Jävla invandrare

Vi som av Sverigedemokraterna kallas Svenskar har haft turen att bli födda i ett land där trygghet automatiskt blivit en del av vår vardag.
Där vi kan lita på att systemet fungerar att vi har rätt till utbildning och arbete, ett land där vår ekonomiska trygghet gör att alla har en andra chans, vi är ett land med personnummer. Ett land där vi kunnat växa upp utan att vara hotade av krig, eller religiösa konflikter, ett land där vi hur fattiga vi än anser oss vara alltid har mat på bordet, men framförallt tryggheten. Ett land där vi får tak över huvudet, utbildning och rätt till sjukvård.

Kommer någon från ett annat land som inte har haft det vi har så attackerar vi honom. Vi kallar honom för jävla invandrare, muslimjävel, kom inte hit och ta våra jobb.

Men utan invandrare stannar Sverige. Har vi inte fattat det? Invandrare är i princip de enda som är beredda att ta vilket jobb som helst, eftersom de inte är bortskämda med att leva på bidrag eller ta för givet att allt finns där gratis.

Det är därför vi ser invandrare arbeta med alla jobb vi inte vill ha. För vi är så jävla bortskämda att vi inte kan tänka oss att arbeta som städare i tunnelbanan. Det är människor med annan bakgrund än oss själva som kör taxi, som städar, som diskar, som jobbar inom äldreomsorgen, sjukhusen, som startar restauranger, affärer, som sliter som djur och arbetar natt och dag inom det egna företaget, för att de inte tar för givet att livet är gratis.

Vi svenskar skiter i att gå i skolan, vi tycker vår utbildning är tråkig, vårt jobb är tråkigt, att det är jobbigt att vänta i kö på att få gratis sjukvård. Vi gnäller över att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser för vår bil. Att det är för jävligt att skolan, dagis, osv..

Och drabbas hela världen av en ekonomisk kris, då är det säkert invandrarnas fel.

Svenskar har inte längre någon religion. Svenskarnas religion är klagandets religion, svenskarnas religion är spriten. På helgerna utövar svenskarna sin religion. Tillsammans kräks och spyr de ihop på tunnelbanan som körs av just det, invandraren. Som arbetar natt för att han ska kunna försörja sin familj och sina avlägsna släktingar i hemlandet. Allt emedan vi svenskar mest bekymrar oss för vilka kläder som är snyggast inför nästa gång vi ska ut och praktisera vår religion, konsumtion, religion, konsumtion, religion..

Om man inte kan se att alla människor har lika värde och att alla borde få samma chans i livet oavsett bakgrund så kan man i alla fall konstatera fakta och det är att för att vi svenskar ska kunna gå i pension så behöver vi ha en population av människor i arbetsför ålder som arbetar och betalar skatt. Och i och med att Sveriges befolkningsutveckling ser ut som den gör med den största delen av befolkningen i den övre delen av pyramiden så behöver vi skaffa en jävla massa barn fort som fan. Eller så kanske vi kan tänka på att ta hand om de barn som kommer hit och iallafall låta dom städa tunnelbanan.

Fantastiska Hans Rosling!

Om ni verkligen vill veta hur Sverige ligger statistiskt i jämförelse med övriga världen, vad gäller BNP, demokrati, mänskliga rättigheter, antal rökare, och massa annan intressant statistik så rekommenderar jag starkt att upptäcka Hans Rosling och hans fantastiska program Gapminder som tagit mig med häpnad. Min fina vän Rebecka har introducerat mig till hans TED talk -föreläsningar och de är verkligen bättre än den bästa såpoperan, jag tittar på föreläsning efter föreläsning och vill bara ha mer!! Ännu finns det hopp för världen med människor som Hans Rosling!

Den svenska sjukvården

Det finns några saker som jag funderar på. Häromdagen fanns en enkätundersökning i DN om hur nöjda vi är med den svenska sjukvården. En majoritet av de som svarat ansåg att de inte var nöjda.
Det är ju väldigt intressant, och jag undrar då. Jämfört med vad?

Det kanske så må vara att människor känner sig missnöjda med vården, men å andra sidan Sverige ett av de länder som ligger i absolut topp vad det gäller den bästa hälsan och högsta medellivslängden i världen.

I P1 igår i ”Kropp och Själ” pratade man om vad som egentligen anses vara friskt och om att det är många människor som tillexempel får blodtrycksmediciner utskrivna i onödan bara för att gränsvärdena för högt blodtryck sänkts.

Dessa människor upplever sig då sjuka eftersom att de behöver ta mediciner varje dag i många, många års tid. I själva verket skulle bara 1 av 25 med dessa förhöjda värden riskera drabbas av någon typ av hjärtsjukdom.

Det diskuterades hur det var billigare för sjukvården att ge blodtrycksmediciner istället för att påtrycka och upplysa om hur kost, motion och andra livsstilsfaktorer är minst lika effektiva.

Och i en sjukvård där allt går ut på quickfix och så många patienter i omlopp som möjligt, då är långsiktiga lösningar knappast förstahandsvalet. Inte heller då läkemedelsbolagen blivit starka och styrande och när patienten själv har en traditionell syn på sjukvård och hellre går hem med en riktig tablett än en påminnelse om något som hon vet mycket väl.

Vilken roll förväntas sjukvården egentligen fylla? Kanske ligger problemet i att många människor lämnar allt i händerna på sjukvården istället för att ta tag i sina egna liv. Och om detta inte tillgodoses är vi då missnöjda med sjukvården. Är det inte bara så att vi svenskar har blivit jävligt lata och förväntar oss att någon annan än vi själva skall lösa alla våra problem? För kunskapen om hur vi skall göra det, den har vi ju i de flesta fall redan.

Jag ska börja blogga igen

Två månaders bloggpaus. Det finns så mycket att skriva om, nu blir det ungefär som när man var liten och inte hade skrivit brev till brevvännen på länge, länge. Så jag börjar såhär

Hej!
Hur mår du? Förlåt att jag inte skrivit på länge.
Jag mår bra, idag regnar det här. Vädret är jättetråkigt. Jag längtar till det blir soligt igen.
Jag är kär i en kille. Jag tror att jag berättade för dig om honom i förra brevet. Han heter Samuel och är jättefin. När han ler känns det bra i magen. Idag ska vi äta Dahl, Rasam, Sabji och ris till middag. Det tycker jag är jättegott. Jag håller på att lära mig allt om indisk matlagning.

Igår på jobbet pratade alla om julen. Jag önskar mig inte så många julklappar men att jag får umgås med min familj. Nästa år kanske mamma har en hund. Den ska heta Pluto. Fast jag vet en julklapp ska jag få. Jag önskar det blir snö snart så vi kan åka skidor.

Skriv snart söta sockertopp så kommer svar så snabbt!

Tusen Kramar!

Stina

Om hur allt började

För två år sedan vinkade jag adjö till Sverige för att åka till Indien och genomföra en fältstudie. Såhär drygt ett och ett halvt år senare sitter jag nu och väntar på min man som kommer flyttandes hit från Indien med pick och pack. Det var det sista jag kunnat tro den gången då jag åkte, att jag skulle gifta mig med en Indier!! Hur galen får man bli!

Och inte trodde vi det heller den första gången vi träffades när vi satt på röda plaststolar smuttade på whiskey och diskuterade svensk hårdrock. Det var i november för snart två år sedan på ett beach café i Karnataka, Indien. Jag tänkte det kanske är dags att berätta hur det hela gick till...


Det började med att min bror och jag båda behövde lite semester, jag från min studie om sjukvård i den avlägset belägna byn i Gujarat, och min bror från novemberrusket i Sverige.
Så lite spontant efter en uppmaning på facebook köpte min bror en resa med två veckors varsel och vi möttes upp i våra vänner diamanthandlarnas hus i Bombay. Vi båda blev lika chockade av att se hur feta vi blivit sedan vi sist sågs. Jag hade ätit söt Gujaratimat i tre månader och inte kunnat motionera överhuvudtaget, min bror hade gett sig på någon slags träningsdiet som gick ut på att först bli fet och sen fixa muskler.

Anyway, efter lite sällskapande med våra Bombayvänner satte vi oss på tåget som gick söderut längs den långa kustremsan. Vi passerade tillslut med glädje Goa och hoppade av nästan i farten från den knökfulla tågvagnen på en liten plats längs Karnatakas kust där vi hoppades på att slippa den värsta turismen.

Och slapp turister det gjorde vi, jag och min bror bodde nämligen helt själva på ett beachresort i en liten liten bungalow. Vi låg på golvet och skrattade helt utan substanser kväll ut och kväll in, medan restaurangägarna var i full fart med att bygga palmtak till restaurangen och servera oss fish curry emellanåt. Det var ännu lågsäsong och monsunen mullrade och det regnade på stranden och på taket till vår betonghydda.

Men vi var lika glada för det och vi sprang långa turer på stränderna, förbi små fiskarbyar och här och var en bajsande fiskargubbe i vattenbrynet. Min bror sprang för det mesta (utom när de bajsade) i vattnet och ändå var det jag som flåsade mest.
Men så efter en vecka i varandras sällskap bestämde vi oss för att byta strand, och pröva på att vara lite sociala.

Vi flyttade till en strand där västerlänningarna klädde sig i oförskämt lite kläder om inga alls och kastade sig efter freesbees i vågorna. Här var vi plötsligt turister och blev behandlade som sådana, försäljare kom och gick längs stränderna och sålde ananas och kartor över Indien för hutlösa priser. Jag hade mycket svårt att förlika mig med att vara turist igen efter tre månader i indiska kläder med mycket traditionellt påklädda nykterister uppe i Gujarat.

Så kom vår räddning en vacker dag. Där vi satt i ångorna av dåligt hash tillsammans med flummiga hippes och israeler kom en grupp indier i moderna kläder vandrande in på vårt beach café.
Dom flyttade in granne med oss och satte sig bekvämt ner utanför vår hydda, slog upp en medhavd whiskey och började spela kort. En stilig lång ung man bjöd in oss och sen satt vi alla och spelade kort och sippade på whiskey, Coca Cola och Sprite.

Vi skojade och skrattade om vikingar och hävde ur oss fördomar mot indier och svenskar. De trodde till en början att min bror och jag ett par och jag trodde att den långa snygga mannen som till min förvåning hette Samuel, var gift med bruden i gänget.

Så förflöt dagarna i skuggan av palmbladen till ljudet av vågornas rullande. En dag skulle min bror och jag åka tillbaka till Gujarat och vi gick till den lilla staden för att hämta våra biljetter som vi beställt hos den suspekta resebyrån. Till vår inte så stora förvåning hade gubben misslyckats med att boka oss biljetter och bad oss komma tillbaka om två dagar.
Den lilla gruppen med våra indiska vänner var också på väg hemåt och vi vinkade dem farväl och skojade om att vi skulle komma och hälsa på dem i Bangalore någon gång. En av dem skulle dock stanna kvar i några dagar, läsa en bok och ta det lugnt, sedan länge planerad ensamtid.

Så där satt jag plötsligt och åt middag med Samuel, den långa killen i blå tenniströja och vi pratade för första gången på tu man hand. Och nu började vi prata på riktigt, inte bara om musik utan om att välja och vilja och följa det man tror på, det var nog mest jag som pratade för jag pratar mycket när jag blir nervös. För jag tyckte att den stora skojaren i gänget nu visade sig nu vara en mycket intelligent, sympatisk och kreativ man som hade mycket intressant att säga. Och vi pratade och pratade. Och jag frågade om varför han inte var gift. Utan att ens tänka åt det hållet, men visst tyckte jag att han var intressant och snygg och attraktiv och allt det där. Men att tänka på att starta något med en Indier, det skulle ju bli alldeles för komplicerat hade jag i bakhuvudet. Det hade min gode kamrat och indienkännaren Mark sagt åt mig att passa mig noga för.

Vi pratade nog i tre dagar ensamma och nyktert över papayajuice och fruktsallad och åt tjocka indiska pannkakor och palak paneer.
Och det kändes bara för bra för att vara sant. Vi var ju likadana, fast ändå inte, men det sa klick, klick, klick, och vi stod på behörigt avstånd men ändå nära och tittade på stjärnorna om kvällarna och på solnedgången med fötterna i det varma vattnet och kände sanden som försvann under tårna i vågorna och vi kunde ha stått kvar hur länge som helst.

Närmare än så kom vi inte, för då var det dags för mig och min bror att åka. Den tjocka resebyrågubben hade tillslut fixat biljetter tillbaka till Gujarat. Sam och jag bytte e-mail adresser och kramades för första gången i vårt liv när vi sa hejdå, och det var då det kändes riktigt sorgligt och jag började förstå vad som höll på att hända.

Jag satt sedan på internetcaféer i Jaipur och började skriva, långa brev och korta brev om viktiga grejer och om de mest triviala småsakerna man kan tänka sig.

Jag åkte hem till Sverige, breven blev tätare och intensivare och plötsligt insåg vi att vi inte kunde låta denna chans gå oss förbi, en chans som endast dyker upp en gång i livet om den ens gör det någon gång. Så vi bestämde oss för att satsa. Så Sam tog mod till sig och berättade för sina föräldrar och först trodde vi aldrig att det skulle gå, men de var så accepterande eftersom vi båda var från kristen familj och sen var det bara för honom att fixa visum och köpa biljetten hit.

Så kom han till Stockholm en dryg vecka i april och det var en vecka på rosa moln då jag insåg att det inte var fantasier eller drömmar utan att jag faktiskt träffat rätt så det bara gnistrade om det. Sen var det inte ett svårt beslut att jag bestämde mig för att flytta till Indien den hösten. Jag gjorde vad som helst för att få vara med honom, och samtidigt få ta ännu större del av det Indien jag redan kände och inte kände till. Så i september åkte jag, och det är väl ungefär därifrån denhär bloggen startade.

Och nu som sagt är vi gifta och vi har varit ifrån varandra alldeles för länge sedan i maj och snart ska vi för tredje gången mötas efter lång väntan då han nu flyttar hit. Och till råga på allt har han fått jobb på en animationsfirma i Stockholm, och vi har lyckats hitta en liten lägenhet på Kungsholmen.

Som slutplädering skulle jag bara vilja säga att om inte jag hade vågat något i mitt liv hade detta aldrig skett och jag är så glad att jag vågade satsa. Somliga tycker kanske man är naiv och tar för stora risker, men som sagts förut om man inte satsar högt, vinner man heller inte stort. Och om man inte vågar följa sitt hjärta går det kanske halvbra, men inte förrän man vågat lyssna helt och hållet till sig själv och det som känns rätt i magen står sen beviset framför ögonen, att allt faktiskt går (nästan) om man bara vågar tro på det. Att livet faktiskt kan bli som en romantisk komedi och att kärlek finns på riktigt, men man måste våga tro på den. Och våga satsa på den. Det tror jag i alla fall. Och när man hittat rätt då vet man det, då behöver man inte tveka längre.

Längtan till skogen

Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg från den 19:e Juli. Håll till godo.

Min bror och jag funderar. Vi funderar på mycket när det regnar och vi sitter uppe sent på nätterna och dricker ljummen julöl i sommarnatten. Varför det ska vara så svårt att vara vuxen. Hur man ska tänka. Om karriär och jobb och framtid. Vi försöker komma på en buisness vad man skulle kunna hitta på. Men att man måste vara så beroende av pengar pengar pengar. Att det inte går att skapa sig en egen värld, där man klarar sig själv i ett hus på landet i norrlands inland. Att det liksom inte funkar nu när man måste ha internet och försörjning och skola och sånt. Men vi vill ha hus och natur. Inte bli insmetade i någon slags stockholmslism där man måste bränna det man har på sånt som inte gör en lycklig. Vi kollar på hus på skoj. Runt tre millioner för ett renoveringsobjekt i utkanten av Stockholm. Vi hittar en hel fastighet med tre lägenheter och två butikslokaler i Kramfors för mindre än en femtedel.

Men jobben finns ju ingen annan stans än i storstaden, och vi vet båda att vi skulle få lappsjuka efter en vecka. Men samtidigt är det lockande med lugnet. De stora tallarna och fjälltopparna. Avståndet från svininfluensan och hemskheter i världen. En get en ko och några hönor. Nä vi är nog riktigt präglade av vår uppväxtmiljö. Som inte passar in idag, och inte heller gjorde det då när våra föräldrar försökte leva med husdjur efter husbehov. Eller vad den där boken nu hette som vi läste. Om självförsörjning och ängsslåtter.

Det här med att folk vill bli bönder igen som blivit värsta hypen efter ”bonde söker fru”. Och den fantastiskt fina lilla dokumentären om trädälskaren, säger inte det någonting om vår samtid? Iallafall säger den något om oss som har ett förhållande till skogen. Uppslitna med rötterna, tvingande in i ett samhälle där snurren tagit fart åt fel håll och det går liksom inte att stoppa det. Storstad, urbanisering, ekonomisk kris, klimathot, överbefolkning, krig, ekonomisk tillväxt bla bla bla. Och det gamla är väl inte alltid bättre. Eller är det kanske bara vi som drömmer, som alltid kommer att drömma. Bara för att vi är sådana.

Vi jag pratar om samvetet. Samvetet att man ska ta ansvar för hela världen. Det dåliga samvetet för u-länder, och hur mycket det egentligen betyder med klimathot och att köpa ekologiskt. Vi behöver få tillbaka kontrollen över våra liv. Komma tillbaka till det som är viktigt. Vi är ju bara djur som vilket djur som helst. Min bror pratar om rabarber, om att vi är som rabarber, som vill fortsätta leva, föröka sig. Vi vill inte veta vad som händer imorgon. När det kommer för mycket press, då ska vi krypa in i vår kokong, hålla oss till våra närmaste. Göra det som förväntas av oss på jobbet, men inte mer. Vi måste vara lite mer egoistiska säger min bror. Tänka på oss själva. Det hjälper inte att ha ångest för omvärlden. Om vi bara kan köpa en liten stuga och komma bort, bort från allt samvete. Njuta av livet som det är här och nu. Slappna av och ha roligt. Bry sig on det som är viktigt. Och det är väl dem man älskar, sen kan man ju kompostera också för all del.

Sommarlov fur alle

På jobbet är det sån full rulle att jag knappt hinner gå på toaletten. För hur jag än gör när jag jonglerar med tio patienter samtidigt går det inte riktigt att hinna med det jag ska.

Samtidigt som någon dement man drar ut sin infart med blodtransfusion och det sprutar blod över hela rummet, är någon annan drogmissbrukare som tagit överdos aggressiv och slänger blodtrycksmanschetten i taket, en tredje ung misshandlad kille får en ångestattack, och någon fjärde medelålders man håller på att få en hjärtattack för i alla fall tror han det, för det gör så ont över bröstet. Någon liten tjej som försökt ta överdos tabletter kräks i ett hörn, samtidigt som en man med misstänkt sepsis faller i blodtryck och jag blir tvungen att köra dropp i 120, emedan den storrökande KOL patienten får svårt att andas.

Det är jag och en annan sjuksköterska på arton patienter. Vi har ingen undersköterska som hjälper oss, och till läkarna får vi ringa om det är akut för de ligger och sover. Vi börjar kvällen med tio patienter, sedan släpps det på utifrån akutmottagningen och vi ska skriva in resterande åtta patienter under natten. Framemot tretiden kan det om vi har tur lugnat det ned sig och vi hinner kanske dokumentera det som hände kl 22. Om vi har tur. Sen ska vi övervaka, medicinera, ta prover på de 18 patienterna, och hjälpa de som vill på toaletten. Men det brukar vi inte hinna så de får oftast kissa på bäcken i sängen.

Jag diskuterade detta med min man som bara gapar. Han förstår inte hur vi i Sverige kan ha så konstiga prioriteringar. Att halva sjukvården stänger ner på sommaren, att det är viktigare att folk får semester än att vården fungerar. Att avdelningarna på sjukhuset drar ner på personal och platser så att man ska ha ledigt, SEMESTER!

Vilket på min arbetsplats resulterar i att vi inte längre har en tredje mellansjuksköterska på dagarna, och ingen kvällsundersköterska på kvällarna. Att så gott som all personal är ny och patienterna behandlas av en ny sjuksköterska som avlöses av en annan ny sjuksköterska som tas över av en tredje ny sjuksköterska. Ingen vet var någonting finns och när etikettskrivaren till provtagningsrören pajar mitt i natten, då har ingen någon aning om hur man lagar den.
Med de knappa marginalerna är det lätt att det knyter sig i magen när ambulanserna rullar in på rad.

Till saken hör ju också att en tredjedel av patienterna är utomsocknes, eftersom de är på SEMESTER och solar och badar.

Hur det än är tror jag att jag börjat komma in i tempot och med kroppen full med adrenalin lyckas jag i alla fall göra det nödvändigaste. Och när det fungerar är det faktiskt kul, tiden går supersnabbt och jag hinner knappt med så är det morgon igen. För att inte tala om vad jag lär mig. Men på vems bekostnad?

Sen var det det här med prioriteringar. Hur kan ett land påstå sig ha så bra sjukvård då hälften stänger ner på sommaren? Hör ni inte hur konstigt det låter? Sjukvård, som bör finnas tillgängligt året runt. För att vi ska sola och bada! Vi får ju börja om igen varje år på hösten.

Jag som alltid har slitit i vården på somrarna. Jag har sett hur det fungerar, år ut och år in, jag hör cheferna pusta, ja tack och lov, det gick i år ändå, lite med andan i halsen har man klarat av att inte döda någon på köpet pga. av neddragna resurser och ny personal. Personal som håller en sommar, för sedan är de slut. Ingen ordinarie vill ju jobba under dessa sommarmånader så de gör bäst i att ta ut semester samtidigt då det är som värst. För annars orkar man inte jobba kvar.
Ja svensk sjukvård är bra i teorin, men ska man bli sjuk ska man inte bli det på sommaren. Inte där jag jobbar i alla fall.

Att tidningar, myndigheter, industrier, företag, ja in princip allt - håller ingen eller mycket dålig kvalitet på sommaren, det drabbar ju i alla fall inte någon fattig. Eller gör det kanske? Sverige kanske måste börja tänka om, om vi vill hänga med i framtiden. Ett land som sover två månader om året halkar ju automatiskt efter, ingen tvekan om saken. Vad det än gäller. Oavsett om vi vill sola och bada eller inte.

Farväl lilla mormor

Igår kväll torsdagen den 25 juni, 2009 dog min mormor, hon tog sitt sista andetag kl 21.50. Det var väl ungefär samtidigt som man höll på att göra hjärt och lungräddning på Michel Jackson. Jag satt och höll hennes hand och solen färgade himmelen rosa utanför fönstret. Det var så lugnt och stilla. Hon sov djupt och plötsligt började pulsen slå halvfart och hon suckade till.

Mormor bestämde det väldigt bra. Hon kom in till sjukhuset ungefär en vecka innan, epilepsi kramperna var åldersförändringar på hjärnan sa doktorn. Hon var så bestämd att hon ville dö, och det var ingen tvekan att vi inte skulle ge henne dropp och så, hon gjorde det så lätt för oss.

Visst känns det lite sorgligt, en mormor som alltid funnits där, som bakat de godaste kanelbullarna, och alltid kallade mig för Nenne. Men det var så skönt för henne att slutligen få avsluta det långa rika liv hon levt.

Jag har så många gånger tänkt att det känts så märkligt att sitta med någon deras sista stund i livet, en människa som fötts och varit någons lycka, som levt ett helt liv med vänner och bekanta, lekt och skrattat, tänkt och funderat och undrat över saker, blivit förvånad och arg, blivit kär och besviken, orolig och glad.

Allt som en människa har gått igenom, och så många gånger har jag suttit och hållit denna människas hand när hon tar sin sista suck. Det har känts som ett stort privilegie att fått göra detta, och jag har alltid undrat över var deras barn och barnbarn är, alla dessa vänner som den människan samlat på sig genom livet och varför just jag som sjukvårdspersonal har fått den äran. Nu är jag så glad att jag fick också den äran med min egen mormor. Det känns så jätte jättefint, och det kunde inte ha slutat bättre för min lilla mormor.

Vuxenångest x2

En annan sak som också fått mig att fundera på det här angående att växa upp, bli vuxen, eller ska man kanske säga förstå att man är vuxen, är när alla möjliga människor som man känt eller lärt känna genom åren plötsligt bombadera Facebook med bebisbilder. Oh herregud. Det var så det gick. Det som hände, så det blev- känslan liksom. Gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Jag blev ditten, han datten och vi fick denna på patten. Ha ha liksom. Hjälp.

Att det är Sam och jag det är jag så fantastiskt jätteglad för, men betyder denna ålder att man måste bli vuxen, fixa fast jobb och få barn, köpa lägenhet eller möjligtvis hus och sitta hemma och kolla på tv på kvällarna för man är alldeles för trött för att hitta på annat. Sen möjligtvis om man har tur blir man alldeles för full någon enstaka gång om året när man lyckats få barnvakt och går på fest, och då sitter man iallafall bara och diskuterar dagisplatser och skolor och nya kombibilen. Att man ska sluta tro på framtiden och bli alldeles för upptagen bakom blöjbergen så man inte orkar göra revolution längre? Att man kanske kan unna sig en resa till Mallorca en gång om året och bada i pool med andra småbarnsföräldrar? Nej dra på trissor.

Jag kanske bara jobbar på ett jobb med alldeles för vanliga småbarnsföräldrar med vanliga funderingar och prioriteringar, som läser Hemmets Veckotidning och Damernas Värld och diskuterar smakerna på lösgodis. Och vad är det för fel på det egentligen? Det är nog bara mig det är fel på som inte förstår det, jag vill förstå det men jag kan ju inte, jag kan ju bara inte bli sådan! (eller kan jag det?)
Hmmm

I allfall, hursomhelst, vuxen eller inte, jag har en mycket god nyhet. Sam kommer hit den 24 augusti. Nu är det bestämt och biljetten redan köpt och betald. Jippijejjjeeejj. Jag kan börja kryssa av i almanackan. Det ska bli så fantastiskt skönt att få se honom igen, jag är så så otroligt otroligt glad för detta!!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När jag var yngre då var jag odödlig. När hela livet låg framför fötterna och det verkade lika rimligt att bli stadsminister som rockstjärna. Jag skulle bli stor konstnär, journalist, veterinär eller psykolog. Jag skulle köpa ett stort vitt trähus som låg vid havet och plocka snäckor på stranden i solnedgången. Vi skulle göra revolution mina kompisar och jag, vi diskuterade Marx och bildade band och skulle turnera över hela världen.

Det värsta är att jag vet fortfarande inte vet vad jag ska bli. Jag har provat på att bli rockstjärna, sociolog och konstnär. När jag valde att bli sjuksköterska tänkte jag att jag skulle gardera mig mot tristessen och begränsningarna då psykolog var så enformigt och sociolog så universitetsbundet, rockstjärna så bandbundet och konstnär så egoistiskt. Så jag blev sjuksköterska. För att det fanns så många möjligheter, och för att jag älskade att höra på historierna och vara viktig och betydelsefull när jag kokade kaffe i hemtjänsten.

Jag ville kunna svara på frågorna och hjälpa till med det som gjorde ont. Jag ville inte att människor skulle behöva vara ensamma och jag ville kunna allt om mediciner och biverkningar och vara med och utveckla vården. Jobba för det som ger bättre hälsa, oavsett om det var medicinskt eller psykiskt. Ur ett samhällsperspektiv lika väl som ur individsynpunkt. Jag bestämde mig en gång för att bli vårdforskare. Längre har jag inte kommit, men nu funderar jag igen för det verkar ju som om man måste bli politiker för att kunna påverka vården. Vem lyssnar på en omvårdnadsforskare om inte resurserna finns att förändra?

Jag är så förvirrad, för samtidigt vill jag ju bli konstnär, jag vill kommentera min omvärld och vara fri att göra detta, inte styras av någon annans åsikter. Kanske skulle jag bli journalist och börja om för att läsa på journalisthögskolan för att sedan upptäcka att det suger hästballe att slicka röv på Aftonbladet. Jag kommer ju ingenstans, jag blir bara äldre för varje år som går. Är det här som kallas trettioårskris, eller är det problemet med min generation som har för många valmöjligheter? Eller I –landsproblem som det så ironiskt kan kallas.
Vad tycker ni att jag ska bli? Snälla några tips kanske?

Jag jobbar på akuten och mormor kommer in

Jag har börjat jobba natt på akuten. Eller egentligen är det inte riktigt akuten, utan en övervakningsavdelning som tar hand om akutpatienterna.
Jag slår vad om att ingen av er som känner mig trodde jag skulle vara en nattsyrra på akuten. Inte jag heller. Det var det sista jag kunde tänka mig.
Det är bara i vissa kretsar som det är tufft att jobba på akuten. Inte i min, jag tycker det är tufft att jobba med äldre och med palliativ vård. Där det är annat som räknas än bara tempo. Jag hatar tempo men älskar patienterna.

Men det bara blev, och det blev nog för att jag skulle få lära mig det jag helst inte vill. Typ vända helt på dygnet, inte lära känna patienterna, fatta snabba beslut, inte dokumentera ordentligt, stort och ensamt ansvar, prioritera på bekostnad av annat (enligt mig) viktigt, och sen arbeta med fullständigt galet mycket tekniska apparaturer. Det värsta är dock att som relativt oerfaren sjuksköterska tvingas ringa och väcka sura läkarjourer mitt i natten.

Jag tycker dessutom det är väldigt konstigt att ingen av de som jobbade natt på denna avdelning förra sommaren jobbar kvar. Jag tycker också det är lite konstigt att man drar ner på personal under sommaren och helgerna, då trycket på en akutavdelning på just denna (en av Sveriges största sommarorter) ökar markant. Jag tycker också det är lite konstigt att man anställer över 40 nya personer just för denna sommar bara på akutkliniken. Var tog alla andra vägen?

Men än återstår att se, två fullföljda nätter hittills har kanske var extrema, eller så var jag extremt trött vad vet jag. Jag försöker i alla fall se det hela som tre kommande månader av betald utbildning. Och jag får mer lediga dagar när jag har sovit ut, och jag kommer dessutom att lära mig sjukt mycket få jättebra erfarenheter till framtiden.

I förrförrgår när jag precis hade gått av mitt första nattpass och satt mig på bussen hem då ringde mamma och sa att mormor var på väg in. Hon hade fått en stroke, det var i alla fall vad ambulanspersonalen sade. Jag satt på bussen den långa vägen hem och kände mig otillräcklig för att jag inte stannat kvar, men det gick inte alls att vända för jag var så sjukt trött att jag inte visste vad jag hette. Nästa morgon skulle mamma börja sin cellgiftsbehandling och jag skulle jobba natt igen.

Och för att gnälla lite till när jag ändå håller på, Sophie, ja hon fick veta att hon hade Hepatit C. Det är inte alls kul med Hepatit C. Inte, inte alls, det innebär att hon måste få dyr behandling i några månader innan hon alls kan gå igenom transplantationen. Buhuu

Idag hälsade jag på mormor, de hade drogat ner henne så hon sov jättedjupt, de sa att hon krampat så mycket och att egentligen kanske hon aldrig haft någon stroke, utan epilepsi. Men då har hon gått omkring och trott att hon haft en stroke i december förra året fast det i journalen stod att diagnosen var epilepsi. Varför sa dom inget den gången?

Nej imorgon är det midsommarafton, man får ju rycka upp sig lite. Saker är ju på gång i alla fall. Mormor är 91 och vill faktiskt dö. Mamma får behandling och mår rätt bra ändå och Sophie ska få behandling och transplantation. Allt är över om ett halvår. Dessutom är då Sam också här och jag är en mer erfaren sjuksköterska. Jag längtar såå till dess.

Glad midsommar på er mina kära kamrater!
(och förlåt för ett lite gnälligt inlägg)

Snälla snälla stadsministern

Det här med att privatisera vården.
Det kan ju låta så fint att det handlar om att höja kvaliteten, att man ska ha rätt att välja vård, och om man kan och vill betala mer ska man få göra det, gå före köerna. Men har Mr Reinfeldt någonsin funderat på vad som händer i länder där vården redan är privat? Det kan jag berätta;

Jag kommer till ett sjukhus som anhörig (jag råkar vara svensk sjuksköterska också). Jag går förbi en patient som klagar över en sådan svidande smärta kring infartskanylen i handen. Jag ser hur sjuksköterskorna ger henne antibiotikainjektioner utan att spola rent med NaCl.
Jag ställer sjuksköterskan mot väggen, det borde hon ju veta att det gör mycket ondare och dessutom ökar risken för infektion om man inte spolar nålen. Då säger hon på fullaste allvar att hon vet det men att det blir dyrare då, en ny spruta med koksalt kostar 2 rupier.

Om jag har ett privat sjukhus. Om jag är ute efter att tjäna pengar på vård, då skulle jag tänka såhär;

-Jag gör ingenting som inte har någon synlig verkan på patienten här och nu, dvs är ekonomiskt lönsamt för mig, även om jag vet att det kan vara bra för patienten i långa loppet.

-Jag som läkare rekommenderar behandlingar, uppföljningsbesök och mediciner som inte är nödvändiga om det ger mig pengar i kassan.

-Jag skippar det där jag lärt mig om vårdhygien om det innebär att jag kan spara en droppslang genom att överföra den gamla till nästa dropp. Det patienten inte ser och vet det lider hon inte av, även om hon kanske får en infektion, och kanske ger det mig iallafall klirr i kassan sen när jag får behandla henne.

-Jag skulle använda samma arbetskläder flera dagar i rad, och bara byta om det blir synliga fläckar. Det kostar ju att tvätta dem.

-Men jag skulle putsa min fasad, måla om och investera i att bygga stora skyltar och en tilltalande hemsida, så patienterna väljer just min klinik.

-Jag skulle som läkare ordinera ut antibiotika till allt som heter minsta lilla förkylning, för det är det patienterna vill ha. Det blir synligt resultat. Om de tjatar lite extra ger jag dubbel dos, för det ger mig money money money. Skit i om det i det långa loppet leder till att det bildas multiresistenta bakterier, MRSA, ähh det får någon annan ta.

-Jag skulle skrämma upp alla jag träffar så de känner att de måste vaccinera sig mot all hyperkondri och äta dyra piller i förebyggande syfte.

Det som inte Mr Reinfeldt och hans kompanjoner på högersidan förstår är att det som är bra i den svenska sjukvården är TILLITEN. Tilliten som gör att sjukvården gör det som är bäst för patienten. Staten vill inte att folk ska bli sjuka, även här ur ett ekonomiskt perspektiv. Förebyggande hälsovård, folkhälsa, utbildning och upplysning, det gynnas inte av privata vårdsystem. Jag som patient vet att jag om jag blir sjuk i Sverige ges den bästa behandlingen för att jag ska bli frisk, inte pga av att någon tjänar pengar på vad jag betalar.

Därför är det bättre att betala först precis som det fungerar genom skattepengar. För att sedan få utdelning där hälsomålen kommer först och inte vinstintresset. Det är det som blir skillnaden mellan privat och statlig vård. Ännu arbetar den största delen svensk sjukvårdspersonal utifrån att rädda patientens hälsa och styrs inte av att tänka ekonomisk vinst. Låt detta aldrig förändras, då faller hela den svenska sjukvården. Snälla snälla Mr Reinfeldt!

Stockholm i mitt hjärta

Det var helt fantastiskt jättekul att åka till Stockholm. Åhh så jag har saknat allt och alla. Bara att åka tunnelbana kändes riktigt kul, vilken sjuk lyx det är. I perspektiv till hur krångligt det var i Bangalore att ta sig fram är det rena rama paradiset. Från här till där på femton minuter. Folk som plankar och de som tycker det är dyrt har ju ingen aning om vad de betalar för ju! Herregud pengarna måste ju komma någonstans ifrån, tunnelbanor ramlar ju inte ner från himmelen hur som helst.

Den är så skön den där en surrealistiska känslan som brukar komma när man varit borta väldigt länge. Det där perspektivet som gör att man kan sitta och småle åt folk som diskuterar saker som känns så triviala och oväsentliga i det stora sammanhanget att de endast kan uppkomma ur ett välfärdssamhälle där man tappat perspektiven. På det stora hela.

Att säga att man är fattig i Sverige håller inte, det är inte vad man kan kalla fattigdom. Fattigdom är någonting helt annat än att vara student och inte ha råd att gå på konsert en gång i veckan. Fattigdom är att inte kunna göra någonting åt sin situation. För hur lite pengar vi än har till att köpa drinkar och senaste tunikan från Weekday så får vi sjukvård om vi blir sjuka, vi får utbildning, vi får a-kassa, och uppsägningstider och om inte är nog så får vi bidrag, bidrag till boende, bidrag till barnen, bidrag till studierna, bidrag till företaget. Tänk då att ni lever i en värld där inget av detta finns. Om det då händer något, då ni.

I alla fall, på fem dagar hann jag med att träffa mer än tjugo pers, en Bergmanfestival och en examen. Leka med bebisar, tvååringar och hjälpa till med matteläxor. Diskutera meningen med livet, framtiden, kärleken och konsten. Dricka cider, äta crêpes och kolla in nya modet som verkar vara någon slags 90-tals flashback med stora t-shirts och tights i urblekta färger.
Rebeckan lärde mig att kjollängden följer konjunkturen och det är väl fascinerande av något för nu går folk omkring knappt utan kjol.

Sen åt jag soppa med Johanna och pratade om framtiden och bröllopsplaner med Henrik, middag och hallonpaj med Teresas stora familj och akrylmålning med Bea och ett glas rött med Sandy, Anna, Karin och Kaj. Och en till sväng omkring stan med Kajsa och Rebeckan. Sen var det matlagning med Kari med bebisen på höften och kaffe med Tove och Linus på tunnelbanan för att nöjd och belåten åka tillbaka till tysta Öland och alvaret.

Sommarblommor till mormor

Ursäkta diskbänken i bakgrunden, skyll på fotografen

Igår var det mors dag. Och i förrgår var det mormors 91års dag, vi grattade henne båda dagarna, mamma och jag. Vi har plockat liljekonvaljer, syrener och små små vilda panseer och jag har fått en kram av prästen i kyrkan. Det är sommarvarmt och närmare 26 grader. Och vi har ätit årets första egenhändigt odlade jordgubbar från landet. Grannens barn har varit här och vi har suttit i bersån och druckit flädersaft och jag har blivit väldigt brun. Även om jag inte solar med vilje. Emellanåt saknar jag Sam så mycket att det gör ont. Jag har målat om och klart i hallen som nu är alldeles blå och jag har fortfarande fläckar färg på tårna och på fingrarna och vi har cyklat jättelångt så mina ben är alldeles sköna och möra. Livet har nästan blivit normalt nu när mamma inte ska dö. Ja det var väl bara det. Jo imorgon bitti åker jag till Stockholm för att återse kära ansikten jag inte sett på alldeles för länge, och några nya jag aldrig sett, i allafall ett.

Allt om kungafamiljen

Den senaste tiden har jag intresserat mig lite extra för kungafamiljen. Och det händer inte särskilt ofta. Egentligen tycker jag ju att monarkin är ett gammalt konservativt tjabbel som borde avskaffats för länge sedan.

Jag blev lite nyfiken och kollade upp vad monarki egentligen betyder och jag läser att det är den äldsta formen av stadsstyre, och grundar sig på hur stammar styrdes. Monarkerna sågs som gudomens eller gudarnas representant på jorden. De var ofta präster, gudar och kungar en i samma person.
Ja är inte vår självaste Konung lite gudomlig (!)

Jag tycker synd om kungafamiljen. Att de till skillnad från de flesta andra som föds i detta land inte själva har val att bestämma vem de får gifta sig med och vad de vill säga. Att de förväntas svara korrekt på allt och le åt alla. Och om de inte gör de får de på moppe.

Det som förvånar mig mest är att så stor del av svenska befolkningen stödjer denna förlegade form av stadsstyre. Kanske har vi monarki på samma sätt som det är roligt att hålla apor i en bur. Vi har något att titta på och skvallra om och kritisera. Om de var något annat än kungliga hade de kunnat dra sig ur, välja att inte ställa sig i rampljuset, men om man är född i detta kast vad har man för val?

Inte ens Indien har Monarki för guds skull, även om väldigt många i Indien inte får gifta sig hur som helst alla gånger. Kastsystem, arrangerade äktenskap, giftermål inom samma släkt för att blidka släktens sociala och ekonomiska intressen. Ja det finns visst några paralleller här.

Både hans Gudomliga Majestät Konungen, men också vår inte längre så rundkindade stadsminister Fredrik Reinfeldt måste tydligen godkänna vem kronprinsessan Viktoria får gifta sig med. Jag säger då det.

Men hursomhelst, i alla fall, jag hoppas nu att det går bra för Daniel Westling med hans nya njure, och Sverige har ju trots allt kommit en bit på väg som vågar acceptera någon som inte har blått blod att se som blivande prins. Och denne blivande prins verkar ha lyckats med att få fler svenskar att anmäla sig till donationsregistret. Något bra kanske det är med den svenska monarkin trots allt.

Det var ju inte så farligt egentligen

Det gick bra. Det gick så himla bra att jag blir lite arg på mig själv att jag oroade mig så mycket.
För läkaren som var en kvinna i knallblå byxor med snörsko och långt grått hår i hästsvans, hon pratade om att det kan vara lite jobbigt med cellgiftsbehandlingar och strålning. Men mamma kommer överleva. Och det säkert lika länge som alla andra dödliga.

Hon sa att det var den bästa möjliga i den här situationen. Att tumören är väldigt liten och inte särskilt elak och hormonkänslig, att förmodligen är allt borta nu efter operationen då de tog i med god marginal. Men för att försäkra sig om att slå ihjäl eventuella frön från lymfan så kör de cellgift strålning och hormonbehandling. Som extra livrem, säkerhetsbälte och hjälm. Men det är ju en bagatell i sammanhanget, om hon tappar håret och blir lite trött ett tag. Det viktigaste är ju att hon får fortstätta leva livet, se sina barnbarn växa upp och slippa vara avundsjuk på gamla rynkiga tanter för att de är just gamla och rynkiga.

Så konstigt att vara människa egentligen, att man har förmågan att hitta på en massa saker som växer sig stora som gråa moln i huvudet.
Nej, det man inte kan göra något åt imorgon skall man inte oroa sig för i dag. Det är ju livet självt vi lever och vem som helst kan drabbas av vad som helst närsomhelst, men om alla går omkring och oroar sig för det blir oron själva sjukdomen och inte faran i sig. Jag ska aldrig mera oroa mig. Jag ska lyssna mer på Sam och morfar, de sa från början att det var ju självklart att det skulle gå bra. Nu regnar det sommarregn och vi ska dricka vin och göra upp en eld i kaminen. Hej så länge.

Snurrigt

Två saker snurrar just nu mest i mitt huvud. Den ena är Sam och den andra är mamma. Att min Sammy snurrar gör att det känns lättare när det snurrar med mamma. För om två dagar ska jag vara anhörig och inte sjuksköterska och sitta och lyssna på vad mammas bröstkirurg säger, vilken grad och hur mycket och vilken sort av cancer hon har. Och vilken behandling hon ska få. Därför är det skönt när Sam snurrar i mitt huvud samtidigt som jag slipar och målar väggarna och skrapar bort puts och smetar dit murbruk. Mamma gömmer sig bakom blommorna i trädgården och jag smetar spackel som en galning. För det är ingen ide att tänka ännu. Armarna blir spagetti och svetten rinner på ryggen och jag tänker på vad fint det ska bli när Sam kommer hit. Jag har ju ändå världens bästa man och världens bästa mamma.


Min hackkonst

Kossor och daggmaskar och hundar på indiska tåg

Prestationsångest. Jag vet inte vad jag ska skriva om längre när jag inte är i Indien. På dagarna är jag i Sverige. På nätterna däremot är jag där igen.

Jag stod mitt på en väg mellan några lastbilar, i den indiska trafiken såklart. Plötsligt kom det en svart ko springande mellan bilarna. Och bakom den en ung tjej. Hon slog på kon med en piska och kon blev arg och sprang rakt emot mig för att stångas. Jag kom ingenstans eftersom bilarna var i vägen. Men då stannade kon. Och jag blev arg på tjejen som piskade kon, för hade hon inte gjort det hade den aldrig attackerat mig. Jag vill ju vara snäll mot djuren.

På dagen när jag var i Sverige umgicks jag med morfar, vi var bakom hans hus och jag tittade på hur han skötte sina blommor. Plötsligt hittade han en daggmask som låg i solen.
– Inte ska du ligga här lilla vän och stekas i solen, kom så ska du få komma till en mörk och fuktig plats, sa min morfar.
Så tog han upp den lilla daggmasken varsamt och medan han höll den i sin slutna hand grävde han en liten grop och stoppade sedan ner den lilla masken.


Morfar

Jag tycker mycket om min morfar. Han var ju en av de första ekologiska odlarna i Sverige, han har varit vegetarian och förstått vitsen med att inte använda konstgödsel i över trettio år, och det är först nu som folk börjar fatta allvaret med miljöproblemen. Dessutom har han ju uppfunnit sand och gräsklippsmetoden.

Nu skryter jag allt, men jag är ju lite stolt, gräsklippet gör så blommorna blommar och allting blir frodigt och grönt, betydligt bättre och kraftigare än de med konstgödsel.

Om min morfar var född i Indien, då skulle han nog varit Jain, en sådan som inte dödar något levande, men kanske skulle han varit lite greenpeaceaktivist, naturdoktor och buddist också.
Läste någonstans att det går åt 30 gånger mer energi för att producera ett kilo nötkött än ett kilo vegetarisk mat. Och då sade man också att matkonsumtionen står för nästan en tredjedel av vad varje svensk släpper ut i koldioxid.

Denna tanke är lite skrämmande tanke nu när Indierna övergår mer och mer till att äta kött, kött är det lyxiga, det som ger status. Bjuder man på middag i Indien i en något välställd familj, då måste det vara kött. Man vill ju inte verka fattig. För vegetarisk mat är för fattiga, kött för rika. Kött har blivit en statussymbol precis som ljus hy.

Man kan ju prisa hinduismen och tycka att det är tur att så många av jordens befolkning är hinduer och därmed betraktar korna som heliga. Att äta fågel och fläsk var enligt den där undersökningen betydligt bättre för miljön än ko, men inget går ju upp mot vegetarianismen ;)

En annan natt drömde jag att jag åkte Indiskt tåg. Som vanligt beställde jag mat på tåget, men jag var allt lite orolig för hur det skulle gå med min hund. För jag hade en hund med ombord, det har jag aldrig sett i Indien, jag tror inte det går där. Medveten om detta hundproblem blev jag mycket förvånad när serveringspersonalen kom med en tallrik mat som var formad till tre fina ben med örtkryddor strödda på och gav denna till min hund. Detta trodde jag inte om Indiska tåg.
Drömtydning någon?

Skärpning

Så nu när jag gnällt av mig lite och spelat teaterapa och fått alla stackars människor att tycka synd om mig då känns det genast mycket bättre. Egentligen är det ju inte alls synd om mig. Ja, min mamma har cancer, men det får var 10:e kvinna, Sophie är sjuk och det är faktiskt inte rättvist, men hon ska få en operation och hon har alla möjligheter i världen att må som vem som helst efter det. Och min indiska familj har råd med operationen, hur många indiska familjer har det?

Sen kan jag ju gnälla över allt annat möjligt, men jag har jättefina vänner som bryr sig och jag vill ju faktiskt vara här på Öland med min mamma. Idag har koltrastarna sjungit lite mer och de är ju glada och kvittrar på även om de kanske heller inte glider på en räkmacka hela tiden. De måste ju jobba häcken av sig för att överleva och vilket kort liv sedan. De är ju så glada ändå.

Nu är det dags att jag lär mig att bli lite nyanserad, som de flesta andra människor på denhär planeten. Jag har det jättebra, jag har en man som älskar mig, två fina bröder, min älskade mamma och pappa och alla andra släktingar som finns nära fast långt borta. Som Teresa skulle säga ”nu får du ta och skärpa till dig”. Och det ska jag. Nu skärper jag mig. Tack för de fina mailen och telefonsamtalen som jag kanske inte ens vågade svarade på.

Normal skit

Även fast solen skiner och fåglarna kvittrar och det är grönt och blommorna blommar så är det skit. Det är skitjobbigt att komma från Indien. Och det var skitjobbigt att vara i Indien och det är skitjobbigt att mamma har cancer och att Sophie har njursvikt.

Det är skitjobbigt att Sophie inte kan opereras förrän om tidigast två månader, och det vet man ju i indisk tidräkning vad det innebär. Och det är skit jävla bajs jobbigt att Sam inte kan komma hit förrän efter det, även fast han har uppehållstillstånd.

Det är skit att mamma aldrig får någon tid för återbesök så vi får veta mer om behandlingen. Och det är piss att tänka på vad som händer om läkaren säger något hemskt.

Det är piss att jag inte är kompetent nog att ta reda på vad fördelarna med icke-steroida behandlingsmetoder efter njurtransplantationer innebär så jag kan tala om det för Sophie så hon känner sig lugn med att göra operationen på ett indiskt sjukhus som jag inte alls vet någonting om.
Det är skitjobbigt att tänka på vad som händer om det skulle vara så att hennes kropp stöter bort njuren.

Det är piss att inte ha en enda vän som bor i närheten. Och det känns piss skit att jag inte kan prata med mamma på samma sätt som innan hon blev sjuk för allting kretsar omkring hennes cancer. Och det är skit att jag känner så för jag borde ju ta hand om henne. Och det är ju så självklart. Men jag måste vara så stark.

Jag vill ha ett normalt liv, med ett normalt jobb, en egen bostad med normala saker, en frisk mamma, en Sam som bor tillsammans med mig och en frisk Sophie, jag vill kunna träffa vänner och gå på bio och konserter och göra andra normala saker som normala människor gör.

Äntligen!

Idag fick Sam uppehållstillstånd i Sverige!
Jippijajajjej, att man kan bli så glad för något så självklart. Jag tycker nu att Migrationsverket i Växjö är riktigt sympatiska. Jag skickade in sista papperet i fredags när jag kom hit och idag onsdag fick vi beskedet.

Nu är det väl ändå dags att fortsätta skriva

Jag kanske ska byta rubrik på bloggen snart. Jag flyttade till Indien för kärleken och flyttade tillbaka igen. Inte för att det gick på tok med kärleken utan snarare för att världen drabbades av en finanskris och min mamma fick cancer. Och eftersom det aldrig blir som man tänkt sig.
Så vad jag ska skriva om nu byter kanske lite perspektiv eftersom jag inte längre bor i kryddornas och de tutande bilarnas land.

Däremot har jag fortfarande en indisk man, och en mamma med cancer. Min mamma som dyker ner i sin trädgård och studerar blommorna hela dagarna, och min man som sitter kvar i det kokheta Bangalore och jobbar febrilt på sin portfolie med animation att visa upp för svenska företag.

Själv sitter jag mitt i den prunkande trädgården och lyssnar på koltrastarna och näktergalen och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag är tillbaka i Sverige. Det blåser kallt om öronen när jag ger mig ut på joggingtur, men det är fantastiskt att kunna springa ensam på skogsvägarna med havet på ena sidan och de stora gula rapsfälten på andra sidan. Inga lookie lookies någonstans, inga plastpåsar i dikena, inga ljud. Jag ser i ögonvrån hur en sareeklädd rumpa sticker upp mitt i det gula fältet, men när jag tittar dit är det bara en vanlig svensk hare.

Jag lagar mat och friheten att själv laga maten och inte ha någon betjänt som svansar runt benen är fantastisk. Jag lagar spinach dahl med ris och jag experimenterar med pulao och soppa med morötter och ingefära. Fram emot eftermiddagarna sitter mamma och jag i bersån och jag kokar masala chai utan socker med färska kardemummafrön och indisk kanel.

Hon mår rätt bra ändå efter operationen. Den stora rädslan och ångesten är borta och acceptansen och förlikandet är här. Nu återstår väntan på återbesöket och sedan behandlingsperioden med förhoppningsvis cellgift som slår bort de elaka cancercellerna om de överhuvudtaget finns kvar i kroppen. Men det vet vi båda att det kommer bli en tuff period. Och när den är över, när hon gått igenom alltihopa har vi bestämt, Sam och jag och mina bröder att hon skall få en pudelkille i present.

Nära döden upplevelse

Dagen innan jag åkte hem utnyttjade Sam och jag vår bröllopspresent från mina bröder. Att flyga i ett väldigt litet flygplan på 230 kg. Kallas Microlight på fackspråk.
Eftersom jag varit så nojig för allt och haft katastroftankar på sista tiden var det bra att utmana ödet lite och känna sig odödlig igen. En ung cool tjej var vår pilot och vi flög trots flygförbud från kontrolltornet på egen risk samtidigt som åskvädret bullade upp sig på ena sidan himlen.

Det gjorde mig lite mer säker på att jag skulle dö där jag satt på 1100 feet när jag såg hur regnet kom allt närmare och flygplanet kastades upp och ner för varje vindpust. Jag tittade ner på husen och bilarna som såg ut som små leksaker och tänkte på hur det borde kännas att störta, om man kan hänga fast i vingarna på något sätt.
Men adrenalinrushen och de skakiga händerna var värt allt ändå när vi lyckats landa och de första regndropparna föll och jag insåg att det nog inte är så lätt att dö trots allt.


Livrädd


I luften


Glad och överlevande

Att sedan säga hejdå till Sophie, Mum och Dad och allra minst Sam var inte det lättaste jag gjort på länge. Det är inte lätt att var känslig, jag fattar inte hur andra människor klarar det. Mina känslor ligger liksom utanpå hela tiden.
Jag fick jobba stenhårt med självkontrollen på flygplatsen för att inte tappa det totalt, men med motivationen att inte vilja bjuda de nyfikna indierna på mer skådespel lyckades jag trots allt behärska mig. Som tur var.

Nu när internet fungerar smidigt passar jag på att ladda upp lite bilder som jag lovade för ett tag sedan. Här är några av de bilder som Sophie hämtade från Chennai.


Mina svärföräldrar


Gammalt familjefoto. Mum och Dad i mitten längst bak med Shirley på armen, innan de andra två var födda.


Sam spelar elgitarr med coola unceln och sin kusin. Shirley på klaviatur

I främmande land

Nu är jag framme i Sverige. Detta sjukt märkliga land där det är så tyst att man hör sin egen hjärna knaka och så kallt att fem lager kläder fortfarande får mig att huttra. Och bilarna kör på fel sida gatan och så rent att man kunde äta från trottoaren. Överallt ser det ut som om människorna sopats bort och lämnat kvar allting i prydliga rader. Var är alla? Det är så stelt och kallt och öde.
Istället för salvar kamez går de unga kvinnorna omkring i kort svart läderjacka. Har jag missat något, är det någon slags uniform? Vissa går t.o.m. omkring i kort kjol och en galen man såg jag gå omkring i t-shirt. I den här kylan!

Åtta månader i Indien gör mig till en främling i mitt eget land. Men det är också häftigt att se på allt med nya ögon. Det är förbluffande hur homogena svenskarna ser ut att vara. Jag som trodde vi var ett spretigt folk. I alla fall tittar jag efter svarta hår och varje gång jag ser ett blir jag lite lättad och tänker att det nog inte blir så svårt för Sam ändå.
På busshållplatsen sitter en muslimsk kvinna med slöja med två små barn. Det är skönt att inte vara ensam främling. Jag funderar på vad hon sett innan, troligtvis något mer omtumlande än några månader i Bangalore.

24 timmar på resande fot kanske bidrar till min groggighet för jag känner mig helt vimmelkantig. Och mamma, ja Mamma! Hon klev upp från operationen och åkte hem på eftermiddagen igår, dagen efter operationen. Så igår natt när jag anlände med mina 60kg i bagage då var hon redan hemma från sjukhuset. Vilken krutgumma hon är min mor, hon ska nog fixa det här.

Sista allt i Indien

Ahhh. Jag vill och jag vill inte åka. Hur ska jag kunna vara utan Sam i fyra månader! Det är inte klokt och inte rättvist. Jag vill inte umgås med honom och känna att det är sista gången vi gör allting nu. Sista gången vi fikar på Infinity, sista gången vi sitter i gungan på taket, sista gången vi tittar på film, sista gången vi dricker morgonkaffe, sista gången vi kramas, sista gången bläääää
Fast egentligen är det ju inte sista gången alls. Utan bara en paus, på fyra månader.

Men så längtar jag ju hem också. Till alla mina fina fantastiska vänner och min fina familj. Till friheten och friska luften.
Det som hänt har hänt och det har nog hänt till det bästa. När jag beklagade mig för Sam att det inte riktigt blev som jag tänkt mig säger den snusförnuftige maken att det var nog det jag skulle lära mig i Indien. Att det inte går att planera, i Indien blir ingenting någonsin som man tänkt sig.

Allt det här hänt med Sams jobb och all energi som lagts på andra håll det har nog varit till det bästa trots allt. Och det är meningen att vi ska flytta till Sverige nu. I början tänkte jag nog inte att jag kunde få jackpot och faktiskt kunna ha både mina älskade vänner, familj OCH Sam på samma gång. Och det känns väldigt väldigt bra när jag tänker på det och nu börjar jag räkna dagarna tills Sam kommer till Sverige.

Idag läggs mamma in på Kalmar lasarett. Imorgon förmiddag opereras hon. Jag landar i Köpenhamn på torsdag kväll, jag tar tåget direkt till Kalmar och mammas fina väninna hämtar mig. På fredag då är jag tillbaka på Öland och förmodligen jätteförvirrad, jag ska då äntligen hälsa på mamma på sjukhuset och förhoppningsvis ta med henne hem. Sen ska jag skriva jobbkontrakt för sommaren. Jag har fått en tjänst som nattsjuksköterska på akuten. Det får bli vad det blir, det är i alla fall bara över sommaren och sommarnätterna i Sverige ska ju vara ljusa sägs det.

Söndagsslöa

Idag missade vi kyrkan igen. På senaste tiden har vi blivit två okristliga loosers som mest kollar på film halva nätterna och sover halva dagarna. Men när skälet att gå till kyrkan är för inte göra föräldrarna besvikna så tappar man liksom motivationen tillslut. Även om vi inte går till deras konservativa kyrka utan till den mest svenskliknande kyrkan i stan.

Men varje gång vi sitter och lyssnar på predikan letar jag mer eller mindre medvetet efter påståenden och som säger emot föräldrarnas kyrkas sätt att vara. Som tillexempel att man skall inte fördöma eller döma, älska din fiende, behandla alla lika, gud är kärlek, hjälp de fattiga. Men det slutar ju med att jag egentligen inte alls är någon god kristen eftersom jag sitter och letar efter sånt som ger mig rätt och dem fel, och hur accepterade och kärleksfullt är inte detta?

Äh jag tillåter dem tro på det de vill, men då ska jag inte gå till kyrkan för deras skull utan min egen och jag respekterar dem så mycket att jag aldrig skulle få för mig att säga till dem att jag tycker de har fel. Men egentligen finns det ju inget rätt eller fel när det kommer till religion, tro är faktiskt varje människas ensak, det borde ju till och med jag ha lärt mig vid det här laget. De är gulliga och oskyldiga men i mina ögon uppätna av en sektliknande kyrka. Inget jag kan göra något åt.

Igår var vi ut och åt med gänget. Sophie följde också med och vi satt och grillade svampar och drack drinkar på Barbecue nation. Hamsa och Prem kommer nog att gifta sig inom några månader så fort deras föräldrar introducerats för varandra nästa vecka. Det är väl på tiden (i indisk tidräkning) efter att ha varit ett par i fem år. Och så mycket som de hjälpte oss med vårt bröllop så skulle jag gärna vilja vara med vid deras såklart. Hamsa högg mig i armen och tiggde och bad om att jag skulle stanna i Indien.

Jag hade ju verkligen inte tänkt att röva bort Sam så snart efter att vi gift oss och jag hoppas de inte blir allt för arga på mig för det. Förhoppningsvis kommer vi kunna komma och hälsa på en gång om året eller så i alla fall, det är i alla fall föräldrarnas krav nu när Sam gör som storasyster Shirley och flyttar utomlands.

Förra helgen var Sophie och föräldrarna till mammans födelseort i Chennai. Sophie lyckades fotografera av några gamla foton från deras barndomstid. Det är inte klokt vad tjusiga de var föräldrarna då de var unga, lika gamla som Sam och jag är nu. Vad tiderna förändras. Pappan körde tom med smal slips och kvalitetskostymer. Kul med bilder.

Här hade jag tänkt att ladda upp några gamla bilder från den tiden men internet är så fantastiskt slött idag så jag vågar inte riskera något. Förhoppningsvis bättre lycka imorgon. På återseende och godnatt. Nu ska vi slöa oss med ännu en film, tror det blir "In The Mood for Love".

Mangosommar

Jag börjar freaka out allt eftersom dagen då jag ska åka tillbaka till Sverige närmar sig. Jag vill klamra mig fast i allt som finns här och det känns som om det är så mycket jag inte har gjort, sett eller hunnit med.
Jag har shoppat på mig några kilon kryddor och silke till mamma att ta med mig hem och jag hoppas att jag ska kunna konservera lite av Indien på det sättet.

Även om det är sommar nu och hettan är outhärdlig då man vaknar genomblöt i sin egen svett varje morgon så finns det också bra saker med årstiden. Alla träd plötsligt börjat blomma i en variation av knallorange, rött, lila och rosa, kaktusar i krukorna på taket har plötsligt fått små rosa och röda blommor. Men det absolut bästa med sommaren är den färska söta mangon. Vi frossar i färsk mango, mangojuice och mangolassie men allra mest tycker jag om att bita loss det gyllengula saftiga mangoköttet från den stora mangokärnan.

Jag har vant mig vid att alltid ha papaya, små gula söta keralabananer, färska kokosnötter, vindruvor, guavas, och sånna där lite väl söta men järnrika chickos hemma. Men allra mest har jag vant mig vid Sam. De sista månaderna sedan han slutade gå till jobbet har vi i princip umgåtts 24 timmar om dygnet. Visst någon gång går vi varandra på nerverna och sätter oss i varsitt rum i 20 minuter, men sen går det över och vi har riktigt saknat varandra de där 20 minuterna.

Efter mammas cancerbesked och Sophies utslagna njurar känns vårt liv så skört och lättrubbat. Allt det där vi inte trodde kunde hända just oss händer oss. Den där känslan av att inte vara odödlig. När det nu händer något litet kommer rädslan och det blir ett jättestort monster.
Och jag blir rädd att lämna Sam, vad händer om svininfluensan kommer emellan oss. Om gränserna stängs, eller om det blir krig. Och jag tänker på Sophies operation. Jag får ångest och tänker på flygplan som störtar, bilar som krashar och hjärtattacker och jag vill inte skiljas från honom. Vi har ju precis startat vårt nya liv tillsammans.

Tandtvätt och Bio

(Det här skrev jag egentligen igår kväll innan Sam distraherade mig med Old Monk och jag glömde posta det;)

Idag har jag inte tänkt så mycket på svin pandemin. Däremot har jag legat och pratat med en ung man som körde gummiförklädda fingrar i munnen på mig emedan vattnet sprutade så och en annan liten mer tystlåten sköterska torkade mina kinder med en näsduk. Vi pratade om att hans föräldrar bor i Hamburg. Och om att tandvård faktiskt är jättedyrt i Sverige och inte alls tillhör det annars så välkända svenska sjukvårdssystemet.
Det var faktiskt riktigt trevligt att rensa tänderna och ta bort allt plack och skräp. Den pratglada doktorn avslutade med en omgång tandtråd mellan mina rader. 1500 rupier fick han för besväret och jag fick skinande rena tänder som kändes mjuka och fantastiskt lena efteråt.

Sen åkte Sam och jag till stan och åt malaysisk lunch och gick på bio. Monsters VS Aliens. Sam har inte missat en enda animerad film på bioduken, och han har smittat mig lite så nu sitter jag också och tittar på detaljer hur håret flyger och människor rör armarna när de springer, och hur man egentligen ser ut när man är förvånad. På samma ställe som bion finns ett spökhus och Sam övertalade mig att vi skulle gå igenom. Jag hade aldrig klarat det ensam så mycket skrek jag och klamrade mig fast vid Sam. Men det var en härlig känsla efteråt då vi överlevt.


Här behövs inga ladugårdar.


Varför inte radda upp kossorna på trottoaren?

Svinpanik och bakvänd etik

Ännu en kokhet dag. I Delhi nytt värmerekord för årstiden på 42,2. Tre grader över det normala.
Så var det pandemin. Svin pandemin. Det rimmar ju.
Vad kan det bero på? Överbefolkning och övergödda grisar, köttproduktion? Användning av antibiotika vid djurhållning. Konstgödning, genmanipulering eller dålig hygien och brist på rent vatten? Eller bara naturens sätt att slå tillbaka när vi blir för många. Grisar såsom människor.

Flygplatsen här i Bangalore sceenar nu alla internationella resenärer.
Svenska tidningar skriver om att det finns medicin, och Sverige är ju alltid förberett, tar hand om sin befolkning med antidoter hit och dit. Men de skriver inte om vad som händer om det kommer till Indien. Överbefolkning och dålig hygien, brist på vatten och sjukvård. Det är de fattiga länderna som inte kan försvara sig. Återigen.

Då Spanska sjukan härjade i början av 1900-talet var jordens befolkning densamma som Afrikas befolkning idag. Och det är inte ens hundra år sedan.
Naturen måste väl rensa ur lite då och då om vi inte slutar upp med att bara tänka på oss själva och fortsätta föröka oss. Om människosläktet vore ett djur (det är vi i och för sig) vore det ju äckligt att se hur det myllrar av dem överallt. Ett djur som tagit över jorden, som en gräshoppsinvasion.

Jag vill ta Sam och Sophie med mig och rymma till Norrlandsskogarna. Köpa en hälsosam get och tanka den på getmjölk odla mina egna grönsaker, filtrera luften från alla skit och klippa ullen, spinna tråden och sticka garnet.

Jag vill ha tillbaka kontrollen. Om jag äter en grönsak vet jag ju inte ens om den är genmanipulerad eller inte. Kemikalierna finns ju överallt, i tandkrämen, i vattnet, i luften, i kläderna, i maten, madrassen, i deodoranten, trycksvärtan.
Vi kan ju inte rulla på som om ingenting hänt. Jag vill tro att vi människor är smartare och mindre egoistiska än så.

Men vad kan vi göra åt saken frågar ni då, om man ska klaga och vara en sån gnällkärring som jag kanske man ska ha ett bättre lösning istället för att göra folk mer deprimerade.

Så för alla ni som inte redan gör det; Köp ekologiskt! Och sluta överkonsumera, konsumera medvetet. I alla fall, det är ju det minsta vi kan göra, och alltid är det väl något, även om det kanske inte stoppar en svin pandemi.

Sverige i sikte

Bil kommer lastad med.. Mangos!


Jag och Freddy tjyvkikar på byggnadsarbetarna



Sam kan nu säga "danskjävlar", "det regnar", "jag heter Samuel", "tufsig hund", "hund somna", "min gulliga fru" och ett antal fler uttryck. Anledningen att han kan säga danskjävlar är såklart eftersom vi tittat på Riket och "danskjävlar" är numera Sams favoritsvordom och vad han kallar vårdslösa bilister.

Häromdagen fick jag papper från migrationsverket i Sverige och de bad mig fylla i en bekräftelse om att vi är gifta. Detta enkla papper betyder att jag slipper kallas till intervju, och jag slipper skriva i den långa historian om hur vi träffades som annars krävs av anhöriga till personer som söker uppehållstillstånd pga. av nyetablerade förhållanden. Detta innebär alltså att Sam var trovärdig i Delhi på intervjun, och att de ser oss redan som ett etablerat förhållande utan frågetecken. Tack Migrationsverket, eller snarare tack Svenska ambassaden i New Delhi.

Tyvärr tar det några månader av handläggningstid innan han får beslutet om uppehållstillstånd och innan detta måste han motta i Indien innan han kan komma till Sverige.

Jag trodde det var långt kvar till 7 maj, men när mamma talar om att hon ska opereras om en vecka och två dagar, då inser jag att jag lämnar Indien om en vecka och tre dagar och jag får inte så lite panik. Jag har ju inte ens lärt mig att laga riktig dahl ännu!
Jag har väldigt blandade känslor inför att åka hem. Å ena sidan vill jag ju inget hellre än att springa på gröna fält och andas frisk luft, å andra sidan vill jag absolut inte skiljas från Sam igen.

Jag har irriterat mig så fördömdast på att vara kvinna i ett land där kvinnor gör bäst i att sitta kvar i bilen om man så bara ska köpa en påse chips. Jag har många gånger önskat att jag kunde gömma mig, bli osynlig för att slippa alla blickar.

Men jag är så glad för denna erfarenhet, att jag har lärt mig allt detta, att jag har lärt mig att uppskatta så mycket av det bra vi har i Sverige. Och kanske jag förstår lite av hur det är att vara kvinna här. Och att det är så långt kvar, men det är så sorgligt att se. Kvinnor själva väljer att ta på sig burkan, långbyxorna titta ned i marken, eftersom de annars blir attackerade med blickarna. Det är inte deras män som tvingar dem, det är samhället i sig. Den kvinna som vill vara fri får betala ett högt pris om hon går i kjol.

Den fördömda korruptionen, egoismen, kvinnoförtrycket, starkaste överlever, religionens grepp, överbefolkningen. Men samtidigt vill jag inte åka hem och känna mig besegrad. Jag trodde jag kunde fixa det här, jag menar bo i Indien och anpassa mig. Men det kanske inte finns något annat alternativ. Anpassning för en kvinna i detta land kanske betyder likamed att lida som alla andra, skillnaden är att jag vet hur det är att ha friheten. Eller att lidandet kanske inte uppkommer om man inte vet vad man kan få.

Och trots att Sam uppmuntrar mig att gå ut med Freddy på promenader i grannskapet så efter några försök att vara stark, försöka skita i vad någon tycker, och ta min självklara rätt så backar jag tillslut och vill inte gå ut längre. Priset är för högt när män samlas i klungor för att bara stirra. Och jag menar, jag rebellerar inte alls med kort kjol eller något annat utmanade, det räcker med att jag är vit, eller kanske kvinna, eller kanske är det båda delarna.

Sam försöker få mig att tänka att jag är en superkändis. Och det är nog så det måste kännas. Alltid granskad, alltid en knuff i magen från en till en annan, en viskning, ett skratt, tio ögonpar, ständigt, jag känner det i nacken och det är då jag vill ha min burka. Stackars prinsessan Viktoria. Alla ni som inte är kändisar och läser detta, var så himla glada för det. Ni har en frihet att gå till affären i mjukbyxor. Det ni!

Och den friheten längtar jag efter. Samtidigt som jag är rädd eftersom det jag kommer tillbaka till är så annorlunda än då jag for. Mamma opereras dagen innan jag kommer till Kalmar, hon kommer att ligga på sjukhuset då jag kommer med tåget från Köpenhamn. För första gången kommer hon inte stå och ta emot mig när jag kommit från Indien. Och det känns absurt, när jag kramade henne hejdå och grät en skvätt efter bröllopet i januari då var ju allt som vanligt.

Val och talibanfiskar

Bygget fortsätter

Igår var Sam och röstade. Idag stod det i tidningen att det 6 % mer valdeltagande än vid förra valet. Valdeltagandet var uppgick till 50% i Bangalore. Röstdagen till en public holiday för att alla ska kunna gå och rösta. På landsbygden var röstdeltagandet betydligt högre med 60%. Vad säger detta? Sam säger att flera av hans kompisar inte röstar, den största gruppen icke röstare är utbildade människor i storstäderna runt 40-årsåldern. De tillhör en generation som gett upp, eller så är de för lata för att stå i kö. Rätt oroande utveckling, men tydligen är den något yngre generationen mer angelägen.

Valet står nu mellan de två största blocken det ena som leds av BJP som är ett hindunationalistiskt konservativt parti och i opposition Kongresspartiet och dess systerpartier.
Om BJP vinner valet stöds också de moralpoliser som jag skrivit om i tidigare inlägg, och om något vore bra för Indiens framtid, så vore det ju att värna om en bättre jämställdhetspolitik och minskat kvinnoförtryck och då är inte BJP det rätta valet.

För att återgå till att prata om djur som i det förra inlägget så kissade Freddy inne idag på min nya väska, jag googlade som vanligt när något problem dyker upp och läser att det kan vara stressrelaterat, kanske beror det på att han är förvirrad vem som är hans ledare. Bhaia matar och promenerar med honom men är lägst i rang hemma, huva, jag vill inte ha tjänare något mera.

I förrgår smet en vildkattmamma och två kattungar in i vårt sovrum och skrämde Gecko och sedan dess har hon varit försvunnen. Som grädde på moset i djurfrågan dödade Sam en akvariefisk idag eftersom den var elak och jagat och bitit en annan fisk. Sam säger att den döda fisken var en talibanfisk som orsakade så mycket mental ångest och oro hos sina offer att den måste dö. Men är det etiskt försvarbart? Vad tycker ni?


Den mobbade fisken har lärt sig att simma jättesnabbt

Husdjur

Häromnatten bröts hettan av ett kraftigt åskväder och det regnade stora floder vilket ledde till temperaturen sjönk några behagliga grader. Jag har aldrig varit så tacksam för ett regn i hela mitt liv. Lukten av våt lera, vinden som smällde i fönstren och blixtar fräste på himmelen. Vi kunde till och med tända några ljus när strömmen gick utan att vara rädd de värmde oss för mycket.
Men när regnet forsade och fyllde varenda grop kom också andra saker upp ur sina hålor.

I går mötte Bhaia och Freddy en kobra när de var ute på sin dagliga eftermiddags promenad. Som tur han Bhaia se kobran innan Freddy klev på den, men den var låång, längre än Bhaia själv beskrev han och förklarade hur hans hår stod rakt upp, Bhaias alltså.
Jag har som tur var sovit ganska gott eftersom Sam försäkrade att kobror inte kan klättra i trappor även om jag ser till att tända lampan nu när jag går upp på toan på natten. Jag lärde jag mig faktiskt det redan häromdagen eftersom jag klev på något hårt som knastrade lite och sedan var försvunnet när jag tände lampan.

Däremot har vi skaffat ett annat husdjur. En pytteliten Geckoödla springer runt i vårt rum och försöker fånga myggor på nätterna. Hon är inte så jättesnabb på att fånga dem ännu och vi har bara sett henne misslyckats så Sam slog några myggor och klistrade fast dem på väggen för att hjälpa henne såhär i början. Hon kanske är lika lång som ett lillfinger och har väldigt små tassar. När vi tittar på film lyfter hon på huvudet och tittar rakt på oss med små pepparkaksgubbsögon. Igår tittade vi nog mer på henne än på filmen. Hon får heta Gecko.

Foton från en vardag

Nytt hus byggs på ganntomten


Indisk Volvo#1


Indisk Volvo #2


Utanför mitt fönster


Byggnad under konstruktion


Sams nya look


Solnedgång på verandan

Kokheta vardagsfunderingar

I natt drömde jag en himla massa. Bland annat att jag var så sjukt arg på de svenska myndigheterna eftersom jag var tvungen att göra ett prov i geologi innan de skulle påbörja Sams ansökan om uppehållstillstånd. Geologi av alla ämnen! Jag stod och skrek och svor och sa att det kan väl inte vara rimligt att sätta sådana krav för att jag ska få vara med min man i Sverige? Och jag svor ännu mer och spottade och sa att det var jävligt fult av Fredrik Reinfeldt och co att hitta på sånna dumma regler för att göra det svårt för invandrare att komma in i landet.

Det är fortfarande sjukt varmt och jag känner mig så slö eftersom jag för det mesta ligger och titta på när fläkten snurrar i taket och undgår att röra mig eftersom svetten rinner så mycket då. Det är förlamande med värmen. Bangalore har aldrig varit såhär varmt tidigare och regnen som brukade komma emellanåt under sommarmånaderna har slutat komma. Alla träd hänger med huvudena och vi är tvungna att ha alla fönster stängda och fördragna på dagarna för att isolera oss så mycket det går mot värmen. Att gå ut är inte att tänka på och de korta stunder Freddy går ut bränner han tassarna så han vill gå in igen.
På nätterna är det i alla fall lite kallare, då tittar Sam och jag på film, cyklar på träningscykeln och ibland dricker vi Brandy eller rom med ingefärsvatten.

Det finns mycket tid att tänka. En dag googlade jag på min morfars namn och insåg att han faktiskt är en riktig författare. Han har skrivit flera böcker och åker fortfarande runt och håller föredrag. Det är så enkelt att ta för givet en massa saker bara för att de alltid funnits där sedan jag varit liten. Till exempel pappas skägg, morfars växter, mammas hembakta bröd och farmors stickade strumpor. Sånt som inte alla får lyxa sig i men som jag uppskattar så himla mycket. Ja pappa vore väl kanske lika bra utan skägg men han är grym på att spela schack, laga mat efter recept och bygga båtar också.

Ibland tänker jag på mumintrollen, hattstugan, trasdockorna och bröderna lejonhjärta och jag är så himla tacksam för min barndom. Det är något väldigt fint med att vara barn. Jag funderar om man hela livet söker efter det där som gjorde barndomen magisk. Om det egentligen är det vi letar efter hela tiden. Det vi hade och det vi drömde om.

Nä nu ska jag gå och äta middag med Sam som dagen till ära struntat i att raka mustaschen för att få lite omväxling. Han ser ut som en sjukt snygg hallick och jag börjar bli lite rädd för hur jag ska kunna hålla tjejerna borta från honom då vi kommer till Sverige.

Förskräckligt är oväsendet

Nu är jag jävligt irriterad igen. Ljud ljud ljud. Bang bang. Tut tut. Pang pang. Visselpipa, hög och skränig musik. Landet kryllar av oljud och höga toner. Jag kan inte gå någonstans utan att det plötsligt vibrerar i tummhinnan av höga skrik eller fruktansvärda tutor. För tillfället sitter jag med mina älskade öronproppar hårt instuckna i öronen och ändå rycker jag till varje gång grannarna utanför smäller smällare. Och jag menar, det är inga små smatterband, utan sådana som låter mer som en explosion så fönstren skakar, det ekar i hela kvarteret och man tror något allvarligt har hänt.

Jag går ut på verandan för att se efter och till min fasa ser jag att samma outbildade familj som slänger soporna tio meter bort låter sina små barn kasta bomberna. Den äldste är inte mer än tio år och de tre andra betydligt yngre. Hur outbildad kan man bli? Mamman står där i dörröppningen i sitt nattlinne och tittar på. Om inte ungarna smäller händerna och ansiktena av sig så blir de garanterat hörselskadade. Jag önskar nästan att skadar sig så de lär sig en läxa men ångrar det så snart jag tänkt det för så elakt får man inte tänka, och det är ju inte BARNENS utan föräldrarnas fel.

En annan sak som stör mig när vi ändå är inne på temat ljud, är den man i uniform som kommer var tredje natt och blåser i en visselpipa nedanför vårt fönster. Ungefär kl 01 brukar han komma, med sin visselpipa och sin träpinne som han slår i marken för att väcka alla vildhundar som börjar skälla och det blir ett jävla liv. Han ska tydligen vara till för att hålla tjuvarna borta, men de hör ju honom på en mils avstånd. Sånt här fattar jag inte med Indien. Ingen respekt för att folk kan ta illa vid sig av att bli väckt varenda natt, eller döv heller för den delen.

Jag skrattar när jag tänker på att vi i Sverige sätter upp en försynt papperslapp i trappuppgången för att varna för OM vi skulle råka störa någon när vi håller trettioårsfest efter klockan nio. Ett ljud i Sverige är i jämförelse med bullret i detta land en fis i rymden. Och just nu skulle jag så himla gärna fisa i norrlands tysta skogar istället för att sitta här och hålla för öronen.

Compliance

När jag började skriva min blogg hade jag stora ambitioner att skriva om hälsa och sjukdom, i Indien och i Sverige.
Jag såg framför mig hur jag skulle leta upp massa sjukhus och göra studiebesök. Lära mig om sjukdomar och möta patienter utifrån min profession som sjuksköterska.

Jag gick till ett sjukhus och fick följa med på ett hembesök.
Jag hann inte mer än hem igen förrän jag slungades rakt in i anhörigrollen. Plötsligt satt jag på ett annat sjukhus dagarna i ända och stöttade och oroade mig för Sophie, som hade opererats från den där igenkleggade venen i armen som blödde okontrollerat.

Här hemma sitter min svärmor med ett blodtryck på runt 190/110 och rubbning av thyroidbalansen. Min svärfar har diabetes.

Sam fick sen en allvarlig ögoninfektion, hunden magsjuka och min svärfar plötsligt herpes. Samtidigt som Sophie blev allt tröttare av att ha total njursvikt.

Den riktiga utmaningen blev något helt annat än jag tänkt mig. När min svärmor inte tar sina mediciner och svärfar tror att han har njursvikt så fort han ätit rödbetor. När svärmor vägrar gå upp för trappan för sitt höga blodtryck och när Sam tror att han fått cancer i lungorna när han hostar.

När svärmor pratar om att jag ska äta jättemycket salt för mitt låga blodtryck och om hur alla grönsaker gör ditten och datten i kroppen. När hon kommer hem från kyrkan och konsulterar mig om sina väninnors problem och oro, om menstruationsproblem och huvudvärk och vill höra att de inte behöver gå till doktorn.

När jag ser hur min svärfar fått herpesinfektionen till ögat och jag blir livrädd. När jag får veta att Sam och Sophie inte fått hepatit vacciner som barn. När jag får höra hur föräldrarnas starka religiösa övertygelse hindrade dem från att ta den 11-åriga storasystern till sjukhus när hon hade allvarliga astmaanfall utan kallade på präster istället.

Den största utmaningen är att möta mina svärföräldrar och deras religiösa övertygelse, när deras kyrka har en tro till Guds helande kraft och ser inte att man ska ta mediciner eftersom man då misstror Gud.

Jag försöker förklara för mamman hur viktigt det är att hon tar sina thyroid och blodtrycksmediciner så hon inte får en propp och hur viktigt det är att hon rör på sig. Sam och jag försöker att få pappan att inse att Sophie behöver en transplantation och inte mer böner.

Som sjuksköterska är nog en av de svåraste sakerna man kan göra att få någon att ändra ett hälsofarligt beteende. Och när religionen är viktigare än allt annat och den säger tvärtom, hur går man då tillväga?

Som tur är tar pappan sina mediciner för både för herpes och diabetes. Sam åker glatt till sjukhuset, vaccinerar sig och tar ögondroppar, samtidigt som Sophie frågar mig detaljer om njurtransplantationer. Det är bara min svärmor som envisas med att inte ta sina mediciner. Och kanske ska jag låta det vara och bara vara anhörig, även om det är svårt att se på i rollen som sjuksköterska.


Svärmor lär Sophie laga Biryani till påskmiddag