Mangosommar

Jag börjar freaka out allt eftersom dagen då jag ska åka tillbaka till Sverige närmar sig. Jag vill klamra mig fast i allt som finns här och det känns som om det är så mycket jag inte har gjort, sett eller hunnit med.
Jag har shoppat på mig några kilon kryddor och silke till mamma att ta med mig hem och jag hoppas att jag ska kunna konservera lite av Indien på det sättet.

Även om det är sommar nu och hettan är outhärdlig då man vaknar genomblöt i sin egen svett varje morgon så finns det också bra saker med årstiden. Alla träd plötsligt börjat blomma i en variation av knallorange, rött, lila och rosa, kaktusar i krukorna på taket har plötsligt fått små rosa och röda blommor. Men det absolut bästa med sommaren är den färska söta mangon. Vi frossar i färsk mango, mangojuice och mangolassie men allra mest tycker jag om att bita loss det gyllengula saftiga mangoköttet från den stora mangokärnan.

Jag har vant mig vid att alltid ha papaya, små gula söta keralabananer, färska kokosnötter, vindruvor, guavas, och sånna där lite väl söta men järnrika chickos hemma. Men allra mest har jag vant mig vid Sam. De sista månaderna sedan han slutade gå till jobbet har vi i princip umgåtts 24 timmar om dygnet. Visst någon gång går vi varandra på nerverna och sätter oss i varsitt rum i 20 minuter, men sen går det över och vi har riktigt saknat varandra de där 20 minuterna.

Efter mammas cancerbesked och Sophies utslagna njurar känns vårt liv så skört och lättrubbat. Allt det där vi inte trodde kunde hända just oss händer oss. Den där känslan av att inte vara odödlig. När det nu händer något litet kommer rädslan och det blir ett jättestort monster.
Och jag blir rädd att lämna Sam, vad händer om svininfluensan kommer emellan oss. Om gränserna stängs, eller om det blir krig. Och jag tänker på Sophies operation. Jag får ångest och tänker på flygplan som störtar, bilar som krashar och hjärtattacker och jag vill inte skiljas från honom. Vi har ju precis startat vårt nya liv tillsammans.