Hemma

Äntligen efter 40 timmars ytterligare tågresa är jag hemma igen i Bangalore. Tiden går supersnabbt, för när jag är hemma igen är det bara drygt en månad kvar till bröllopet och det är mycket ska fixas och ordnas och tiden att skriva minskar. Väldigt skönt känns det i alla fall att vara tillbaka och se Sam igen och det känns som om vi har varit ifrån varandra i evigheter och även om inte allt går helt smidigt i planerandet känns det bra att vi har varandra. Vi träffar Sams kompisar i stan på helgen och går ut på restaurang och dricker Old Monk och det är befriande att vara tillbaka. Jag inser att det nog blev lite väl mycket av det exotiska i Bihar för jag är extra känslig inför försäljare och exploderar nästan om någon kommer fram på gatan för att sälja något eller tigga för jag är jättejätteless på att vara vit. Men någonstans vet jag att mina nerver ligger utanpå och att jag måste varva ner och försöka tänka på hur de tänker och att jag bara blivit lite överkänslig och att jag ska läääära mig att hantera detta för det måste jag leva med för jag kommer aldrig bli brun och jag representerar alltid väst och pengar hur fattig eller indisk jag än blir.
På söndagen går vi till en kyrka som är fin och Mum och Dad är glada för de vill att vi går i kyrkan på söndagarna, men papper går ej att fixa att gifta oss i denna kyrka och vi överlämnar oss till Delhiauntie som förhoppningsvis har bakom kulisserna kontakter i en annan kyrka där vi kan knyta oss samman. Vi hamnar av en slump på ett cafe där ett jazzband spelar Miles Davis och jag känner att det hade kunnat vara någonstans i Stockholm, London eller New York. På övervåningen sitter grupper av ungdomar i Sackosäckar och spelar world of warcraft eller något annat hemskt dödaspel på stora monitorer, vi drickar cappuccino och frappe och går sen ut och blir genomblöta för det regnar igen och det är ingen ordning på vädret alls, men det gör ingenting för vi torkar snart igen på annat cafe med Hamsa, Prem och Mani.