Efter att ha insett att emergency är mitt nya ställe hänger jag där på dagarna och pratar med doktorn som är en mycket trevlig äldre man från Ahmedabad. Han berättar om sjukvårdssystemet i Indien och jag är mycket glad för han pratar bra Engelska och alla som arbetar i rummet är i alla fall över arton år, det enda kruxet är att ingen är kvinna men jag är lika glad för det. Till emergency kommer alla patienter med andra problem och de säger det vanligaste är illamående och diarre pga av nya matvanor.
På morgonen går vi med på blodtrycksrunda tar blodtrycket på de patienter som har högt blodtryck och man därför innan operationen vill behandla detta först. Jag får visa mina nursing skills och tar blodtrycket på en lång radda patienter som sitter ivriga på rad på huk ute i det fria. Och plötsligt byter alla patienter kö och doktorn får inga för alla vill ha mig och det är lite pinsamt.
Jag går runt och fotograferar i operationssalarna och alla är så glada och vill vara med på kort och där man fotar patienterna innan operationen blir jag plötsligt patient och en bild i kameran. Jag går runt och hälsar och pratar och egentligen är det inte många personal som arbetar för alla dessa människor att operera och det är fantastiskt att det flyter. Man har nu kommit upp till att operera ca 900 patienter om dagen och det är helt otroligt vad det går.
Det enda jobbiga jag möter är att alla ser lika dana ut bakom maskar och munskydd och jag har ingen aning om vem jag pratar med i operationssalen och inne på lägret och när vi går ut i matsalen, och på gatan, hälsar alla glatt och jag vet inte alls vem jag känner och ven som är en främling och jag försöker minnas kläder som skymtar under rockar, eller färgen på glasögonbågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar