Nära döden upplevelse

Dagen innan jag åkte hem utnyttjade Sam och jag vår bröllopspresent från mina bröder. Att flyga i ett väldigt litet flygplan på 230 kg. Kallas Microlight på fackspråk.
Eftersom jag varit så nojig för allt och haft katastroftankar på sista tiden var det bra att utmana ödet lite och känna sig odödlig igen. En ung cool tjej var vår pilot och vi flög trots flygförbud från kontrolltornet på egen risk samtidigt som åskvädret bullade upp sig på ena sidan himlen.

Det gjorde mig lite mer säker på att jag skulle dö där jag satt på 1100 feet när jag såg hur regnet kom allt närmare och flygplanet kastades upp och ner för varje vindpust. Jag tittade ner på husen och bilarna som såg ut som små leksaker och tänkte på hur det borde kännas att störta, om man kan hänga fast i vingarna på något sätt.
Men adrenalinrushen och de skakiga händerna var värt allt ändå när vi lyckats landa och de första regndropparna föll och jag insåg att det nog inte är så lätt att dö trots allt.


Livrädd


I luften


Glad och överlevande

Att sedan säga hejdå till Sophie, Mum och Dad och allra minst Sam var inte det lättaste jag gjort på länge. Det är inte lätt att var känslig, jag fattar inte hur andra människor klarar det. Mina känslor ligger liksom utanpå hela tiden.
Jag fick jobba stenhårt med självkontrollen på flygplatsen för att inte tappa det totalt, men med motivationen att inte vilja bjuda de nyfikna indierna på mer skådespel lyckades jag trots allt behärska mig. Som tur var.

Nu när internet fungerar smidigt passar jag på att ladda upp lite bilder som jag lovade för ett tag sedan. Här är några av de bilder som Sophie hämtade från Chennai.


Mina svärföräldrar


Gammalt familjefoto. Mum och Dad i mitten längst bak med Shirley på armen, innan de andra två var födda.


Sam spelar elgitarr med coola unceln och sin kusin. Shirley på klaviatur