I främmande land

Nu är jag framme i Sverige. Detta sjukt märkliga land där det är så tyst att man hör sin egen hjärna knaka och så kallt att fem lager kläder fortfarande får mig att huttra. Och bilarna kör på fel sida gatan och så rent att man kunde äta från trottoaren. Överallt ser det ut som om människorna sopats bort och lämnat kvar allting i prydliga rader. Var är alla? Det är så stelt och kallt och öde.
Istället för salvar kamez går de unga kvinnorna omkring i kort svart läderjacka. Har jag missat något, är det någon slags uniform? Vissa går t.o.m. omkring i kort kjol och en galen man såg jag gå omkring i t-shirt. I den här kylan!

Åtta månader i Indien gör mig till en främling i mitt eget land. Men det är också häftigt att se på allt med nya ögon. Det är förbluffande hur homogena svenskarna ser ut att vara. Jag som trodde vi var ett spretigt folk. I alla fall tittar jag efter svarta hår och varje gång jag ser ett blir jag lite lättad och tänker att det nog inte blir så svårt för Sam ändå.
På busshållplatsen sitter en muslimsk kvinna med slöja med två små barn. Det är skönt att inte vara ensam främling. Jag funderar på vad hon sett innan, troligtvis något mer omtumlande än några månader i Bangalore.

24 timmar på resande fot kanske bidrar till min groggighet för jag känner mig helt vimmelkantig. Och mamma, ja Mamma! Hon klev upp från operationen och åkte hem på eftermiddagen igår, dagen efter operationen. Så igår natt när jag anlände med mina 60kg i bagage då var hon redan hemma från sjukhuset. Vilken krutgumma hon är min mor, hon ska nog fixa det här.