Lagom trötta, möra och hungriga kommer vi så fram för att bli välkomnade med öppna armar. Det är väldigt kul att återse Mahesh för han blir jätteglad och pratar direkt om bröllopet och frågar massa frågor och han nästan kramas och säger att jag är som hans dotter. Och så skrattar han igen och tycker det är jättekul och vill jag ska visa bilder pa Sam och sen ska jag visa alla andra också tycker han.
Öppna armar innebär också en hel del presenterande och spatserande och promenerande runt på området. Vi propsar på att bo på ashramet istället för hotell och där vi får ett rum med två sängar som Nirala en gammal kamrat till min moster Karin raskt fixar ordning under glada utrop. För fyra år sedan var jag också på detta ögonoperationsläger, men då var allt uppbyggt i stora tält och vad jag minns var det då ca.17,000 operationer som utfördes på tre veckor. Nu, berättar Nirala gjorde man 33,000 förra året och med lite miniräkning då vi får veta att det kommer 25 läkare till lägret blir det ca 1300 operationer per läkare under campen som är under tre veckors tid. Inte konstigt att det är full rulle överallt. Denna gång är lägret i en stor byggnad som är ett buddistiskt meditationscenter man lånar för detta ändamål. Överallt kryllar det av patienter och anhöriga som tittar på oss med stora ögon och Ellis och jag känner oss tillbaka i det riktiga Indien, även om Ellis får vibbar av Scoutläger.
Framemot kvällskvisten tar vi tacksamt emot chai och snacks på Maheshs kontor mitt i händelsernas centrum. Efter att ha suttit och snacksat i någon timme och lyssnat till hur man fördelar ansvarsområden och kompetenser blir vi visade doktorernas matsal där vi äter godaste Gujarati maten och jag får flashbacks då jag ser min broder kocken som jag lärde känna i Bihar och han skrattar jättemycket där han sitter och kavlar chappaties. Vi stupar i säng och jag somnar snabbt efter att ha pratat bröllopsplaner med min blivande man i telefon fram till klockan midnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar