Två plus

Idag har jag varit med om två väldigt positiva saker. För det första hittade jag ett riktigt italienskt café i stan som serverade den mest fantastiska cappucino utan socker och en wrapliknande sak med mängder av grönsaker och varm spenat och sallad! Den andra bra grejen var ett par öronproppar. Vilken fantastisk uppfinning. Efter att ha pluggat igen öronen gick jag runt mitt i trafiken och kände mig så otroligt lugn. Inga försäljare kunde störa mig och inga tutor eller visselpipor skar längre i öronen. Som en film i slow motion. Så otroligt skönt. Mitt nya kan inte leva utan.

Kommentarer

Nu har jag hittat en inställning som gör att det går att kommentera utan att vara registrerad användare. Ibland känner jag att det är lite väl öken här. Kanske det inte är någon som läser alls eller berodde det på den lilla knorren?

Du kan lita på mig, ja ja ja, du kan lita på mig

Ha ha ha, Nu kom Sam hem från sjukhuset där han skulle ta sitt vaccin. Egentligen hade jag kunnat ge vaccinet hemma tänkte jag, men för att vara på den supersäkra sidan ville jag att han skulle ta vaccinet på ett sjukhus om eventuell reaktion skulle uppstå. Så som jag lärt mig i mina studier till sjuksköterska.

Stackars Sam fick sitta och vänta i flera timmar och sen när han träffade doktorn på det fina sjukhuset så fick han svara på frågor om hur länge han varit gift, om han haft sex innan äktenskapet och vad han hade för symtom. Superdoktorn trodde att han hade knullat runt och var orolig att han skulle bli smittad!
Hepatit B smittas i och för sig genom blod och sekretkontakt, men det är vad som rekommenderas till alla svenska resenärer som åker till Indien. Om man råkar ut för olycka, kliver på en nål, tatuerar sig, har sex.. Hepatit A smittas ju genom vatten och grönsaker!

Men efter övertalning försökte superdoktorn ge honom två olika doser en med hepatit A och en med B, men eftersom Sam kom ihåg vad jag sagt sa han att det ska vara möjligt att få i en dos kallad Twinrix som innehåller båda vaccinen. Och då ringde doktorn något samtal till någon som sade att det skulle visst vara så. Och de rotade fram en Twinrix injektion och gav honom och sedan fick han recept på att hämta ut separata hepatit B doser eftersom superdoktorn sa att om man tar Twinrix behöver man inte ta samma igen utan att det räcker med hepatit B vid de följande doserna. Vilket är helt fel! Och jag läser på fass.se hemsida igen bara för att försäkra mig om att jag har rätt och jag ångrar att vi inte bara gick och köpte Twinrix på första bästa medical shop. Och jag lovar mig själv att jag aldrig ska tvivla på min egen kunskap igen och att jag ska ge honom de resterande doserna. Kan man lita på indisk sjukvård? Kan man det?

Klagosång

Jag är rädd för mig själv när jag tappar tålamodet och tycker saker här är så jobbiga. Jag klagar och blir pessimistisk och bara ser allt det tröga och det besvärliga överallt i detta land. Jag inser hur otroligt negativ jag låter och hur gnällig jag blivit, jag vill ju vara positiv!

Men egentligen är det väl såhär; Jag har växt upp i ett land där allt varit serverat på silverfat. För hur mycket vi än gnäller i Sverige så har vi det jättebra.

Vi kan åka buss och tåg och tunnelbana och andas frisk luft. Vi blir upplysta och omhändertagna och vi är så fruktansvärt bortskämda. Vi får gratis skolgång och sjukvård. Vi är trygga, har rättigheter och vi har inte sett ett krig på många år. Vi ser gröna skogar och har tid att gnälla över två minuter sena bussar, men vi ska vara så jävla glada att det överhuvudtaget kommer någon buss, eller att det finns någon luft att andas! Att vi överhuvudtaget har någon arbetsfri helg, pension eller ett existerande sjukvårdssystem.

Och nu säger någon kanske att vi betalar så hög skatt i Sverige, så det är inte alls gratis. Och det är ju alldeles rätt det med. Men trots att Sam betalar 30% skatt på sin lön, förvinner pengarna i korruptionen, och dessutom är han en av de få lyckliga som tjänat vad man kan kalla lön som räcker till att skatta staten. I ett land där 27% tjänar mindre än en dollar om dagen fungerar inte skattesystemet.

Idag skulle Sam ta vaccin för Hepatit B, men efter att ha pratat med sina föräldrar som visade sig inte veta något är det troligen så att han inte ens har vaccin för Hepatit A!
Vi som Svenskar som inte ens kan åka till Indien utan att överdoseras med koleravaccin och japanska hjärnhinneinflammationer. Jag googlar på Hepatit A i Indien och läser att 90% av barn i Indien blir någon gång utsatta för Hepatit A. Det är den hepatit som man får genom dåligt vatten eller råa grönsaker eller liknande. Kan det verkligen stämma att Sam som kommer från en utbildad familj, inte ens han har vaccinet!??

Så tänker jag på bristerna i Indien igen och är tvungen att gnälla av mig lite. För plötsligt tycker jag mig se hur Indien är ett överbefolkat land där ingen bryr sig om varandra, och om de gör det så är det de närmaste och anledningen till att man bryr sig om sina närmaste är att samhället inte hjälper till ett skit och såklart har man inget annat val.

Så det fina med Indiens goda ”familjevärderingar” är nu i min uppfattning ett resultat av att vara så illa tvungen i ett samhälle där sjukhus och andra institutioner endast har ett enda intresse och det är pengar, pengar, pengar. Där läkarna jobbar är alla bleka och plufsiga och ser likadana ut för någonstans har alla i deras släkt varit läkare och de själva blivit bortgifta med en avlägsen kusin. Där de vill rädda sitt eget skinn och bryr sig egentligen inte om hälsa, så länge de kan rabbla medicinsk anatomi utantill.
För det är statusen i samhället som räknas.

Och om man är vit och kommer hit blir man så fint bemött allt för den fina hudfärgens skull. Och vem vill upplysa om folkhälsa och rädda massa liv i ett land där det redan är för många? För det mesta är folket rasister och egoister och har inget annat intresse än att komma ur den här skiten om det så är genom att köpa hela regeringen. Och hur kan man ha goda ideal när det inte finns någon att lita på, för alla blåser varandra och försöker rädda sitt eget skinn och framförallt om man jobbar för staten.
Och står man någon gång i kö ser man till att klämma sig före, för den starkaste överlever alltid, de andra ligger på gatan och tigger.

När vi sitter i bilen och har stannat vid rödljus ljuder femtio tutor bakom oss för att vi inte kör mot rött! För det finns inga ideal, och ingen tanke på att hjälpa varandra. För hjälper vi varandra så kommer fler att stå och slåss om vattnet vid pumpen den dagen då det kommer bara några droppar.

Så bitter har jag blivit, och jag bannar mig själv och försöker tänka på något bra med Indien.

Det skulle väl kanske kunna vara att det finns fortfarande väldigt många färger och tempel. Indien har en rik kulturell historia och en levande historia som inte går att finna någon annan stans i världen. Indien är väldigt spännande när det kommer till religion och religionens betydelse för folket.

Indien har en fantastisk matkultur och kunskap om mat och dess hälsoeffekter är något som varje indier har teorier om. Och Indien har ett otroligt hantverk som är levande och vackert och konsttradition som är unik. Indien har långa sandstränder och rosa solnedgångar, vajande palmer, färsk frukt och billiga grönsaker. Bollywood, klassisk dans och musik.

Men har ni fattat att det inte ens finns ett fungerande sopsystem? Grannarna går ut med sina sopor och slänger dem i ett hörn tjugo meter bort. Sen kommer någon och tuttar eld på det om man har tur. Hepatit A var det va?

Hur ska man ens kunna tänka tanken ekologiskt här? Jag är rädd för jag vet inte vad det är för besprutade genmanipulerade grönsaker jag egentligen äter. Såklart bryr sig ingen om sådana bagateller i ett samhälle där man kämpar för att överleva och det kostnadseffektiva går före allt annat?

Ekologiskt tänkande är en överklassfråga, om den ens existerar här. Och vad händer egentligen, jag trodde indierna uppskattade vegetariskt, men det var förr det, nu anses kött vara finare än grönt och därför äts det mer och mer kött, det har blivit en statusfråga i ett land där status är viktigare än allt annat! Och hur ska detta gå om alla börjar äta kött då det är 10-20 gånger mer energikrävande att producera kött än grönt? I ett land på 1.15 billioner människor! Och egentligen har väl indierna (bara för att de förut varit vegetarianer) samma rättigheter att äta kött som de köttfrossande amerikanerna och européerna, vem ska ta ansvar för allt detta, jag ger upp.

Nej, jag tror Sverige behöver fortsätta ignorera Indiens problem om vi ska kunna fortsatta med vår överkonsumtion. Det är lika bra att hålla dem nere, utvecklingsländerna. För om de inte satt i skiten, skulle vi väl heller inte sitta där vi sitter. Den starkaste överlever. Eller?

Händer just nu

Tänkte att jag skulle skriva lite om vad som händer i Indien på nyhetsfronten.
I söndags anhöll polisen drygt hundra människor i ett farm house en bit utanför city. De arresterade dem och satte dem i fängelse, påstod att det hölls en rejvfest där. Tre dagar senare sitter fortfarande runt hälften av de tillfångatagna kvar i fängelse eftersom de inte kan betala lösen. Drygt trettio av deltagarna var foreigners och tidningen kryllar nu av bilder på foreigners i jeans och tshirt med sjalar över ansiktet. Till saken hör att det inte hittades några droger och deras enda brott var att de ville dricka öl och dansa. Som tur var hörs det många upprörda röster och folk börjar få nog. Bangalores polis bör nog läsa på lite mer om Rejv innan de hugger till nästa gång.

En annan stor nyhet för ett tag sedan gällde de konservativa moralpoliserna som de kallas. Ett av de konservativa partierna är emot att kvinnor skall få klä sig i västerländska kläder och umgås i barkretsar. Så i Mangalore, en stad nära kusten att attackerades med fysiskt våld tre tjejer och slängdes ut från en pub för att de var just kvinnor. Som svar på saken höjdes röster över hela landet. Ledaren för det konservativa partiet stod upp för attacken och fick rum i media där han sedan fördömde Valentins day och män och kvinnor som håller handen, allt det hemska kommer från västerländsk kultur. Pust! Det är verkligen en lång väg kvar.

Men många tjejer börja säga ifrån nu, rejält, det hålls demonstrationer och skrivs artiklar. Mannen i fråga fick några tusen rosa underkläder skickade till sig på Valentins day som protest. Om man verkligen ska skåda Indisk kultur så var det Indierna som uppfann Karma Sutra. Och på de heliga templen kryllar det av nakna figurer i olika sexpositioner. Det är indisk kultur det.
Men tyvärr, det är fortfarande en väldigt lång väg för indiska kvinnor till friheten. Trots att det är förbjudet sedan 1978 att gifta sig innan arton år, är 45% av Indiens flickor gifta före arton år!

Igår var det Holi och Sam kom hem från jobbet med lila hårbotten. I tidningen stod det uppmaningar om att använda organiska färger. Tydligen kan man få ögonskador och allt möjligt av de färger med kemikalier i. Grannbarnen lekte utanför och jag tittade på.

Hurra!

Ja förresten är det prick två månader sedan vi gifte oss idag. Hipp hipp hurra!!

Tålamod

Och hur ska jag kunna sammanfatta två månaders som gift på ett smärt och smidigt sätt. Egentligen ska bloggandet göras varje dag. Men det är inte så lätt är det när ingenting fungerar på de tekniska vägarna. Förra veckan beslutade vi i alla fall att skaffa ett till internetabonnemang, trådlöst som inte är beroende av när de klipper av telefonkablarna i småbitar. Jag tänkte nu försöka komma tillbaka till verkligheten, om inte strömmen går vill säga.

Det är svårt att vara objektiv ibland. På sista tiden har jag varit skitförbannad på Indisk byråkrati och på hur vidrigt det är med korruptionen. Och plötsligt ser jag bara det som är dåligt här och jag börjar tänka på att cykla på halvfrusna vägar i svenskt solsken. Och då känns luften här mer förorenad än någonsin.

Jag vet inte ens om jag orkar förklara hur komplicerat det var för mig att få förlängt visum. För det första behövde jag ett nytt pass, med min namnändring. För att få ett nytt pass måsta man ansöka på ambassaden i New Delhi. New Delhi ligger 2006 kilometer från Bangalore. Så med lite tidspress efter att fått ändrade uppgifter från ambassaden om att det tar 14 dagar och inte en vecka att få ett nytt pass var jag tvungen att snabbt ta ett flyg till Delhi.

På indiska ambassaden i Stockholm sitter det fullt med planscher och foldrar om Indien och rummet är stort och mysigt med soffor och en öppen reception med en tjock indisk kvinna som säger hej.

Besöksrummet på Svenska ambassaden i New Delhi är ett klaustrofobiskt litet vitt rum med några furulaminatstolar. Det enda som lyser upp är en förskräckligt ful stram tavla i orange, men det sjukaste av allt att för att kunna prata med någon där måste man stå på andra sidan en glasruta och prata i en telefonlur med personen på andra sidan, som i fängelse. Välkommen till Sverige. Inte ens en Dalahäst. Eller en Sverigekarta. Jag antar Sverige inte så gärna vill bjuda Indierna till sig.

Eftersom personen på andra sidan glasrutan hade problem med popups tog det hela dagen för mig att ansöka om ett nytt pass då den svenska passenheten i Sverige låg och sov och inte kunde assistera med datasupport, men det var väl en bagatell i sammanhanget.

Sen väntade jag en vecka I Delhi, för nu skulle plötsligt mitt pass komma inom en vecka och inte 14 dagar som de sagt. Och det var väl bra, men varför sa de inte det då?
De på ambassaden är ju ändå svenskar och vet ju hur ordagrant svenskar tar saker och ting.

Sen kom Sam med tredagarståget. Sams far hade pratat med en av sina vänner som var någon slags högt uppsatt person som påstod sig veta hur det skulle går till för att få förlängt visum. Så vi ringde honom och bestämde tid klockan 11 på Ministry of foreign affairs, en dag senare än vad han först sagt.

Klockan 11 prick var vi där. Klockan halv fem kom han. Som tur var försökte vi ta saken i egna händer och började kopiera papper. Sams födselbevis, telefonräkning, bankutdrag, votationcard, passkopia, vårt marriage certificate, kopior av mitt pass, personbevis, en blankett som talade om hur när och var vi träffades, exakta datum, och sen information om mig och när jag kom och allt annat de ville veta. När allt var summerat och vi skulle lämna in fick vi veta att det behövdes i dubbla kopior. Alltihopa, så då kopierade vi om igen. Sen väntade vi. Och det var Sams trettioårsdag. Och vi väntade. Sen blev vi kallade in på ett kontor där en man bakom ett skrivbord sa att jag måste lämna landet.

Detta var den 26 februari, mitt visum gick ut den 3 mars.
-Turistvisum går ej att förlänga, sa han. Då började jag till min egen förvåning att storgråta och jag undrade varför indiska ambassaden i Sverige sagt att jag skulle ha turistvisum när jag skulle gifta mig. Mannen bakom skrivbordet började bjuda på kakor och säga att jag inte skulle gråta, och så började han ringa telefonsamtal. Sen sa han att med guds hjälp ska det här nog gå att lösa.

Sen fick vi vänta igen. Så fick vi gå till en annan man som sade att de inte kunde acceptera att förlänga mitt visum eftersom mitt gamla visum var i annat namn än mitt nya pass. Att de måste ha ett intyg från Skatteverket om att jag bytt namn, annars skulle bli dyrt. Det jävliga är bara att skatteverket inte kan ge detta intyg på engelska och när jag ringde dem sa de att de iallafall inte kunde skriva ut personbevis just den dagen eftersom de bytt datasystem på måndagen och systemet hängt sig. Och hur som helst ville de inte skicka till någon annan adress än min svenska hemadress.

Så då väntade vi igen. Då kom Sams pappas vän tillslut som sade att de skulle lösa det, han skulle bara snacka med några först. Sen väntade vi igen. Sen närmare klockan sju på kvällen fick vi ett brunt kuvert som var adresserat till Registration of foreign affairs i Bangalore. De sa att eftersom jag inte var registrerad i Bangalore skulle jag bara få tre månader, istället för ett års förlängning och att vi var tvungna att åka till Bangalore för att få skiten gjord där istället. Vi blev ganska ledsna för vi hade planerat att besöka Agra och gå på Moderna museumet för att fira Sam när allt var klart. Istället fick vi åka till järnvägsstationen och köpa nya biljetter dagen efter med tredagarståget tillbaka till Bangalore. Som tur är var det en söt man där som gav oss biljetter i tourist qouta eftersom vi hade marriagecertificatet med oss. Han var så nyfiken att när Sam gick iväg ville han höra hela historien om hur vi träffades.

Det var måndagen den 2 Mars som vi gick in på Registration of Foreign affairs i Bangalore. Snubben där öppnade kuvertet och sedan gav han oss en checklista på dokument att bifoga med ansökan och tre formulär att fylla i. Bifogas med ansökan skulle: Passkopior, votationcard, marriage licence, telefonräkning, löneutdrag, kopia av visum, mitt personbevis mm mm. Plus ett detaljerat handskrivet brev om hur, när var och hur vi träffades. Dessutom var där ett litet trevligt papper som sade att vi måste ha ett intyg från en advokat, skrivet på ett speciellt papper som man köper på banken om att Sam försörjer mig ekonomiskt den tid jag är i Indien.

Så vi gick till High court och frågade och de bara pekade vidare. Vi vandrade och vandrade och det var väl runt 30 grader för Bangalore har blivit varmt. Vi gick förbi det flashiga huset på vilket det står ”Government work is Gods work”, och vi kunde inte annat än le ironiskt. Tillslut kom vi fram till banken där vi skulle köpa pappret och jag trodde det var ett skämt för kön var flera kilometer utanför banken. Det var liksom för bra för att vara sant. Bara för ett ruttet papper!
Så vi väntade och väntade men tillslut, precis innan stängningsdags fick vi köpa papperet som kostade tjugo rupier.

Sen kom det en räddande ängel. En liten gammal man i Dhoti och smutsig skjorta högg tag i Sam när vi kom ut från banken och sade att han kunde hjälpa oss, hans avgift var bara hundra rupies, han ryckte det värdefulla pappret ur Sams hand och började gå väldigt fort. Vi hade liksom inget att förlora så vi bara skrattade och följde med även fast jag smugglade över mina pengar från portmonän ner i jeansfickan.

Tillslut kom vi in på en bakgård som var full med bås och det smattrade av tusen skrivmaskiner, I varje bås satt en man på en stol och skrev på skrivmaskin. Vår lille man gav vara papper till en av maskinskrivarmännen som satt rak i ryggen och snabbt förde han över det ifyllda formuläret till det dyrbara papperet. Den lilla mannen gav skrivmaskinsmannen med spretiga fingrar tio rupies och sedan gick vi vidare, ut genom bakgården in genom en bank och ut igen på andra sidan och genom ett hål i ett staket och sen kom vi in på en ny bakgård. Denna var upplagd på samma sätt, tusentals små bord, som på en marknad och vid varje bord satt en advokat i svart med vit advokatkrage och stämplade papper och skrev signaturer på löpande band. Vår lilla man tog med oss till sin advokatvän som stämplade och signerade vårt dokument utan att blinka. Jag följde bara allt med häpnad och all irritation hade runnit av mig för länge sedan. Vilket märkligt land detta är ändå.

När vi lagom trötta kom tillbaka till Registration of foreign affairs till densamma lille tjocka man som gett oss våra papper tittade han igenom alla våra tusen kopior och sedan sade han att ett formulär fattades. Såklart det formulär som han själv ”glömt” att ge oss, det skulle vara i fyra kopior med fotografier klistrade på alla. Så fick Sam återigen ta den rejäla promenaden till närmaste Xeroxmaskin, medans jag satt och tjurade och tänkte på midsommarstänger och socialdemokrater.

Men sen tänkte jag att nu måste väl allt ändå vara i sin ordning och jag var ganska hoppfull att jag skulle få mitt visum i mitt pass, för pappershögen vi lämnade över var flera centimeter tjock, men DÅ säger den tjocka lilla mannen med ful mustasch att de inte kan ge mig något visum så länge jag inte är registrerad hos polisen. Och då blir jag lite småsur för det var ju precis det de sa i Delhi att jag endast skulle få tre månaders utan polisutredning, och sedan registreras och få ett år och jag försökte säga det till mannen som bara skakade på huvudet och inuti ville jag explodera på den lilla tjockisen.

-Kom tillbaka i morgon med polisutredningen i hand, sa han och jag ville skjuta honom. Det var då den 3 Mars och mitt visum gick ut den dagen. Vi satt oss i bilen och kör den timme det tar till Yelahanka polisstation, den polisstation lilla fetmustaschen skickade oss. Män i endast kalsongerna och handbojor blev förda på rad från ett rum till ett annat och jag tittade på med stora ögon.

Efter att fått hjälp av en av pappa generalens snälla armésoldater slapp vi betala någonting, men rundkindade konstapeln bakom skrivbordet sa att vi inte hör till hans distrikt och skickade istället oss vidare till en annan polisstation.

Där får vi sitta och vänta tillsammans med armésoldaten emedan allt utreds, eller rättare sagt de utreder ingenting utan skriver bara på papper och kommenterar att jag bär saree på bröllopsfotografierna och säger att det måste vara väldigt kallt i Sverige. På den stora griffeltavlan ser jag kriminalstatistiken för 2008, sex försvunna, två mord, inga koslakter, men rutan står där redo att fyllas om någon skulle få för sig att döda en ko. Sen säger polischefen som skriver under att allt går i cykler, efter sju år kommer det bakslag, allting går i sjuårscykler, skördar och ekonomi, det är därför börsen krashade i USA. Det säger hindusimen. Och jag bara ha ha ho ho ho. Jo det går isbjörnar på gatorna i Sverige.

Nästa dag lämnar vi in polisutredningen till den fete lille mustashmannen som nu retar galla på mig bara jag ser honom och såklart ska han jävlas lite extra för när han öppnar den ihopstämplade polisrapporten säger han att han måste ha en kopia på den. Och när vi igen gått till banken för att skriva en check för att betala visumet, tagit kopior på bankkvittot och polisrapport och lämnar detta till fetmustashen då hittar säger han dessutom måste ha en kopia på Delhi rapporten och jag går i tusen bitar.

Som tur är Sam lugn och promenerar iväg till Xeroxmaskinen. Kan de inte köpa sig en kopiatormaskin till kontoret de aporna tänker jag och gnisslar tänder.
Men så säger Sam kloka ord och berättar hur mycket de här konstaplarna tjänar och jag tittar på spindelväven i taket och kön med upprörda människor som står med tusen papper, och kanske, kanske finns det en förklaring till hur de beter sig och hur trögt allt fungerar.

Efter att sedan skrivit under några till papper och väntat till följande dag, fick jag tillslut mitt visum. Som är en fjuttig stämpel i passet. Åh herregud, jag hoppas i alla fall att jag kan passera passkontrollen utan att betala mutor för att lämna detta landet.

Ja det blev ju ett riktigt långt inlägg. Det går liksom inte att korta ner heller, ni får skylla på den indiska byråkratin om det blev tradigt många papperskopior.