Det drar ihop sig mer och mer, igår kom vi på att vi bara har två veckor kvar i livet som ogift. Och det känns lite galet, fast väldigt naturligt på samma gång. Fortfarande planerar vi för sånger som skall sjungas och böner som skall bes och vad som ska sägas när, hur blomsterarrangemanget skall se ut, hur tält ska sättas upp, belysning till efterfest och hur sjutton ska vi gå och stå och vad ska vi säga. Den väldigt stora skillnaden med att gifta sig i Indien och inte i Sverige är att det egentligen är föräldrarnas bröllop och inte vårat.
Vi diskuterar med Mum som har plötsligt väldigt mycket att säga till om och jag inser att jag får svälja en hel massa saker som jag när jag vänder mig om kräks upp utanför dörren. Häromkvällen var vi på Sams kusins bröllop. Hans föräldrar är liksom Sams föräldrar medlemmar i The Pentecostal Misson, vilket är en hardcorekyrka där de tjugo nunnorna klädda i vitt tittar snett på mig medan de sjunger mantran med huvudena sänkta.
Bruden som entrar kyrkan i händerna på en nunna ser mycket ledsen ut. Prästerna är tuppar som höjer händerna och ropar och talar i tungor och de behandlas av den förtryckta församlingen som Gudar själva. Tydligen var bruden ledsen för en nunna hade slitit av blomsterdekorationen på bilen där hon satt innan hon skulle gå in i kyrkan. För i denna kyrka är utsmyckningar och smyckningar något syndigt, och prästen ber inte om det finns en färgglad girland i närheten. Brudparet är helt klädda i vitt och de flesta i församlingen likaså, inga ringar byts och inte heller varma blickar.
Jag kunde jag inte annat än skratta när prästen predikande om hur mannen är Lord och hur kvinnan skall se till att vara hemma en halvtimme före mannen för att laga mat, om hur mannen skulle OM kvinnan någon gång vara sjuk hantera det faktum att han inte fick sitt morgonte och en hel massa om hur äktenskapet innebär uppoffringar. Så långt kunde jag hantera det för det var långt borta från oss och Sam och jag skrattade åt det och avskydde det, och aldrig någonsin kunde tänka oss att vårt bröllop skulle bli sådant.
Fram till vi diskuterade det med hans föräldrar och de säger att detta är det traditionella sättet att bli vigd på. Att någon Sara i bibeln kallar sin man för Lord, och därför är det rätt att mannen är familjens överhuvud för bibeln säger så. Vi som trodde vi kunde slippa säga obey och protect och att vi kanske till och med kunde kyssa bruden. Vi vill ha färg, och musik och inte så starkt religiösa ord och jag vill så långt ifrån blått och lila och iskallt vitt som det bara går, men ändå kompromissar vi, och Sam köper svart kostym istället för Shervani och vi trycker vita inbjudningskort och hela tiden är det en dragkamp mellan Mum och Dad och Sam och mig. Jag insisterar på röda rosor och tänker att om jag ska säga obey så säger jag delay istället.
Som tur är gifter jag mig med Sam som han liksom jag skrattar åt det trångsynta och får mig att förstå att det är bättre att svälja och spotta ut senare än att försöka ändra väldigt traditionella och konservativa synsätt så här på stört, vi vill inte ha matkrig på mottagningen efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar