Såklart är ingen av oss oumbärliga och vi behövs inte alls på lägret som arbetskraft utan det finns det personal så det räcker och blir över. Nog kan vi korrigera här och där och instruera i hygien till vissa, men vi skall inte tro att vi är västerlänningar som kommer till Indien för att göra gott och hjälpa de fattiga (genom att köpa en dyr flygbiljett och förstöra miljön lagom mycket) för rädda vårt eget samvete över att överkonsumera och leva i lyx. Så vad ska vi göra då tänker vi, vi är inbjudna som gäster och nu får vi se allt detta fantastiska sociala arbete som drivs av kunniga lokals som har kännedom om de lokala förhållandena och vi funderar på hur mycket utländska så kallade volontär organisationer egentligen är en bluff och hur mycket som handlar om människors dåliga samvete och vad man skulle kunna göra istället.
Vi bestämmer oss för att ta tillfället i akt då vi båda är sjuka teoretiker som älskar att analysera skriva och teoretisera och trots allt har Eleonor en master i South Asian studies och pratar hindi och jag är legitimerad sjuksköterska och vi borde kunna göra en intressant field study och intervjua patienterna och skriva en snitsig artikel för någon lämplig tidning och så går vi och sätter oss på ett lokalt hak och brainstormar idéer över en limesoda. Sen tappar jag rösten och kan inte prata mer och jag vet inte om det är min kropps reaktion på alla frågor jag får och äntligen får jag vara tyst och jag stannar hemma på eftermiddagen för att reflektera och meditera, eller snarare skriva och sortera tankarna. Ikväll ska vi följa med en av tonåringarna som Ellis stått med i blocket hem och göra Puja och äta frukt för det är sista dagen på en lång festival som väckte oss fyra i morse då det handlar om att se gudarna i naturen och vattnet istället för i statyer och gudabilder och något som firas av alla kast och därför var alla uppe och sköt raketer medan vi låg i våra myggnätssängar och höll för öronen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar