Skärpning

Så nu när jag gnällt av mig lite och spelat teaterapa och fått alla stackars människor att tycka synd om mig då känns det genast mycket bättre. Egentligen är det ju inte alls synd om mig. Ja, min mamma har cancer, men det får var 10:e kvinna, Sophie är sjuk och det är faktiskt inte rättvist, men hon ska få en operation och hon har alla möjligheter i världen att må som vem som helst efter det. Och min indiska familj har råd med operationen, hur många indiska familjer har det?

Sen kan jag ju gnälla över allt annat möjligt, men jag har jättefina vänner som bryr sig och jag vill ju faktiskt vara här på Öland med min mamma. Idag har koltrastarna sjungit lite mer och de är ju glada och kvittrar på även om de kanske heller inte glider på en räkmacka hela tiden. De måste ju jobba häcken av sig för att överleva och vilket kort liv sedan. De är ju så glada ändå.

Nu är det dags att jag lär mig att bli lite nyanserad, som de flesta andra människor på denhär planeten. Jag har det jättebra, jag har en man som älskar mig, två fina bröder, min älskade mamma och pappa och alla andra släktingar som finns nära fast långt borta. Som Teresa skulle säga ”nu får du ta och skärpa till dig”. Och det ska jag. Nu skärper jag mig. Tack för de fina mailen och telefonsamtalen som jag kanske inte ens vågade svarade på.