Jag ska inte säga att vi är bästa kompisar, men surdoktorn var snäll idag och stod och lyfte på locken och bredde toast åt oss när vi åt frukost. Plötsligt var jag jättetrevlig och verkade som en snäll man och det blir så tydligt vilka olika roller man går tar beroende på vem man möter och jag vet inte om jag tycker det är värre eller bättre att han smörar (ha ha) för oss. Och jag tänker att hårdhänthet och höga rop och bufflighet och sånt som kan se väldigt abrupt ut, i själva verket är en del av den indiska kulturen och att sånt som jag uppfattar som kränkande kanske inte uppfattas så av någon annan, aven om det han gjorde var fortfarande fel.
Gårdagen tillbringade vi i dressingen där alla opererade patienter får byta bandage dagen efter operationen. De unga volontärerna som Bhansalis rekryterat från Gujarat och Bihar, och några studenter i social work, glömde alldeles bort att ge ögondroppar och lägga om förband då vi kom in. Efter att ha pratat med dem och svarat tusen gånger på frågor om vad vi heter, var vi bor och var vi kommer ifrån, och bokstavligen skakat av oss dem då de tar fast i kläderna kom saker någorlunda tillbaka till sin normala rytm och vi knyter förband och droppar ögondroppar några timmar. Patienterna ligger i långa rader och när vi passerar tror de antagligen att vi är läkare för de börjar ställa massa frågor och som tur var kan Ellis prata med dem och de berättar att de kan se igen och vi håller upp fingrarna och de kan räkna antal fingrar med sina nya ögon och det är jättehäftigt jag blir nästan tårögd. Men sedan kommer klicken salva och ögondroppar och de blir blinda igen bakom bandaget, men nu bara för några dagar. Små barn kommer med sina mammor eller farmors och de är jätterädda allihopa utom en liten pojke som är sju år och han skrattar hela tiden.
Vi går runt och tittar på hela lägret och ser de olika avdelningarna, akutvårdsavdelningen, inskrivning, blodsockermätning, dataregistrering, kontroller och check ups, utskrivning och till när de går ut får med sig en påse ris, mediciner, ett klädesplagg, solglasögon och ögondroppar. På det första två och en halv dagarna har man opererat 2061 patienter, på en dag alltså drygt åttahundra patienter. Vi går för att dricka vatten på eftermiddagen men det slutar med att vi hamnar på golvet i köket och hackar tonvis med grönsaker och snoppar hinkar med chilli. Efter någon timmes hackande kommer eldprovet då chappatiekavlar och brädor plockas fram och plötsligt sitter vi i mitten av en grupp sjungande kvinnor och kavlar bröd som blir rundare och rundare, men såklart håller gräddarmästaren (och min gamle käre bror kocken från Deesa) upp mitt bröd när han lägger det på den stora plåten över öppna elden och alla skrattar men det är trevliga skratt och vi har väldigt mysigt där lyssnade till de erfarna kvinnornas meditativa sång och jag känner mig mer som en indisk kvinna än någonsin för detta är inte ett skämt och prova på för jag bakar säkert flera hundra parotas (som chappaties fast med olja i degen och vikta i fyra) på de tre timmar vi sitter hopkrupna på golvet tills vi är tvungna att ge upp och lagom möra masa oss in i doktorernas mess och äta middag och det blir lite märkligt för nu är vi kökskvinnor som äter med doktorerna och vi reflekterar över vår fördel att kunna röra oss mellan alla samhällsklasser och att vi fortfarande inte kan förstå hur det är att vara fattig.
Efter arbetsdagens slut går vi med en grupp personal för att titta på det stora templet som Budhgaya är känt för och vi vandrar barfota på kalla stengolvet runt templet och tittar på gyllene Buddhas som klär utsidan och vi ber en skvätt utanför Buddhas träd och det är så häftigt med tempel och detta är verkligen ett lugn och en plats för reflektion och meditation mitt i det annars så skräniga Indien och på kvällen konstaterar vi att vi nog pratar med hundra människor varje dag och det är inte så konstigt vi blir lite trötta i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar