättre att svälja och spotta ut senare än att försöka ändra väldigt traditionella och konservativa synsätt så här på stört, vi vill inte ha matkrig på mottagningen efteråt.

Forberedelser

Det blir soligare och varmare och Sam och jag tillbringar dagarna i stan. Vi shoppar sarees och beställer slöja, köper biblar och beställer kostym och varvar alltsammans med samosa, chai och rostade jordnötter. Vi går långa promenader genom staden och jag lär mig nästan att hitta i vissa områden. På kvällarna möter vi upp det gamla vanliga gänget och käkar middag, eller så hänger vi vid Hamsas tempel om hon är för busy med att sälja blomstergirlanger. Någon gång smugglar vi hem en flaska vin som vi dricker i hemlighet uppe på taket sent på kvällen. Vi träffar massa viktiga kyrkmänniskor och går i kyrkan på söndagarna för att försöka styra upp ett kyrkbröllop. Men eftersom man måste vara aktiv medlem och eftersom det innebär stora summor pengar och engagemang och inte minst tusen olika papper så lägger vi ner projektet och bestämmer oss för att utföra allt i trädgården istället. Vi får tag i en harmlös präst som halvligger i soffan och killar sig på magen där vi sitter i hans vardagsrum. Utanför fönstret pågår en muslimsk begravning och vi känner lukten av liniment och jag ser glittrande guldtyger svepta runt liket då jag råkar tappa koncentrationen och titta ut för prästen pratar väldigt tyst. Han är i alla fall långt ifrån uppblåst och vi går igenom det viktigaste papperen att skriva. Han frågar om jag kan be min präst lysa bröllopet i min kyrka och det känns som om jag befinner mig femtio år tillbaka i tiden. Han avkastar hindersprövningen eftersom den inte är från kyrkan och jag är så illa tvungen att be mammas präst i Mörbylånga att lysa bröllopet tre gånger under predikan. Jag funderar ibland på vad mer från femtiotalet som ingår i detta äktenskap.

Sam säger halvt på allvar halvt på skämt att Sverige är en kommuniststat där man inte längre lyder under religionen och samvetets lagar utan där staten är Gud och det har han kanske rätt i. I alla fall säger jag är staten tydliga med vad de bestämmer över, och spelar inte på folks dåliga samvete gentemot någon gud. Religion ska inte vara politik och så har vi en av våra heta diskussioner igen.

Det är som att jag för varje dag ser nya saker, ibland måste jag tänka till en extra gång för att komma ihåg att vi i Sverige inte fäller in backspeglarna för att klämma oss igenom trafiken, att det inte finns någon i uniform som står och blåser med visselpipa mitt i vägen. Att det inte går att köpa mjölk och grönsaker utanför dörren, att bilarna inte tutar melodier när de backar. Vi går på supermarknaden och allt ser bra precis ut som i Sverige förutom att en hylla är proppad med rökelser, att det finns en uppsjo av whitening kramer och att kryddhyllan ser totalt annorlunda ut och jag ser det som nästa projekt att lära mig kryddorna. När jag ska göra en sallad och vill få tag i basilika inser jag att det är svårare än jag trodde för ingenstans finns basilika i detta kryddornas land.

Lite här och var på gatorna och i affärerna är det juldekorerat med stora pappstjärnor eller superamerikanska plastiga tomtar och kitchigt glitter. Vi nöjer oss med en stor vit adventsstjärna som vi hänger ute på terrassen och jag tycker det är lite väl vit, men eftersom föräldrarna är rädda att förknippas med något annat än det "rena" kristna är det bara att svälja och acceptera liksom mycket annat när det gäller religion. Många diskussioner och bråk har vi här hemma om religion. Mum är rädd för allt som inte har med kristendomen att göra, till och med när Hamsa, Sams vän tagit på sig att göra blomsterarrangemanget skriker Mum i högan sky, för Hamsa är hindu, och hon är så rädd så rädd.

Vad jag förut visste lite om vet jag nu mer om och Sam säger att Ohm symbolen för honom är lika stark som Natzisymbolen eftersom han sett orangea Ohm flaggor vaja och kyrkor bli brända och vi diskuterar hur den symbolen nästan blivit infekterad som svenska flaggan. Ohm som egentligen betyder harmoni är nu symbolen för fascisthinduextremister. En dag ser jag en kille gå runt med en stor svart svastika tiltad tryckt på röd och vit bakgrund på magen. Sam säger att tyvärr så är det faktiskt många extremhinduer som dyrkar Hitler och tycker att de tillhör den Ariska rasen. Samtidigt som Hinduerna har accepterat Jesus som en av sina gudar och jag blir bara mer förvirrad. Sam berättar om hur det var när de växte upp i Kashmir, hur de såg och hörde kriget, hur människor hatade och dödade, hur pappans vänner dog, hur Sams barndomskamrat blev skjuten. Han berättar om upptakten till konflikten som varat så länge, hur Hinduerna var rikare och en framgångsrik minoritet, hur de blev utslängda och hur detta ledde till upptrappningar mellan muslimer och Hinduer. Och jag tänker att jag blivit så beskyddad och lyckligt lottad att levt i lilla neutrala Sverige, och hur jag har svårt att förstå och sätta mig in i detta för jag är så naiv jag vill inte se någon döda och hata.

Religiös förvirring

Jag tycker att det är så sorgligt att man ska döda i religionens namn. Inte bara döda, jag tycker det är sorgligt att se hur religioner fördömer och ser ner på varandra. Hur kristna fördömer hinduer, hinduer fördömer muslimer, och hur muslimerna blir utpekade som terrorister meddetsamma. Om det nu finns en gud eller gudar, är det väl det mest oreligiösa man kan göra att fördöma, hata och mörda andra människor.
Här är religion ett så hett och känsligt ämne att hårda ord kastas mot de icke egna. Sam och jag går till kyrkan och hör på missionärer, och jag tycker mig ana en tendens att det handlar om omvandling. Som om målet vore att alla skulle bli kristna i hela världen. Jag mår illa när de pratar om tribals som ska få biblar översatta på sitt eget språk och jag hoppas verkligen att Sam har rätt när han säger att det inte handlar om att omvandla någon, utan att alla ska få kunskap om Jesus och sedan själv ta egna beslut.
Religion är för mig på många sätt obehagligt och otäckt och väldigt skrämmande. När religion förväxlas med politik och makt. Då religionen egentligen förlorar allt den står för från början. Det är inte religion, det är egoistiskt maktbegär, och ett ”vi och dom” tänkande baserat på rädsla som leder till ökade klyftor. Tanken att man ska vara god mot andra människor har för länge sedan glömts bort.
Jag önskar bara att alla kunde leva sida vid sida i harmoni, utan att fördöma, se ner på, utesluta eller hata människor endast på grund av religiös tillhörighet, jag själv är naiv nog att tro att det är det religion egentligen står för. Dalai Lama är i alla fall en fredlig ledare då han säger;
I am going to use my energies to develop myself,
to expand my heart out to others,
to achieve enlightenment for the benefit of all beings.
I am going to have kind thoughts towards others.
I am not going to get angry, or think badly about others.
I am going to benefit others as much as I can.
Kanske verkar det enkelt för mig då jag kommer från ett land där religionen står i bakgrunden och där alla mer eller mindre delar samma religiösa värdegrund och vi levt länge i skydd långt borta från krig och konflikter. Jag har inte sett min kyrka blivit bränd eller mitt tempel eller moské blivit bombad. Det är långt ifrån min verklighet, så kanske har jag inte möjlighet att sätta mig in i detta och kanske skulle jag själv känna starkare om det var i Sverige man eldade upp hotell Knaust i Sundsvall och terrorister sprängde SJ. Våld föder våld och hat föder hat, kanske har det gått för långt redan, infektionen här är redan ett faktum och det är svårare att läka om man själv blivit utsatt för då blir man blind och rädd och vågar inte längre se hur grannen är en människa av kött och blod som skrattar och gråter, äter och hänger tvätt och kramar sina barn precis som du.

ICICI

Som tur var slutar det regna, terroristatacken i Mumbai är över och solen kommer fram. Jag tar Freddy, den gula labradoren på en promenad i området. Vi har blivit väldigt bra kompisar och han har nu lärt sig svenska och förstår saker som ”stanna” ”sitt” och ”vart är benet”.
Sam och jag har mycket tid för varandra och vi hänger den största delen av tiden i stan och fixar grejer inför bröllopet. Vi varvar samosas och chai med att beställa slöja åt mig och kläder till Sam. Tyvärr drabbar ännu en olycka mig då jag besöker en bankomat drar ut 6000 INR som slukas av ICICI och då Sam berättar hur denna bank varit på att gå i konkurs och att det varit stora rubriker om hur just detta drabbar många kunder, även honom själv finns det starka teorier att det är deras sätt att inte konka. Så snälla ni som kommer till Indien, Gå aldrig till ICICI eller HDFC! Nu ska vi åka till stan igen, sy upp sareeblus och träffa präst. På återseende.