Viktiga saker

Frågan är om nu man gräver ner sig i sin egen olycka, hittar man någonsin ut igen? Eller blir det som en kvicksilversjö och man bara sjunker och sjunker och det som var i början ens olycka var egentligen bara en liten grästuva som man kunde hålla i och tyckt om om man vetat vad som komma skulle.

För ungefär en vecka sedan fick min mamma veta att hon har bröstcancer. Och jag som tyckte att jag hade rätt att klaga över papper hit och dit och annat trams. Det är som om Gud tittade på mig och tänkte att nu får det vara slut på detta gnällande och ta och skaffa lite perspektiv. Inte för att jag tror att Gud är särskilt inblandad och gör detta för att JAG ska lära mig något, men man vet ju aldrig. Men troligare är väl i så fall att Gud vill lära min mor något, och då tycker jag inte längre Gud är rättvis. För hon har ju alltid varit så frisk och stark, och fött tre barn, ammat länge och sånt som gör att man inte får bröstcancer och dessutom promenerar hon varje dag och äter bra mat, bakar dinkelbröd, gymmar och klipper sina egna äppelträd och allt.

Kanske förstår man inte meningen med livet förrän sådana här slag i ansiktet får en att vakna till. Och såklart vet vi alla väl redan meningen med livet? Finns det någon som säger att det är att måla rummet i rätt nyans, att bli förbannad på medbilister som kör för sakta, att oroa sig om man kommer försent, eller om det nu fortfarande är inne med höga jeans, eller satsa rätt på börsen. För när det kommer till kritan har ju inte ens vad man kan laga för mat, hur mycket pengar som finns på banken, eller hur många bekanta man har i sin vännerlista på facebook inte någon som helst betydelse i det stora hela. Det är ju bara bullshit alltihop.

För vad som verkligen betyder något, och det vet ni ju också redan, är ju de nära och kära som vi har omkring oss, människor som älskar oss och som vi älskar precis som de är, om vi så har fel årsmodell på bilen eller smutsigt hår, eller vad det nu kan vara. Och om man ska ha någon slags inflytande över sitt liv är det väl att försöka styra det till att vara med de man älskar och göra de saker man själv älskar och tala om att man älskar dem man älskar. Det som VERKLIGEN betyder något. Resten kan ju vara.