Även dagarna på ashramet börjar bli vardag och vi har fått in rytmen att kliva upp i soluppgången. Vi har ingen spegel och det tar inte många minuter innan borstar tänderna och blaskar av oss och väljer dräkten för dagen för att sedan promenera halvsovande ner genom gränden och ut på tempelvägen. Vi möter heliga män och munkar som är uppe för morgonbönen och vi krockar nästan med långa rader av tibetanska munkar i orangea dräkter som går barfota och bär på sina skålar. Vi hör hela tiden mantrat som spelas hogt fran hogtalare som kantar vagen. Vi går ut på den större vägen och viftar bort cykelrikshas som alla nu börjat vänja sig vid att vi föredrar att gå och att vi dessutom bara betalar den lokala taxan. Luften är fylld med brandrök som kommer från alla små eldar där man har chaigrytan kokande och solen är orange och himlen är blekgrå och vi har sjalar på oss för det är fortfarande lite kyligt.
Vi äter frukost i doktorernas matsal och jag dricker varm mjölk och äter tunna bröd som smakar kardemumma. Tyvärr har min röst försvunnit och jag kan inte alls prata så jag får skriva på ett block och det är sjukt frustrerande samtidigt som det vissa gånger är rätt skönt att bara vara tyst. I dressingen frågar man mig om jag mediterar för att jag inte pratar och det är så uppenbart att jag inte är i Sverige. Sen skall alla hjälpa mig med tips och jag blir rekommenderad att gurgla med varmt vatten och salt. Sen får jag höra att jag ska äta något som är som en liten gurka som jag ska tugga på och svälja och kocken säger jag ska inte äta söta saker som är gjorda på ghee. Och jag tänker det är väldigt intressant med medicin och matkultur och hur det verkligen är förankrat i gemene mans vardag här i Indien. Och jag köper lite ayur vedisk medicin men är inte särskilt orolig för jag vet min kropp den protesterar och jag behöver bara lyssna lite på den så kan jag tala igen.
På lunchen blir vi bjudna ute på lokala haket av veterinären Sivsharam som arbetar med oss i blocket. Han berättar om sin familj och hur mycket det kostar att köpa en ko och om hur hans dotters man dog i en elledning och hur de nu hoppas att barnet i hennes mage är en son så han kan försörja henne i framtiden. Och hon är tjugofem år och jag försöker föreställa mig hur det är att vara änka förevigt innan livet ens börjat. En ko blir bara sjuk och hes när det är monsuntider och för att göra en ko frisk får han 50 rupier och det känns bra att vi sitter där med honom som är kastlös och inte någon stroppig tupp.
Sen går vi hem och tvättar våra kläder och hänger dem på taket på ashramet och grannarna till oss är heliga män och på gården leker ashrambarnen i en rutshkana. Utanför på gården sitter den vitklädde lille man som är så vis och glömsk på samma gång och varje gång vi går förbi hälsar vi med händerna tätt ihop och säger namaste. Vi provar samosa och dricker chai i alla möjliga hörn och ser på när män invigs till munkar utanför Buddhatemplet och sitter vi och mediterar och hör sen på de heliga karparnas plaskande och lyssnar till munkarnas sång och så har mörkret lagt sig igen och månen ligger som hornen på en tjur och ännu en dag i Buddhas heliga stad är till ända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar