Sista allt i Indien

Ahhh. Jag vill och jag vill inte åka. Hur ska jag kunna vara utan Sam i fyra månader! Det är inte klokt och inte rättvist. Jag vill inte umgås med honom och känna att det är sista gången vi gör allting nu. Sista gången vi fikar på Infinity, sista gången vi sitter i gungan på taket, sista gången vi tittar på film, sista gången vi dricker morgonkaffe, sista gången vi kramas, sista gången bläääää
Fast egentligen är det ju inte sista gången alls. Utan bara en paus, på fyra månader.

Men så längtar jag ju hem också. Till alla mina fina fantastiska vänner och min fina familj. Till friheten och friska luften.
Det som hänt har hänt och det har nog hänt till det bästa. När jag beklagade mig för Sam att det inte riktigt blev som jag tänkt mig säger den snusförnuftige maken att det var nog det jag skulle lära mig i Indien. Att det inte går att planera, i Indien blir ingenting någonsin som man tänkt sig.

Allt det här hänt med Sams jobb och all energi som lagts på andra håll det har nog varit till det bästa trots allt. Och det är meningen att vi ska flytta till Sverige nu. I början tänkte jag nog inte att jag kunde få jackpot och faktiskt kunna ha både mina älskade vänner, familj OCH Sam på samma gång. Och det känns väldigt väldigt bra när jag tänker på det och nu börjar jag räkna dagarna tills Sam kommer till Sverige.

Idag läggs mamma in på Kalmar lasarett. Imorgon förmiddag opereras hon. Jag landar i Köpenhamn på torsdag kväll, jag tar tåget direkt till Kalmar och mammas fina väninna hämtar mig. På fredag då är jag tillbaka på Öland och förmodligen jätteförvirrad, jag ska då äntligen hälsa på mamma på sjukhuset och förhoppningsvis ta med henne hem. Sen ska jag skriva jobbkontrakt för sommaren. Jag har fått en tjänst som nattsjuksköterska på akuten. Det får bli vad det blir, det är i alla fall bara över sommaren och sommarnätterna i Sverige ska ju vara ljusa sägs det.