Normal skit

Även fast solen skiner och fåglarna kvittrar och det är grönt och blommorna blommar så är det skit. Det är skitjobbigt att komma från Indien. Och det var skitjobbigt att vara i Indien och det är skitjobbigt att mamma har cancer och att Sophie har njursvikt.

Det är skitjobbigt att Sophie inte kan opereras förrän om tidigast två månader, och det vet man ju i indisk tidräkning vad det innebär. Och det är skit jävla bajs jobbigt att Sam inte kan komma hit förrän efter det, även fast han har uppehållstillstånd.

Det är skit att mamma aldrig får någon tid för återbesök så vi får veta mer om behandlingen. Och det är piss att tänka på vad som händer om läkaren säger något hemskt.

Det är piss att jag inte är kompetent nog att ta reda på vad fördelarna med icke-steroida behandlingsmetoder efter njurtransplantationer innebär så jag kan tala om det för Sophie så hon känner sig lugn med att göra operationen på ett indiskt sjukhus som jag inte alls vet någonting om.
Det är skitjobbigt att tänka på vad som händer om det skulle vara så att hennes kropp stöter bort njuren.

Det är piss att inte ha en enda vän som bor i närheten. Och det känns piss skit att jag inte kan prata med mamma på samma sätt som innan hon blev sjuk för allting kretsar omkring hennes cancer. Och det är skit att jag känner så för jag borde ju ta hand om henne. Och det är ju så självklart. Men jag måste vara så stark.

Jag vill ha ett normalt liv, med ett normalt jobb, en egen bostad med normala saker, en frisk mamma, en Sam som bor tillsammans med mig och en frisk Sophie, jag vill kunna träffa vänner och gå på bio och konserter och göra andra normala saker som normala människor gör.