Tålamod

Och hur ska jag kunna sammanfatta två månaders som gift på ett smärt och smidigt sätt. Egentligen ska bloggandet göras varje dag. Men det är inte så lätt är det när ingenting fungerar på de tekniska vägarna. Förra veckan beslutade vi i alla fall att skaffa ett till internetabonnemang, trådlöst som inte är beroende av när de klipper av telefonkablarna i småbitar. Jag tänkte nu försöka komma tillbaka till verkligheten, om inte strömmen går vill säga.

Det är svårt att vara objektiv ibland. På sista tiden har jag varit skitförbannad på Indisk byråkrati och på hur vidrigt det är med korruptionen. Och plötsligt ser jag bara det som är dåligt här och jag börjar tänka på att cykla på halvfrusna vägar i svenskt solsken. Och då känns luften här mer förorenad än någonsin.

Jag vet inte ens om jag orkar förklara hur komplicerat det var för mig att få förlängt visum. För det första behövde jag ett nytt pass, med min namnändring. För att få ett nytt pass måsta man ansöka på ambassaden i New Delhi. New Delhi ligger 2006 kilometer från Bangalore. Så med lite tidspress efter att fått ändrade uppgifter från ambassaden om att det tar 14 dagar och inte en vecka att få ett nytt pass var jag tvungen att snabbt ta ett flyg till Delhi.

På indiska ambassaden i Stockholm sitter det fullt med planscher och foldrar om Indien och rummet är stort och mysigt med soffor och en öppen reception med en tjock indisk kvinna som säger hej.

Besöksrummet på Svenska ambassaden i New Delhi är ett klaustrofobiskt litet vitt rum med några furulaminatstolar. Det enda som lyser upp är en förskräckligt ful stram tavla i orange, men det sjukaste av allt att för att kunna prata med någon där måste man stå på andra sidan en glasruta och prata i en telefonlur med personen på andra sidan, som i fängelse. Välkommen till Sverige. Inte ens en Dalahäst. Eller en Sverigekarta. Jag antar Sverige inte så gärna vill bjuda Indierna till sig.

Eftersom personen på andra sidan glasrutan hade problem med popups tog det hela dagen för mig att ansöka om ett nytt pass då den svenska passenheten i Sverige låg och sov och inte kunde assistera med datasupport, men det var väl en bagatell i sammanhanget.

Sen väntade jag en vecka I Delhi, för nu skulle plötsligt mitt pass komma inom en vecka och inte 14 dagar som de sagt. Och det var väl bra, men varför sa de inte det då?
De på ambassaden är ju ändå svenskar och vet ju hur ordagrant svenskar tar saker och ting.

Sen kom Sam med tredagarståget. Sams far hade pratat med en av sina vänner som var någon slags högt uppsatt person som påstod sig veta hur det skulle går till för att få förlängt visum. Så vi ringde honom och bestämde tid klockan 11 på Ministry of foreign affairs, en dag senare än vad han först sagt.

Klockan 11 prick var vi där. Klockan halv fem kom han. Som tur var försökte vi ta saken i egna händer och började kopiera papper. Sams födselbevis, telefonräkning, bankutdrag, votationcard, passkopia, vårt marriage certificate, kopior av mitt pass, personbevis, en blankett som talade om hur när och var vi träffades, exakta datum, och sen information om mig och när jag kom och allt annat de ville veta. När allt var summerat och vi skulle lämna in fick vi veta att det behövdes i dubbla kopior. Alltihopa, så då kopierade vi om igen. Sen väntade vi. Och det var Sams trettioårsdag. Och vi väntade. Sen blev vi kallade in på ett kontor där en man bakom ett skrivbord sa att jag måste lämna landet.

Detta var den 26 februari, mitt visum gick ut den 3 mars.
-Turistvisum går ej att förlänga, sa han. Då började jag till min egen förvåning att storgråta och jag undrade varför indiska ambassaden i Sverige sagt att jag skulle ha turistvisum när jag skulle gifta mig. Mannen bakom skrivbordet började bjuda på kakor och säga att jag inte skulle gråta, och så började han ringa telefonsamtal. Sen sa han att med guds hjälp ska det här nog gå att lösa.

Sen fick vi vänta igen. Så fick vi gå till en annan man som sade att de inte kunde acceptera att förlänga mitt visum eftersom mitt gamla visum var i annat namn än mitt nya pass. Att de måste ha ett intyg från Skatteverket om att jag bytt namn, annars skulle bli dyrt. Det jävliga är bara att skatteverket inte kan ge detta intyg på engelska och när jag ringde dem sa de att de iallafall inte kunde skriva ut personbevis just den dagen eftersom de bytt datasystem på måndagen och systemet hängt sig. Och hur som helst ville de inte skicka till någon annan adress än min svenska hemadress.

Så då väntade vi igen. Då kom Sams pappas vän tillslut som sade att de skulle lösa det, han skulle bara snacka med några först. Sen väntade vi igen. Sen närmare klockan sju på kvällen fick vi ett brunt kuvert som var adresserat till Registration of foreign affairs i Bangalore. De sa att eftersom jag inte var registrerad i Bangalore skulle jag bara få tre månader, istället för ett års förlängning och att vi var tvungna att åka till Bangalore för att få skiten gjord där istället. Vi blev ganska ledsna för vi hade planerat att besöka Agra och gå på Moderna museumet för att fira Sam när allt var klart. Istället fick vi åka till järnvägsstationen och köpa nya biljetter dagen efter med tredagarståget tillbaka till Bangalore. Som tur är var det en söt man där som gav oss biljetter i tourist qouta eftersom vi hade marriagecertificatet med oss. Han var så nyfiken att när Sam gick iväg ville han höra hela historien om hur vi träffades.

Det var måndagen den 2 Mars som vi gick in på Registration of Foreign affairs i Bangalore. Snubben där öppnade kuvertet och sedan gav han oss en checklista på dokument att bifoga med ansökan och tre formulär att fylla i. Bifogas med ansökan skulle: Passkopior, votationcard, marriage licence, telefonräkning, löneutdrag, kopia av visum, mitt personbevis mm mm. Plus ett detaljerat handskrivet brev om hur, när var och hur vi träffades. Dessutom var där ett litet trevligt papper som sade att vi måste ha ett intyg från en advokat, skrivet på ett speciellt papper som man köper på banken om att Sam försörjer mig ekonomiskt den tid jag är i Indien.

Så vi gick till High court och frågade och de bara pekade vidare. Vi vandrade och vandrade och det var väl runt 30 grader för Bangalore har blivit varmt. Vi gick förbi det flashiga huset på vilket det står ”Government work is Gods work”, och vi kunde inte annat än le ironiskt. Tillslut kom vi fram till banken där vi skulle köpa pappret och jag trodde det var ett skämt för kön var flera kilometer utanför banken. Det var liksom för bra för att vara sant. Bara för ett ruttet papper!
Så vi väntade och väntade men tillslut, precis innan stängningsdags fick vi köpa papperet som kostade tjugo rupier.

Sen kom det en räddande ängel. En liten gammal man i Dhoti och smutsig skjorta högg tag i Sam när vi kom ut från banken och sade att han kunde hjälpa oss, hans avgift var bara hundra rupies, han ryckte det värdefulla pappret ur Sams hand och började gå väldigt fort. Vi hade liksom inget att förlora så vi bara skrattade och följde med även fast jag smugglade över mina pengar från portmonän ner i jeansfickan.

Tillslut kom vi in på en bakgård som var full med bås och det smattrade av tusen skrivmaskiner, I varje bås satt en man på en stol och skrev på skrivmaskin. Vår lille man gav vara papper till en av maskinskrivarmännen som satt rak i ryggen och snabbt förde han över det ifyllda formuläret till det dyrbara papperet. Den lilla mannen gav skrivmaskinsmannen med spretiga fingrar tio rupies och sedan gick vi vidare, ut genom bakgården in genom en bank och ut igen på andra sidan och genom ett hål i ett staket och sen kom vi in på en ny bakgård. Denna var upplagd på samma sätt, tusentals små bord, som på en marknad och vid varje bord satt en advokat i svart med vit advokatkrage och stämplade papper och skrev signaturer på löpande band. Vår lilla man tog med oss till sin advokatvän som stämplade och signerade vårt dokument utan att blinka. Jag följde bara allt med häpnad och all irritation hade runnit av mig för länge sedan. Vilket märkligt land detta är ändå.

När vi lagom trötta kom tillbaka till Registration of foreign affairs till densamma lille tjocka man som gett oss våra papper tittade han igenom alla våra tusen kopior och sedan sade han att ett formulär fattades. Såklart det formulär som han själv ”glömt” att ge oss, det skulle vara i fyra kopior med fotografier klistrade på alla. Så fick Sam återigen ta den rejäla promenaden till närmaste Xeroxmaskin, medans jag satt och tjurade och tänkte på midsommarstänger och socialdemokrater.

Men sen tänkte jag att nu måste väl allt ändå vara i sin ordning och jag var ganska hoppfull att jag skulle få mitt visum i mitt pass, för pappershögen vi lämnade över var flera centimeter tjock, men DÅ säger den tjocka lilla mannen med ful mustasch att de inte kan ge mig något visum så länge jag inte är registrerad hos polisen. Och då blir jag lite småsur för det var ju precis det de sa i Delhi att jag endast skulle få tre månaders utan polisutredning, och sedan registreras och få ett år och jag försökte säga det till mannen som bara skakade på huvudet och inuti ville jag explodera på den lilla tjockisen.

-Kom tillbaka i morgon med polisutredningen i hand, sa han och jag ville skjuta honom. Det var då den 3 Mars och mitt visum gick ut den dagen. Vi satt oss i bilen och kör den timme det tar till Yelahanka polisstation, den polisstation lilla fetmustaschen skickade oss. Män i endast kalsongerna och handbojor blev förda på rad från ett rum till ett annat och jag tittade på med stora ögon.

Efter att fått hjälp av en av pappa generalens snälla armésoldater slapp vi betala någonting, men rundkindade konstapeln bakom skrivbordet sa att vi inte hör till hans distrikt och skickade istället oss vidare till en annan polisstation.

Där får vi sitta och vänta tillsammans med armésoldaten emedan allt utreds, eller rättare sagt de utreder ingenting utan skriver bara på papper och kommenterar att jag bär saree på bröllopsfotografierna och säger att det måste vara väldigt kallt i Sverige. På den stora griffeltavlan ser jag kriminalstatistiken för 2008, sex försvunna, två mord, inga koslakter, men rutan står där redo att fyllas om någon skulle få för sig att döda en ko. Sen säger polischefen som skriver under att allt går i cykler, efter sju år kommer det bakslag, allting går i sjuårscykler, skördar och ekonomi, det är därför börsen krashade i USA. Det säger hindusimen. Och jag bara ha ha ho ho ho. Jo det går isbjörnar på gatorna i Sverige.

Nästa dag lämnar vi in polisutredningen till den fete lille mustashmannen som nu retar galla på mig bara jag ser honom och såklart ska han jävlas lite extra för när han öppnar den ihopstämplade polisrapporten säger han att han måste ha en kopia på den. Och när vi igen gått till banken för att skriva en check för att betala visumet, tagit kopior på bankkvittot och polisrapport och lämnar detta till fetmustashen då hittar säger han dessutom måste ha en kopia på Delhi rapporten och jag går i tusen bitar.

Som tur är Sam lugn och promenerar iväg till Xeroxmaskinen. Kan de inte köpa sig en kopiatormaskin till kontoret de aporna tänker jag och gnisslar tänder.
Men så säger Sam kloka ord och berättar hur mycket de här konstaplarna tjänar och jag tittar på spindelväven i taket och kön med upprörda människor som står med tusen papper, och kanske, kanske finns det en förklaring till hur de beter sig och hur trögt allt fungerar.

Efter att sedan skrivit under några till papper och väntat till följande dag, fick jag tillslut mitt visum. Som är en fjuttig stämpel i passet. Åh herregud, jag hoppas i alla fall att jag kan passera passkontrollen utan att betala mutor för att lämna detta landet.

Ja det blev ju ett riktigt långt inlägg. Det går liksom inte att korta ner heller, ni får skylla på den indiska byråkratin om det blev tradigt många papperskopior.