Sen går en till dag i Delhi då vi strosar runt och shoppar lite, dricker lassie och papayasmoothie och framåt kvällen tar vi oss sedan till Delhis hysteriska tågstation där vi köper på oss indiska snacks och efter letande i sista minut hittar vi våra namn på listorna på vagnen. Denna gång är det endast 15 timmars resa och vi behöver inte vara oroliga för att ha tråkigt då vagnen är full med skrikande lantisar från Bihar. En kvinna i vår kupé är otroligt ruff och inte vad man kan kalla en vän varelse, hon skäller och grymtar och barn skriker och våra grannar uppepå har säkert minst tio väskor som de klämmer in sig mellan. Som tur är har vi varandra och kan prata svenska bakom ryggen på dem. Alarm ringer mitt i natten men ägarna vaknar inte, någon annan tänder ljuset i taket och jag kan inte sova när spädbarnen skriker som stuckna grisar. Väl framme i Gaya kliver vi ut på perrongen och till vår förvåning kommer ingen springande för att bära våra väskor och köra oss i bil till Budhgaya. Istället väntar vi en timme, ringer några telefonsamtal och sätter oss sedan i en fullproppad riksha och sitter så med väskor och barn i knät och skumpar vägen fram. I Gaya är det smutsigt och trasigt och jämfört med Delhi har vi åkt några hundra år tillbaka i tiden. Det märks att det är en stad i den fattigaste och tuffaste av Indiens delstater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar