Tuppar och fina manniskor

Idag är det andra dagen på kampen och jag har varit i blocket idag igen. Som svensk sjuksköterska har jag sjukvårdsutbildning, (men kanske mindre erfarenhet av att injicera i ögonen). Men (eftersom jag är tjej? eftersom jag är yngre än tupparna som håller i sprutorna? eftersom sjuksköterskor i Indien har sjukt låg status? eller bara för att jag är utlänning) känner jag inte att man litar till min kompetens.

Eftersom några av männen beter sig som tuppar av hög rang blir jag frustrerad när de gör saker som i jag tycker är fel. När en läkare kommer in och i egenskap av detta anser sig ha rätt att ge injektionen utan handskar och med händerna fulla med guldringar (dvs absolut inte rent) i en liten pojkes öga och när pojken är rädd så han skakar och gnyr lappar han till honom på kinden och skrattar när han gråter och det värsta är att hans attityd är så vidrig och så äcklig man kan dö, och jag vill bara slå honom hårt. Och jag tänker att ord är starkare än slag men jag är tyst och önskar istället att han låg på britsen så jag kunde sticka en lång kanyl i ögat på honom och smacka till honom om han ens ryckte i ögonbrynet och så skulle jag skratta och alla andra tjejer med mig, för han skulle skrika och jag skulle kräva han rörde på ögonen upp och ner och om han inte gjorde som jag sa skulle jag sticka honom igen och blända honom med lampan så han inte såg någonting alls och sen putta iväg honom hårt ut på golvet och skratta högt när han faller.

Ja det var i alla fall skönt att skriva det. Jag vill verkligen inte påstå att det är alla läkare, och till oss som har lätt att generalisera så säger jag bara, alla människor är mer eller mindre lyckade i sina yrkesval, även läkare och tyvärr finns det människor med omänsklig attityd over hela varlden, men man kommer tyvärr oftare ihåg de otrevliga än de bra. Förutom den incidenten och att jag var tvungen och ta en diskussion med en annan tupp för att få tillåtelse att dra upp sprutor, var det en riktigt trevlig dag. Vi började kl 06.30 i blocket så vi var tvungna att gå hemifrån runt kvart i sex tiden för att hinna med frukost. En veterinär som heter Shivsharam är också en kompis till moster Karin och han är en mycket fin liten man. Vi skrattade gott där vi satt och drog upp bedövningssprutorna (efter att jag övertalat tuppen) och en kvinna som ger injektioner kommer ihåg mig från Deesa men jag känner bara igen henne utan masken fast hon vet allt om mig.

Patienterna har en lapp runt halsen och på den har de satt sitt fingeravtryck för de flesta kan inte skriva, och även fast de ser ut som nittio eller mer är de bara femtio och anledningen till att de fått gråstarr är troligtvis undernäring. Patienterna har man under förundersökningar hämtat upp från byar och orter runt omkring i Bihar och nu får de alltså gratis behandling med mat och husrum för anhöriga och uppföljning och allt annat man kan tänkas kan behövas för och omkring operationen. Så nu vill jag gå ifrån den lilla lilla doktorsmänniskan till att tänka på de otroligt stora människor med varma hjärtan som faktiskt lägger 80 miljoner? (är lite osäker på siffran) dollar på detta och gör 33 tusen blinda människor seende igen och som aldrig bokstavligen skulle göra en fluga förnär.