Gott Nytt År!

Så går ännu några dagar och jag börjar förstå att mina släktingar och vänner faktiskt står bakom hörnet och kommer att vara här när som helst. Det som känts så långt borta är plötsligt väldigt nära. Mina fina vänner Hanna och Emma dyker ner på MJ Road och Sam och jag tar lite paus i arrangerandet och för första gången på tre månader har jag möjlighet att gå runt på samma gata som mina gamla lekkamrater och det känns väldigt bra.

Vi spanar efter kossor och äter kryddstark mat, pratar gamla minnen och jag har helt glömt bort hur det är att inte varit här förut. Sen shoppar vi bröllopskläder åt dem och smuttar på Kingfisher och hänger med Hamsa som nu är vår stora klippa och spindel i nätet och gör allt från att boka biljetter till att sätta upp tält och blomsterarrangemang.




Mitt i alltihopa med Emma och Hanna bland alla indiska handkraftverk hittar vi ett lager av Svenskt porslin från 40-talet, eller porslin är det väl inte för det är metall med glasyr på. Vi bli förvånande och stor och glor i evigheter, på koppar och muggar, allt sånt som vi växt upp med i sommarstugor och hos mor och farföräldrar. Indien upphör aldrig att förvåna.



Hemma hjälper Sophie mig att prova min gräddvita Saree och jag tycker jag ser ut som en sjöjungfru där jag korvgår fram och sareen är väldigt tung och jag börjar tänka att jag hoppas att jag inte snubblar ner i poolen istället för att hinna fram till altaret. Det vore ju lite typsikt mig inför de 250 gästerna.

Idag är det nyårsafton och Sam och jag har bestämt oss för att göra en fuling. Här är det väldigt stark tradition för kristna att gå i kyrkan på nyår, mycket starkare än vad det är att gå dit på julen, och att min älskade Sam har varit i kyrkan alla nyårsaftnar utom en säger väl allt. Man tackar Gud för det år som gått och ber om lycka i det nästa. Och vi vill ju inte vara helt fel heller, men vi hade tänkt oss i alla fall en kindpuss på tolvslaget och det går ju inte i kyrkan.

Så istället håller vi ytterst hemligt för föräldrarna att vi inte är där på tolvslaget, för vi tänker gå dit tidigare när det är tomt och snika hem igen när föräldrarna lämnat huset och då behöver vi inte ljuga om att vi har varit där. Så nu är planen att korka upp en flaska vin i hammoken under stjärnorna på taket och hoppas att det inte är för kallt. Och sen var det bara en liten detalj mer, Kvällspasset i p3 kommer också vara med att fira oss i telefonen, om de nu kommer fram.

Men först är planen för dagen att vi ska åka in till stan för att ingravera i våra ringar, fixa Sams bälte och kanske hinna in till någon frisör som skulle kunna fixa mitt hår på den där dagen, sy upp en mörkbrun sareeblus åt mig och om eventuellt lämna in sånghäftena på tryck. Vi får väl se, det är bara tolv timmar kvar på detta året och Sam sover fortfarande..
Gott nytt år till er kära vänner!
Kramar Stina

Dragkamp

Det drar ihop sig mer och mer, igår kom vi på att vi bara har två veckor kvar i livet som ogift. Och det känns lite galet, fast väldigt naturligt på samma gång. Fortfarande planerar vi för sånger som skall sjungas och böner som skall bes och vad som ska sägas när, hur blomsterarrangemanget skall se ut, hur tält ska sättas upp, belysning till efterfest och hur sjutton ska vi gå och stå och vad ska vi säga. Den väldigt stora skillnaden med att gifta sig i Indien och inte i Sverige är att det egentligen är föräldrarnas bröllop och inte vårat.

Vi diskuterar med Mum som har plötsligt väldigt mycket att säga till om och jag inser att jag får svälja en hel massa saker som jag när jag vänder mig om kräks upp utanför dörren. Häromkvällen var vi på Sams kusins bröllop. Hans föräldrar är liksom Sams föräldrar medlemmar i The Pentecostal Misson, vilket är en hardcorekyrka där de tjugo nunnorna klädda i vitt tittar snett på mig medan de sjunger mantran med huvudena sänkta.

Bruden som entrar kyrkan i händerna på en nunna ser mycket ledsen ut. Prästerna är tuppar som höjer händerna och ropar och talar i tungor och de behandlas av den förtryckta församlingen som Gudar själva. Tydligen var bruden ledsen för en nunna hade slitit av blomsterdekorationen på bilen där hon satt innan hon skulle gå in i kyrkan. För i denna kyrka är utsmyckningar och smyckningar något syndigt, och prästen ber inte om det finns en färgglad girland i närheten. Brudparet är helt klädda i vitt och de flesta i församlingen likaså, inga ringar byts och inte heller varma blickar.

Jag kunde jag inte annat än skratta när prästen predikande om hur mannen är Lord och hur kvinnan skall se till att vara hemma en halvtimme före mannen för att laga mat, om hur mannen skulle OM kvinnan någon gång vara sjuk hantera det faktum att han inte fick sitt morgonte och en hel massa om hur äktenskapet innebär uppoffringar. Så långt kunde jag hantera det för det var långt borta från oss och Sam och jag skrattade åt det och avskydde det, och aldrig någonsin kunde tänka oss att vårt bröllop skulle bli sådant.

Fram till vi diskuterade det med hans föräldrar och de säger att detta är det traditionella sättet att bli vigd på. Att någon Sara i bibeln kallar sin man för Lord, och därför är det rätt att mannen är familjens överhuvud för bibeln säger så. Vi som trodde vi kunde slippa säga obey och protect och att vi kanske till och med kunde kyssa bruden. Vi vill ha färg, och musik och inte så starkt religiösa ord och jag vill så långt ifrån blått och lila och iskallt vitt som det bara går, men ändå kompromissar vi, och Sam köper svart kostym istället för Shervani och vi trycker vita inbjudningskort och hela tiden är det en dragkamp mellan Mum och Dad och Sam och mig. Jag insisterar på röda rosor och tänker att om jag ska säga obey så säger jag delay istället.

Som tur är gifter jag mig med Sam som han liksom jag skrattar åt det trångsynta och får mig att förstå att det är bättre att svälja och spotta ut senare än att försöka ändra väldigt traditionella och konservativa synsätt så här på stört, vi vill inte ha matkrig på mottagningen efteråt.

Forberedelser

Det blir soligare och varmare och Sam och jag tillbringar dagarna i stan. Vi shoppar sarees och beställer slöja, köper biblar och beställer kostym och varvar alltsammans med samosa, chai och rostade jordnötter. Vi går långa promenader genom staden och jag lär mig nästan att hitta i vissa områden. På kvällarna möter vi upp det gamla vanliga gänget och käkar middag, eller så hänger vi vid Hamsas tempel om hon är för busy med att sälja blomstergirlanger. Någon gång smugglar vi hem en flaska vin som vi dricker i hemlighet uppe på taket sent på kvällen. Vi träffar massa viktiga kyrkmänniskor och går i kyrkan på söndagarna för att försöka styra upp ett kyrkbröllop. Men eftersom man måste vara aktiv medlem och eftersom det innebär stora summor pengar och engagemang och inte minst tusen olika papper så lägger vi ner projektet och bestämmer oss för att utföra allt i trädgården istället. Vi får tag i en harmlös präst som halvligger i soffan och killar sig på magen där vi sitter i hans vardagsrum. Utanför fönstret pågår en muslimsk begravning och vi känner lukten av liniment och jag ser glittrande guldtyger svepta runt liket då jag råkar tappa koncentrationen och titta ut för prästen pratar väldigt tyst. Han är i alla fall långt ifrån uppblåst och vi går igenom det viktigaste papperen att skriva. Han frågar om jag kan be min präst lysa bröllopet i min kyrka och det känns som om jag befinner mig femtio år tillbaka i tiden. Han avkastar hindersprövningen eftersom den inte är från kyrkan och jag är så illa tvungen att be mammas präst i Mörbylånga att lysa bröllopet tre gånger under predikan. Jag funderar ibland på vad mer från femtiotalet som ingår i detta äktenskap.

Sam säger halvt på allvar halvt på skämt att Sverige är en kommuniststat där man inte längre lyder under religionen och samvetets lagar utan där staten är Gud och det har han kanske rätt i. I alla fall säger jag är staten tydliga med vad de bestämmer över, och spelar inte på folks dåliga samvete gentemot någon gud. Religion ska inte vara politik och så har vi en av våra heta diskussioner igen.

Det är som att jag för varje dag ser nya saker, ibland måste jag tänka till en extra gång för att komma ihåg att vi i Sverige inte fäller in backspeglarna för att klämma oss igenom trafiken, att det inte finns någon i uniform som står och blåser med visselpipa mitt i vägen. Att det inte går att köpa mjölk och grönsaker utanför dörren, att bilarna inte tutar melodier när de backar. Vi går på supermarknaden och allt ser bra precis ut som i Sverige förutom att en hylla är proppad med rökelser, att det finns en uppsjo av whitening kramer och att kryddhyllan ser totalt annorlunda ut och jag ser det som nästa projekt att lära mig kryddorna. När jag ska göra en sallad och vill få tag i basilika inser jag att det är svårare än jag trodde för ingenstans finns basilika i detta kryddornas land.

Lite här och var på gatorna och i affärerna är det juldekorerat med stora pappstjärnor eller superamerikanska plastiga tomtar och kitchigt glitter. Vi nöjer oss med en stor vit adventsstjärna som vi hänger ute på terrassen och jag tycker det är lite väl vit, men eftersom föräldrarna är rädda att förknippas med något annat än det "rena" kristna är det bara att svälja och acceptera liksom mycket annat när det gäller religion. Många diskussioner och bråk har vi här hemma om religion. Mum är rädd för allt som inte har med kristendomen att göra, till och med när Hamsa, Sams vän tagit på sig att göra blomsterarrangemanget skriker Mum i högan sky, för Hamsa är hindu, och hon är så rädd så rädd.

Vad jag förut visste lite om vet jag nu mer om och Sam säger att Ohm symbolen för honom är lika stark som Natzisymbolen eftersom han sett orangea Ohm flaggor vaja och kyrkor bli brända och vi diskuterar hur den symbolen nästan blivit infekterad som svenska flaggan. Ohm som egentligen betyder harmoni är nu symbolen för fascisthinduextremister. En dag ser jag en kille gå runt med en stor svart svastika tiltad tryckt på röd och vit bakgrund på magen. Sam säger att tyvärr så är det faktiskt många extremhinduer som dyrkar Hitler och tycker att de tillhör den Ariska rasen. Samtidigt som Hinduerna har accepterat Jesus som en av sina gudar och jag blir bara mer förvirrad. Sam berättar om hur det var när de växte upp i Kashmir, hur de såg och hörde kriget, hur människor hatade och dödade, hur pappans vänner dog, hur Sams barndomskamrat blev skjuten. Han berättar om upptakten till konflikten som varat så länge, hur Hinduerna var rikare och en framgångsrik minoritet, hur de blev utslängda och hur detta ledde till upptrappningar mellan muslimer och Hinduer. Och jag tänker att jag blivit så beskyddad och lyckligt lottad att levt i lilla neutrala Sverige, och hur jag har svårt att förstå och sätta mig in i detta för jag är så naiv jag vill inte se någon döda och hata.

Religiös förvirring

Jag tycker att det är så sorgligt att man ska döda i religionens namn. Inte bara döda, jag tycker det är sorgligt att se hur religioner fördömer och ser ner på varandra. Hur kristna fördömer hinduer, hinduer fördömer muslimer, och hur muslimerna blir utpekade som terrorister meddetsamma. Om det nu finns en gud eller gudar, är det väl det mest oreligiösa man kan göra att fördöma, hata och mörda andra människor.
Här är religion ett så hett och känsligt ämne att hårda ord kastas mot de icke egna. Sam och jag går till kyrkan och hör på missionärer, och jag tycker mig ana en tendens att det handlar om omvandling. Som om målet vore att alla skulle bli kristna i hela världen. Jag mår illa när de pratar om tribals som ska få biblar översatta på sitt eget språk och jag hoppas verkligen att Sam har rätt när han säger att det inte handlar om att omvandla någon, utan att alla ska få kunskap om Jesus och sedan själv ta egna beslut.
Religion är för mig på många sätt obehagligt och otäckt och väldigt skrämmande. När religion förväxlas med politik och makt. Då religionen egentligen förlorar allt den står för från början. Det är inte religion, det är egoistiskt maktbegär, och ett ”vi och dom” tänkande baserat på rädsla som leder till ökade klyftor. Tanken att man ska vara god mot andra människor har för länge sedan glömts bort.
Jag önskar bara att alla kunde leva sida vid sida i harmoni, utan att fördöma, se ner på, utesluta eller hata människor endast på grund av religiös tillhörighet, jag själv är naiv nog att tro att det är det religion egentligen står för. Dalai Lama är i alla fall en fredlig ledare då han säger;
I am going to use my energies to develop myself,
to expand my heart out to others,
to achieve enlightenment for the benefit of all beings.
I am going to have kind thoughts towards others.
I am not going to get angry, or think badly about others.
I am going to benefit others as much as I can.
Kanske verkar det enkelt för mig då jag kommer från ett land där religionen står i bakgrunden och där alla mer eller mindre delar samma religiösa värdegrund och vi levt länge i skydd långt borta från krig och konflikter. Jag har inte sett min kyrka blivit bränd eller mitt tempel eller moské blivit bombad. Det är långt ifrån min verklighet, så kanske har jag inte möjlighet att sätta mig in i detta och kanske skulle jag själv känna starkare om det var i Sverige man eldade upp hotell Knaust i Sundsvall och terrorister sprängde SJ. Våld föder våld och hat föder hat, kanske har det gått för långt redan, infektionen här är redan ett faktum och det är svårare att läka om man själv blivit utsatt för då blir man blind och rädd och vågar inte längre se hur grannen är en människa av kött och blod som skrattar och gråter, äter och hänger tvätt och kramar sina barn precis som du.

ICICI

Som tur var slutar det regna, terroristatacken i Mumbai är över och solen kommer fram. Jag tar Freddy, den gula labradoren på en promenad i området. Vi har blivit väldigt bra kompisar och han har nu lärt sig svenska och förstår saker som ”stanna” ”sitt” och ”vart är benet”.
Sam och jag har mycket tid för varandra och vi hänger den största delen av tiden i stan och fixar grejer inför bröllopet. Vi varvar samosas och chai med att beställa slöja åt mig och kläder till Sam. Tyvärr drabbar ännu en olycka mig då jag besöker en bankomat drar ut 6000 INR som slukas av ICICI och då Sam berättar hur denna bank varit på att gå i konkurs och att det varit stora rubriker om hur just detta drabbar många kunder, även honom själv finns det starka teorier att det är deras sätt att inte konka. Så snälla ni som kommer till Indien, Gå aldrig till ICICI eller HDFC! Nu ska vi åka till stan igen, sy upp sareeblus och träffa präst. På återseende.

Utmaningar

Jag lär mig så mycket. Mestadels om mig själv, men också om hur det är att bo i Indien på indiska villkor. Det är inte något exotisk semesterresa jag är ute på och på gott och ont får jag ta del av hur otroligt sårbart samhället och individen är. Igår var Mum och Dad på begravning då en av Dads vänners 24-åriga dotter dog i en bilolycka på tisdagskvällen. Sophie och jag sitter och pratar om hur man måste ta vara på varenda minut och hur skrämmande det är med döden och hur orättvist det är när den kommer så plötsligt och i unga år och själv är hon 25 och har inga fungerande njurar.

Inte konstigt man har höga familjevärderingar i Indien när mycket annat inte fungerar, om man inte är väldigt rik vill säga. Jag lär mig uppskatta hur fantastiskt systemet i Sverige faktiskt är då vi får gratis utbildning, har ett fungerande sjukvårdssystem och anställningstrygghetsavtal, sånt som man här kan titta sig i brasan efter. Och lågkonjunkturen drabbar även oss. Vi fick just veta att Sams systers man i USA förlorade sitt jobb där borta och systern och deras barn flyttar nog också in här runt jul. Och här har Sams företag inga uppdrag längre och det går ut över de anställda som frikopplas i några månader. Utan att ännu ha betalat ut löner sedan i augusti. Sophies sjukvårdskostnader slår i höjden och det är fortfarande inte klart med donator. Och mitt i detta kaos ska vi planera ett giftermål och jag försöker att vänja mig med att leva i en främmande miljö där jag inte kan gå utanför dörren utan att vara beroende av chaufför.

Så vad gör man. Från och med måndag kommer Sam att vara hemma på dagarna han med, och att sitta och planera för bröllopsresa känns sådär kul i tider då man bör hålla i varenda penny. Så många omständigheter, så mycket att lära och mitt i alltihopa smattrar Ak47:or i Mumbai och folk dör och hela Indien skakar. I Chennai regnar det störtfloder och tyfoner rullar in så vädret är grått och den enda bra med det är väl att Sam slipper tvätta bilen och att det är mysigt att tända ljus när elen ransoneras varje kväll.

Tagning action

På tisdagen släpper Sam av mig vid ett medicinskt forskningsinstitut en bra bit utanför city. Internationella Programkontoret är i stan och gör en film om MFS studenter som är lokaliserade i Bangalore. Genom min vän Karin har jag så blivit kontaktad av hennes vän Jessica som nu leder projektet. Vi är på detta institut för att träffa Clara, en tjej som står och trixar med malaria molekyler och Jessica och filmcrewet bestående av två herrar med stora kameror går så runt och filmar, dokumenterar och intervjuar. Jag är ovan att prata svenska och framförallt att träffa så många utlänningar på samma gång så allt känns lite surrealistiskt och väldigt oindiskt till en början. Men dagen flyter på och vi går runt i den enorma gröna park med vajande bambu som knakar i vinden och sjöar där vattnet är brunt men annars otroligt vackert, och detta är ännu en av Indiens kontraster. Bakom chaistånden, skjulen och smutsen döljer sig innanför grindarna dessa otroliga arealer av grönt, långa rabatter med färgglada blommor och hus som skiner av puts och golv som blänker. Vi äter efter filmade och intervjuande tali och dricker godaste druvjuicen som smakar som vindruvorna i morfars växthus.

Sen får de en ide. Vi ringer Sam som tar ledigt från jobbet på eftermiddagen och kommer för att möta upp oss. Vi kör sen hem till oss och filmar mitt liv, liksom vad hände efter MFS, och jag babblar på om integration och kulturkrockar och språkbarriärer och flummar till det ordentligt vad det gäller min egen karriär, för än så länge vet jag bara vart jag vill och inte hur. Mum agerar värsta bollywood skådespelerskan när vi spelar upp ett drama där jag visar henne min bröllopsareen och mina i Delhi införskaffade pärlor, och Sam och jag gungar i hammoken på taket och trixar med inbjudningskorten och grannarna står på taken och tittar på kamerorna som drar till sig hela områdets uppmärksamhet så nu tror de nog att jag måste vara en väldigt viktig person.

Hemma

Äntligen efter 40 timmars ytterligare tågresa är jag hemma igen i Bangalore. Tiden går supersnabbt, för när jag är hemma igen är det bara drygt en månad kvar till bröllopet och det är mycket ska fixas och ordnas och tiden att skriva minskar. Väldigt skönt känns det i alla fall att vara tillbaka och se Sam igen och det känns som om vi har varit ifrån varandra i evigheter och även om inte allt går helt smidigt i planerandet känns det bra att vi har varandra. Vi träffar Sams kompisar i stan på helgen och går ut på restaurang och dricker Old Monk och det är befriande att vara tillbaka. Jag inser att det nog blev lite väl mycket av det exotiska i Bihar för jag är extra känslig inför försäljare och exploderar nästan om någon kommer fram på gatan för att sälja något eller tigga för jag är jättejätteless på att vara vit. Men någonstans vet jag att mina nerver ligger utanpå och att jag måste varva ner och försöka tänka på hur de tänker och att jag bara blivit lite överkänslig och att jag ska läääära mig att hantera detta för det måste jag leva med för jag kommer aldrig bli brun och jag representerar alltid väst och pengar hur fattig eller indisk jag än blir.
På söndagen går vi till en kyrka som är fin och Mum och Dad är glada för de vill att vi går i kyrkan på söndagarna, men papper går ej att fixa att gifta oss i denna kyrka och vi överlämnar oss till Delhiauntie som förhoppningsvis har bakom kulisserna kontakter i en annan kyrka där vi kan knyta oss samman. Vi hamnar av en slump på ett cafe där ett jazzband spelar Miles Davis och jag känner att det hade kunnat vara någonstans i Stockholm, London eller New York. På övervåningen sitter grupper av ungdomar i Sackosäckar och spelar world of warcraft eller något annat hemskt dödaspel på stora monitorer, vi drickar cappuccino och frappe och går sen ut och blir genomblöta för det regnar igen och det är ingen ordning på vädret alls, men det gör ingenting för vi torkar snart igen på annat cafe med Hamsa, Prem och Mani.

Bröllopsshopping i Delhi

I Delhi träffar jag en auntie till Sam och hennes man och de är mycket gulliga och trevliga människor och de tar mig än på det ena caféet och restaurangen efter det andra och vi har intellektuella diskussioner om allt mellan himmel och jord och bröllop såklart och allt känns väldigt enkelt och spontant och precis vad jag behöver efter Bihar. En heldag spenderar jag och aunti sedan med att leta bröllopssaree till mig och vi hittar tillslut en fin i cremevit i siden och jag känner mig lite läskigt spontan då jag räcker fram mitt mastercard för det säger bara swish och så försvann det en indisk månadslön. Och så köper vi lite pärlor för halsband och tittar på skor och jag inser att jag är väldigt mycket mer av en funderare på saker och ting än aunti för hon säger bara köp och jag vill liksom tänka lite längre på saken, men jag tror det kan vara precis det jag behöver och så köper jag ett par rajastjhani sandaler med tanken att jag kan ha de i alla fall någon annan gång, och aunti skrattar för att jag inte vill ha något som är mer än simple och sätter mig på tvären mot allt för mycket tingeling och hon köper en annan sidensaree till mig att ha vid annat tillfälle. Sen följer jag med hem till dem och äter middag med Sams kusiner och tittar på deras lilla hund som är en pekines och jag lyfter upp den och tycker den ser märklig ut för bara har jag bara sett sådana i porslin och sent på kvällen kör de mig tillbaka och jag däckar utmattad i Ellis lägenhet i Krishna Nagar i södra Delhi.

Massage

Ellis och jag tycker vi förtjänar att bli lite uppmjukade efter Bihartrippen och går på Spa och beställer helkroppsmassage och steambath. Massagen är en klassiker med olika ayurvediska oljor på hela kroppen och vi har inte mer än en pappersbit mellan benen som är knuten med ett snöre runt midjan och Ellis och jag skrattar över väggen som skiljer våra britsar åt där vi ligger i våra grottmänniskounderkläder och de små nordöstindiska flickorna klappar oss på magen så det smäller. När det är dags för steambath blir vi visade in i ett litet litet dushrum med dush och tvättställ och därinne har man tagit in en slang som det kommer ånga ur och så sitter vi så därinne på varsin plaststol och tycker det ändå är väldigt kul för det var inte vad vi trott men vi blir i alla fall riktigt svettiga och ångiga tillslut.
På kvällen går vi ut med Ellis rumskompis Mette, köper lite grym Indisk litteratur och dricker en välförtjänt Kingfisher och det är så skönt att va i Delhi.

Hysterisk tågresa

Efter att ha sagt hejdå och delat ut lite presenter i smyg till våra nya vänner sätter vi oss på ett överfullt tåg tillbaka mot Delhi. Tyvärr har vi inte fått tag i AC biljetter så vi åker Sleeper och jag tänker inte det ska vara några problem förrän vi sitter på våra platser och kupén fylls mer och mer med stora säckar och kartonger och plötsligt är min brits överfull med grejer och det sitter tolv personer i knät på varandra och väskor på de platser som är avsedda för sex (personer). Jag sitter inklämd mellan en väska och en ung kille i rosa stickad ylletröja och Ellis som har knipit sin upperbirth har tur i oturen men blir tvungen att ligga uppe under taket hela resan. Jag däremot sitter så stilla att jag får träsmak i rumpan för mittemot mig sitter unga män på rad men näsdukar knytna för mun och näsa och bara stirrar och jag är glad att jag inte är ensam utan har min tuffa hindiassistent med mig som vakar på dem uppifrån sin brits. Tillslut när min röv har domnat helt är jag tvungen att kräva min plats däruppe under taket, för även om det är knökfullt så har jag i alla fall betalat för en liggplats. Jag hissar ner väska efter väska i knät på stackarna där nere, sist kastar jag ner mannen som också ockuperat mitt säte, men det går inte så bra att sova, för jag känner att jag inte vill släppa min väska under uppsikt även om den är fastkedjad, men tillslut ger jag upp då den inte går att se under högarna av väskor och människor som lagt sig ihopkurande som rullade hundar uppepå alla väskor nere på platsen där golvet brukar vara. Efter att mannen krupit tillbaka upp på mitt säte och sätter sig ihopkurad vid mina fötter runt fyratiden på morgonen sover jag inte mera. Glada att vara hela, dock något smutsiga men vid liv och med bagaget i behåll anländer vi 17 timmar senare till Delhi och det känns igen som om vi färdats med tidsmaskin för ingen stirrar och det är rent på gatorna och vi hör till och med människor som pratar engelska och det är väldigt skönt att vara civiliserad igen.

Processen

Denna patient ser bara med sitt gråstarrsöga och är därför nästan helt blind.

Först registrerats patienten och kontrollerats för diabetes och blodtryck och om möjligt behandlats de för detta. Ögonfransar klipps och sedan kontrollerats storlek på lins, grad av kataract etc. Och nu efter att fått på sig en rock i den färg som även den signalerar om patienten är fattig/utan anhöriga eller blind på ena ögat är det dags att komma in i preopsalen.

Där får patienten först ögat tvättat och står sedan i kö till lokalbedövningen.

Och så får de injektionen

Sedan är det dags att sy fast trådar i ögonglob och ögonlock och efter detta är preop klart och patienten blir ledd till operationssalen.

Där väntar operationsverktygen

Och så ligger patienten med lokalbedövning på en brits och läkare och assistent gör sitt jobb. Den gamla linsen plockas ut och in sättes den nya.

Nästa dag är det dags för dressing, dvs byte av bandage, koll om allt ser bra ut och om det gör det får det dagen efter åka hem men noggranna instruktioner och mediciner samt solglasögon och om de är fattiga ris och kläder.

På utflykt

När första delen av lägret tagit slut och det är en paus på två dagar åker vi iväg på galej med en grupp av läkarstudenter från Gujarat som gör sin placering här. Det är unga killar som får strikta direktiv av ledningen, att hålla avstånd och bete sig, och även chauffören får sig en lektion om att köra lugnt och försiktigt och säkert massa mer som vi inte hör. Så åker vi med sju exalterade killar som sjunger romantiska hindisånger i kör i jeepen. Vi åker lift upp på en bergstopp där ytterligare ett buddisttempel finns sen besöker vi Nalanda som är anledningen till resan och här ser vi ruinerna av ett flera tusen år gammalt universitet där munkar undervisade tio tusen studenter i matte, skriftspråk, medicin, filosofi och meditation. Nalanda brändes sedan ner av muslimer på elvahundratalet. Det är mäktig historia som ringer i öronen och jag förstår varför historia kan vara kul för här är det så maffigt och välbevarat och stort.

Sen besöker vi ett museum över Nalanda och det är märkligt att titta på välbevarade statyer från 500 e KR och tänka sig skulptören grimasera och försöka översätta sin grimas till skulpturen. Vid multimediamuseet får vi till vår förvåning se en spritt språngande naken jainmunk med himlen som klädsel komma vandrande och det är bra mycket intressantare än själva museet för där är allting är på Hindi och jag är den enda som inte förstår, men att se en naken jainmunk är något ovanligt och jag funderar på om han aldrig fryser och hur han gör när han går ut på stan och om han verkligen kan gå omkring sådär utan att folk reagerar.
Och överallt med våra medicinstuderande vänner skall det posas och tas fotografier och det är väldigt kul att kolla på hur de hoppar omkring och det känns väldigt typiskt indisk med alla invanda poser och att fotograferandet nästan blir det viktigaste. Innan vi åker tillbaka till Budhgaya åker vi förbi några varma källor där varmvatten kommer upp ur marken och indiska män går omkring halvnakna. Vi befinner oss i något som liknar ett stort badhus utomhus tvättar våra fötter i det varma vattnet men vi går inte ner i bassängen för vattnet är grått och vi är anständiga flickor för överallt kryllar det av halvnakna män och heliga män.

Lugn

Vi tar en brejk och kollar på japanska tempel och en jättebuddah staty och varje kväll går vi minst fyra varv runt templet i rask takt och det är så skönt med tystnaden och att kunna gå rakt fram utan att inte kliva i kobajs eller bli påkörd av rikshas. Under Buddhas träd sitter vi och mediterar och jag får en kompis som är en utvecklingsstörd munk som är så söt. Jag njuter verkligen av tystnaden och det fantastiska att inte ha en högtalare med hindimusik i örat, (som i blocket eller emergency), tutande bussar, bilar och rikshas, tiggande barn, skrikande gujaratiflickor, ljudet av en jättekastrull med gaslåga som tjuter och försäljare och klockor som ringer och människor som pratar väldigt högt, allt på samma gång är väldigt tröttsamt för själen och jag förstår verkligen varför man måste lära sig att hitta lugnet inuti sig själv istället.

Emergency och blodtrycksmätning

Efter att ha insett att emergency är mitt nya ställe hänger jag där på dagarna och pratar med doktorn som är en mycket trevlig äldre man från Ahmedabad. Han berättar om sjukvårdssystemet i Indien och jag är mycket glad för han pratar bra Engelska och alla som arbetar i rummet är i alla fall över arton år, det enda kruxet är att ingen är kvinna men jag är lika glad för det. Till emergency kommer alla patienter med andra problem och de säger det vanligaste är illamående och diarre pga av nya matvanor.
På morgonen går vi med på blodtrycksrunda tar blodtrycket på de patienter som har högt blodtryck och man därför innan operationen vill behandla detta först. Jag får visa mina nursing skills och tar blodtrycket på en lång radda patienter som sitter ivriga på rad på huk ute i det fria. Och plötsligt byter alla patienter kö och doktorn får inga för alla vill ha mig och det är lite pinsamt.

Jag går runt och fotograferar i operationssalarna och alla är så glada och vill vara med på kort och där man fotar patienterna innan operationen blir jag plötsligt patient och en bild i kameran. Jag går runt och hälsar och pratar och egentligen är det inte många personal som arbetar för alla dessa människor att operera och det är fantastiskt att det flyter. Man har nu kommit upp till att operera ca 900 patienter om dagen och det är helt otroligt vad det går.
Det enda jobbiga jag möter är att alla ser lika dana ut bakom maskar och munskydd och jag har ingen aning om vem jag pratar med i operationssalen och inne på lägret och när vi går ut i matsalen, och på gatan, hälsar alla glatt och jag vet inte alls vem jag känner och ven som är en främling och jag försöker minnas kläder som skymtar under rockar, eller färgen på glasögonbågar.

Harmonisk skola

Saraswati, larandets gud

Efter frukosten vid halv åttatiden på morgonen hämtas vi av en liten kille med välkammat hår och vi får en skön promenad över åkrar och ängar och solen är inte så varm än så det känns skönt och behagligt. Han är en av de elever som studerar på den lokala skola vars elever också arbetar som volontärer på lägret och vi är inbjudna att delta i morgonmötet. Skolan drivs av en Buddistisk organisation och drivs av donationer men är i sig religiöst obunden. Det är måndag och skoldag igen och vi möter artiga barn i blå skoluniformer som till min glädje pratar engelska. På väggarna finns bilder på Buddha och Jesus bredvid den hinduiska lärandets gud Saraswati och bilder på Gandhi. Så sitter vi på golvet i en stor ring och ber och mediterar och sjunger sånger och pratar om Gandhi och humility. Och två pojkar spelar upp ett litet skådespel på temat att vara god mot andra och det känns som en väldigt bra start på dagen och jag önskar denna anda fanns mer i Svenska skolor. I naturkunskaps salen sitter kartan på världen och jag förklarar för vår guide om golfströmmen och han nickar ivrigt och jag berättar lite om Sverige. Sen går vi tillbaka över gröna ängar och tittar på hundar och killingar sen är det dags för ännu en dag på ögonoperationslägret.

Overhettning och kortslutning

Och hela tiden lära jag mig att inte titta, inte skratta för högt, inte fnissa, inte prata högt, eller för lågt och inte stå för nära, att inte röra mig för mycket och säga saheb och sir och uncle och bror för nu skall jag bete mig. Och någonstans känns det inte bra att behöva lägga banden på, men i sammanhanget betyder allt annat fel signaler till det motsatta könet och då blir det bara ännu mera fel.
Och vad det gäller socialisering har även jag en gräns för jag måste erkänna att jag blir så sjukt irriterad på tonårstjejerna i dressingen som bara pratar Gujarati för de är som klister som aldrig släpper och de samlas i grupp och fnissar och tittar och jag blir riktigt irriterad för jag kommer ihåg högstadiet och tjejgäng och skitsnack och att det var så viktigt att inte sticka ut, så jag får riktigt nog och sätter mig på emergency och skiter i alla regler för där är bara killar men de är i alla fall artiga och pratar engelska. Och nog förstår jag att tonårstjejerna är så imponerade och intresserade för de kommer från en liten håla på gränsen till Pakistan och nog aldrig sett en vit förut, men någonstans får det vara nog för min hjärna är trött och jag vill bara vara ifred och jag orkar inte säga en enda gång till varifrån jag kommer, var jag bor, hur länge jag varit här, att jag bara pratar lite hindi, att jag bor i Bangalore och att jag inte är gift än.
Sen får jag en lapp av vår granne heliga mannen med indisk filosofi och Ellis och jag tar några raska varv runt templet där vägen är fri och vi kan tänka högt och jag får perspektiv igen och inser att en liten hjärna som min tål inte allt för mycket på samma gång.

På kvällen är det underhållning med teater för de 300 i personalen som åkt från Gujarat och Mahesh i egen hög person spelar en bebis som skriker och alla barnen och tonåringarna skrattar så de grater när denne stora man bryter rollerna totalt, och doktorerna kommer med ballonger på magen och Mahesh får lustgas och skrattar så han kiknar när han går till tandläkaren och när skådespelet är slut blir vi förda upp på scen. Mahesh är återigen ivrig att presentera mig som indier med bröllopsdatum utläggning om Sam som har övergått från att vara animatör till dataingenjör. Sen får vi hålla tal och jag pratar engelska och Ellis översätter och som tur är fungerar min lilla hjärna igen för det blir inte helt fel och de viktiga kvinnorna och männen nickar uppskattande, men kanske mer åt Ellis hindi än åt innehållet i mitt tal och vi lovar att dansa Garba (Gujaratisk dans) följande kväll och jag tänker att det kan jag väl bjuda på då.

Hembesok

Vi går sida med sida med Shivsharam som leder cykeln som lustigt nog heter Barbie över gröna fält och mellan grisar och bufflos och små hus och barn och unga unga brudar i Saree. Det är efter förmiddagens pass han bjuder in oss till sitt hem som ligger mycket lantligt till och det är skönt med tystnaden och lugnet. Det är välstädat och hela familjen bär fina kläder och är välkammande och prydliga. På väggarna i rummet sitter planscher av gudar och kalendrar och vi blir bjudna på äpple och mandarin på ett fat och sitter där och så pratar Ellis hindi och alla utom jag förstår varandra fast jag försöker jag med. Så kommer yngsta dottern med knallrosa nagellack och vi blir målade båda två och jag har inte sett mina händer så sen jag var kanske tio år och jag får värsta flashbacken till farmors nattduksbord på Alnön. Och så sitter vi under fläkten på sängen och konverserar med den andra dottern som nu är höggravid men änka och hon sitter med sin stora mage och säger det är två månader kvar. Och även fast jag tycker det är sjukt hoppas jag med att det är en pojke därinne för i situationen kan man inte ändra samhället för tyvärr är det så, för där och då, och när vi möter de unga barnbrudarna på gatan och fattigdomen runtomkring så är det problemen i Bihar vi ser.

Shivsharams familj, jag ar i sjalva verket mer an ett huvud langre

Vardag pa Ashramet

Även dagarna på ashramet börjar bli vardag och vi har fått in rytmen att kliva upp i soluppgången. Vi har ingen spegel och det tar inte många minuter innan borstar tänderna och blaskar av oss och väljer dräkten för dagen för att sedan promenera halvsovande ner genom gränden och ut på tempelvägen. Vi möter heliga män och munkar som är uppe för morgonbönen och vi krockar nästan med långa rader av tibetanska munkar i orangea dräkter som går barfota och bär på sina skålar. Vi hör hela tiden mantrat som spelas hogt fran hogtalare som kantar vagen. Vi går ut på den större vägen och viftar bort cykelrikshas som alla nu börjat vänja sig vid att vi föredrar att gå och att vi dessutom bara betalar den lokala taxan. Luften är fylld med brandrök som kommer från alla små eldar där man har chaigrytan kokande och solen är orange och himlen är blekgrå och vi har sjalar på oss för det är fortfarande lite kyligt.
Vi äter frukost i doktorernas matsal och jag dricker varm mjölk och äter tunna bröd som smakar kardemumma. Tyvärr har min röst försvunnit och jag kan inte alls prata så jag får skriva på ett block och det är sjukt frustrerande samtidigt som det vissa gånger är rätt skönt att bara vara tyst. I dressingen frågar man mig om jag mediterar för att jag inte pratar och det är så uppenbart att jag inte är i Sverige. Sen skall alla hjälpa mig med tips och jag blir rekommenderad att gurgla med varmt vatten och salt. Sen får jag höra att jag ska äta något som är som en liten gurka som jag ska tugga på och svälja och kocken säger jag ska inte äta söta saker som är gjorda på ghee. Och jag tänker det är väldigt intressant med medicin och matkultur och hur det verkligen är förankrat i gemene mans vardag här i Indien. Och jag köper lite ayur vedisk medicin men är inte särskilt orolig för jag vet min kropp den protesterar och jag behöver bara lyssna lite på den så kan jag tala igen.
På lunchen blir vi bjudna ute på lokala haket av veterinären Sivsharam som arbetar med oss i blocket. Han berättar om sin familj och hur mycket det kostar att köpa en ko och om hur hans dotters man dog i en elledning och hur de nu hoppas att barnet i hennes mage är en son så han kan försörja henne i framtiden. Och hon är tjugofem år och jag försöker föreställa mig hur det är att vara änka förevigt innan livet ens börjat. En ko blir bara sjuk och hes när det är monsuntider och för att göra en ko frisk får han 50 rupier och det känns bra att vi sitter där med honom som är kastlös och inte någon stroppig tupp.

Sen går vi hem och tvättar våra kläder och hänger dem på taket på ashramet och grannarna till oss är heliga män och på gården leker ashrambarnen i en rutshkana. Utanför på gården sitter den vitklädde lille man som är så vis och glömsk på samma gång och varje gång vi går förbi hälsar vi med händerna tätt ihop och säger namaste. Vi provar samosa och dricker chai i alla möjliga hörn och ser på när män invigs till munkar utanför Buddhatemplet och sitter vi och mediterar och hör sen på de heliga karparnas plaskande och lyssnar till munkarnas sång och så har mörkret lagt sig igen och månen ligger som hornen på en tjur och ännu en dag i Buddhas heliga stad är till ända.

Nya tankar och nya ideer

Såklart är ingen av oss oumbärliga och vi behövs inte alls på lägret som arbetskraft utan det finns det personal så det räcker och blir över. Nog kan vi korrigera här och där och instruera i hygien till vissa, men vi skall inte tro att vi är västerlänningar som kommer till Indien för att göra gott och hjälpa de fattiga (genom att köpa en dyr flygbiljett och förstöra miljön lagom mycket) för rädda vårt eget samvete över att överkonsumera och leva i lyx. Så vad ska vi göra då tänker vi, vi är inbjudna som gäster och nu får vi se allt detta fantastiska sociala arbete som drivs av kunniga lokals som har kännedom om de lokala förhållandena och vi funderar på hur mycket utländska så kallade volontär organisationer egentligen är en bluff och hur mycket som handlar om människors dåliga samvete och vad man skulle kunna göra istället.

Vi bestämmer oss för att ta tillfället i akt då vi båda är sjuka teoretiker som älskar att analysera skriva och teoretisera och trots allt har Eleonor en master i South Asian studies och pratar hindi och jag är legitimerad sjuksköterska och vi borde kunna göra en intressant field study och intervjua patienterna och skriva en snitsig artikel för någon lämplig tidning och så går vi och sätter oss på ett lokalt hak och brainstormar idéer över en limesoda. Sen tappar jag rösten och kan inte prata mer och jag vet inte om det är min kropps reaktion på alla frågor jag får och äntligen får jag vara tyst och jag stannar hemma på eftermiddagen för att reflektera och meditera, eller snarare skriva och sortera tankarna. Ikväll ska vi följa med en av tonåringarna som Ellis stått med i blocket hem och göra Puja och äta frukt för det är sista dagen på en lång festival som väckte oss fyra i morse då det handlar om att se gudarna i naturen och vattnet istället för i statyer och gudabilder och något som firas av alla kast och därför var alla uppe och sköt raketer medan vi låg i våra myggnätssängar och höll för öronen.

Khana banana (laga mat)

Jag ska inte säga att vi är bästa kompisar, men surdoktorn var snäll idag och stod och lyfte på locken och bredde toast åt oss när vi åt frukost. Plötsligt var jag jättetrevlig och verkade som en snäll man och det blir så tydligt vilka olika roller man går tar beroende på vem man möter och jag vet inte om jag tycker det är värre eller bättre att han smörar (ha ha) för oss. Och jag tänker att hårdhänthet och höga rop och bufflighet och sånt som kan se väldigt abrupt ut, i själva verket är en del av den indiska kulturen och att sånt som jag uppfattar som kränkande kanske inte uppfattas så av någon annan, aven om det han gjorde var fortfarande fel.
Gårdagen tillbringade vi i dressingen där alla opererade patienter får byta bandage dagen efter operationen. De unga volontärerna som Bhansalis rekryterat från Gujarat och Bihar, och några studenter i social work, glömde alldeles bort att ge ögondroppar och lägga om förband då vi kom in. Efter att ha pratat med dem och svarat tusen gånger på frågor om vad vi heter, var vi bor och var vi kommer ifrån, och bokstavligen skakat av oss dem då de tar fast i kläderna kom saker någorlunda tillbaka till sin normala rytm och vi knyter förband och droppar ögondroppar några timmar. Patienterna ligger i långa rader och när vi passerar tror de antagligen att vi är läkare för de börjar ställa massa frågor och som tur var kan Ellis prata med dem och de berättar att de kan se igen och vi håller upp fingrarna och de kan räkna antal fingrar med sina nya ögon och det är jättehäftigt jag blir nästan tårögd. Men sedan kommer klicken salva och ögondroppar och de blir blinda igen bakom bandaget, men nu bara för några dagar. Små barn kommer med sina mammor eller farmors och de är jätterädda allihopa utom en liten pojke som är sju år och han skrattar hela tiden.

Vi går runt och tittar på hela lägret och ser de olika avdelningarna, akutvårdsavdelningen, inskrivning, blodsockermätning, dataregistrering, kontroller och check ups, utskrivning och till när de går ut får med sig en påse ris, mediciner, ett klädesplagg, solglasögon och ögondroppar. På det första två och en halv dagarna har man opererat 2061 patienter, på en dag alltså drygt åttahundra patienter. Vi går för att dricka vatten på eftermiddagen men det slutar med att vi hamnar på golvet i köket och hackar tonvis med grönsaker och snoppar hinkar med chilli. Efter någon timmes hackande kommer eldprovet då chappatiekavlar och brädor plockas fram och plötsligt sitter vi i mitten av en grupp sjungande kvinnor och kavlar bröd som blir rundare och rundare, men såklart håller gräddarmästaren (och min gamle käre bror kocken från Deesa) upp mitt bröd när han lägger det på den stora plåten över öppna elden och alla skrattar men det är trevliga skratt och vi har väldigt mysigt där lyssnade till de erfarna kvinnornas meditativa sång och jag känner mig mer som en indisk kvinna än någonsin för detta är inte ett skämt och prova på för jag bakar säkert flera hundra parotas (som chappaties fast med olja i degen och vikta i fyra) på de tre timmar vi sitter hopkrupna på golvet tills vi är tvungna att ge upp och lagom möra masa oss in i doktorernas mess och äta middag och det blir lite märkligt för nu är vi kökskvinnor som äter med doktorerna och vi reflekterar över vår fördel att kunna röra oss mellan alla samhällsklasser och att vi fortfarande inte kan förstå hur det är att vara fattig.
Efter arbetsdagens slut går vi med en grupp personal för att titta på det stora templet som Budhgaya är känt för och vi vandrar barfota på kalla stengolvet runt templet och tittar på gyllene Buddhas som klär utsidan och vi ber en skvätt utanför Buddhas träd och det är så häftigt med tempel och detta är verkligen ett lugn och en plats för reflektion och meditation mitt i det annars så skräniga Indien och på kvällen konstaterar vi att vi nog pratar med hundra människor varje dag och det är inte så konstigt vi blir lite trötta i huvudet.

Tuppar och fina manniskor

Idag är det andra dagen på kampen och jag har varit i blocket idag igen. Som svensk sjuksköterska har jag sjukvårdsutbildning, (men kanske mindre erfarenhet av att injicera i ögonen). Men (eftersom jag är tjej? eftersom jag är yngre än tupparna som håller i sprutorna? eftersom sjuksköterskor i Indien har sjukt låg status? eller bara för att jag är utlänning) känner jag inte att man litar till min kompetens.

Eftersom några av männen beter sig som tuppar av hög rang blir jag frustrerad när de gör saker som i jag tycker är fel. När en läkare kommer in och i egenskap av detta anser sig ha rätt att ge injektionen utan handskar och med händerna fulla med guldringar (dvs absolut inte rent) i en liten pojkes öga och när pojken är rädd så han skakar och gnyr lappar han till honom på kinden och skrattar när han gråter och det värsta är att hans attityd är så vidrig och så äcklig man kan dö, och jag vill bara slå honom hårt. Och jag tänker att ord är starkare än slag men jag är tyst och önskar istället att han låg på britsen så jag kunde sticka en lång kanyl i ögat på honom och smacka till honom om han ens ryckte i ögonbrynet och så skulle jag skratta och alla andra tjejer med mig, för han skulle skrika och jag skulle kräva han rörde på ögonen upp och ner och om han inte gjorde som jag sa skulle jag sticka honom igen och blända honom med lampan så han inte såg någonting alls och sen putta iväg honom hårt ut på golvet och skratta högt när han faller.

Ja det var i alla fall skönt att skriva det. Jag vill verkligen inte påstå att det är alla läkare, och till oss som har lätt att generalisera så säger jag bara, alla människor är mer eller mindre lyckade i sina yrkesval, även läkare och tyvärr finns det människor med omänsklig attityd over hela varlden, men man kommer tyvärr oftare ihåg de otrevliga än de bra. Förutom den incidenten och att jag var tvungen och ta en diskussion med en annan tupp för att få tillåtelse att dra upp sprutor, var det en riktigt trevlig dag. Vi började kl 06.30 i blocket så vi var tvungna att gå hemifrån runt kvart i sex tiden för att hinna med frukost. En veterinär som heter Shivsharam är också en kompis till moster Karin och han är en mycket fin liten man. Vi skrattade gott där vi satt och drog upp bedövningssprutorna (efter att jag övertalat tuppen) och en kvinna som ger injektioner kommer ihåg mig från Deesa men jag känner bara igen henne utan masken fast hon vet allt om mig.

Patienterna har en lapp runt halsen och på den har de satt sitt fingeravtryck för de flesta kan inte skriva, och även fast de ser ut som nittio eller mer är de bara femtio och anledningen till att de fått gråstarr är troligtvis undernäring. Patienterna har man under förundersökningar hämtat upp från byar och orter runt omkring i Bihar och nu får de alltså gratis behandling med mat och husrum för anhöriga och uppföljning och allt annat man kan tänkas kan behövas för och omkring operationen. Så nu vill jag gå ifrån den lilla lilla doktorsmänniskan till att tänka på de otroligt stora människor med varma hjärtan som faktiskt lägger 80 miljoner? (är lite osäker på siffran) dollar på detta och gör 33 tusen blinda människor seende igen och som aldrig bokstavligen skulle göra en fluga förnär.

Forsta dagen pa campen

På Söndagen börjar campen på riktigt, men först efter att ha invigts med bön och sedvanligt kokosnötsdelande. Inför alla vi möter presenterar Mahesh oss som Ellis som kan prata Hindi och Stina som varit i Deesa och är Karins släkting som nu ska gifta sig med en indier. Det är typ det viktigaste av allt och han berättar datum och allt är oh la la, typ hela tiden och alla doktorerna som sitter uppradade i tystnad börjar spontan applådera och jag blir röd i ansiktet.
Så även fast flera hundra personal arbetar där så vet nog alla på tre röda vilka de två vita är och alla blir överlyckliga då de kan prata hindi med oss, i alla fall med Ellis och det flockas av små tonåriga voluntärer runt omkring oss som vill bli våra bästa vänner.
Förmiddagen tillbringar vi i operationssalen och vi tittar och tittar på hur ögon skärs upp och linser plockas ut och ögonen dammsuges rent med vatten under hornhinnan och istället för det gråa grumsiga kommer klara bruna iris fram och det är vackert att se på, och när man tänker på det blir det ändå vackrare för människorna får synen tillbaka. Efter två timmars lunchrast som mest går ut på att äta och vandra tillbaka till ashramet och tillbaka igen då vi gör allt för lite bensträck går vi så till blocket där vi assisterar den personal som injicerar block dvs lokalbedövningen i ögonen och trådar sys fast i ögonlocken och globen för att förbereda operationen.
Här ger jag sprutor och tussar till de som sticker och så trycker jag hårt på ögat och säger upper nedje nitcher nedje, (titta uppåt, titta nedåt) för att se om ögonen rör sig. Och gör de det så trycker jag hårdare och det känns lite jobbigt att pressa någons öga med större kraft än jag egentligen törs.
Runt sjutiden är dagen slut och vi går utmattade och klär av oss de sterila rockar munskydd och mössor och handskar som stängt oss inne och jag tycker det r väldigt skönt att se på människors munnar när de pratar för det är supersvårt bakom masken att förstå hindi. På natten sover jag länge och djupt och drömmer om att ge tjocka täcken till en liten gubbe på en operationssäng så han slipper frysa.

Framme i Budhgaya

Lagom trötta, möra och hungriga kommer vi så fram för att bli välkomnade med öppna armar. Det är väldigt kul att återse Mahesh för han blir jätteglad och pratar direkt om bröllopet och frågar massa frågor och han nästan kramas och säger att jag är som hans dotter. Och så skrattar han igen och tycker det är jättekul och vill jag ska visa bilder pa Sam och sen ska jag visa alla andra också tycker han.

Öppna armar innebär också en hel del presenterande och spatserande och promenerande runt på området. Vi propsar på att bo på ashramet istället för hotell och där vi får ett rum med två sängar som Nirala en gammal kamrat till min moster Karin raskt fixar ordning under glada utrop. För fyra år sedan var jag också på detta ögonoperationsläger, men då var allt uppbyggt i stora tält och vad jag minns var det då ca.17,000 operationer som utfördes på tre veckor. Nu, berättar Nirala gjorde man 33,000 förra året och med lite miniräkning då vi får veta att det kommer 25 läkare till lägret blir det ca 1300 operationer per läkare under campen som är under tre veckors tid. Inte konstigt att det är full rulle överallt. Denna gång är lägret i en stor byggnad som är ett buddistiskt meditationscenter man lånar för detta ändamål. Överallt kryllar det av patienter och anhöriga som tittar på oss med stora ögon och Ellis och jag känner oss tillbaka i det riktiga Indien, även om Ellis får vibbar av Scoutläger.

Framemot kvällskvisten tar vi tacksamt emot chai och snacks på Maheshs kontor mitt i händelsernas centrum. Efter att ha suttit och snacksat i någon timme och lyssnat till hur man fördelar ansvarsområden och kompetenser blir vi visade doktorernas matsal där vi äter godaste Gujarati maten och jag får flashbacks då jag ser min broder kocken som jag lärde känna i Bihar och han skrattar jättemycket där han sitter och kavlar chappaties. Vi stupar i säng och jag somnar snabbt efter att ha pratat bröllopsplaner med min blivande man i telefon fram till klockan midnatt.

Tag till Bihar

Sen går en till dag i Delhi då vi strosar runt och shoppar lite, dricker lassie och papayasmoothie och framåt kvällen tar vi oss sedan till Delhis hysteriska tågstation där vi köper på oss indiska snacks och efter letande i sista minut hittar vi våra namn på listorna på vagnen. Denna gång är det endast 15 timmars resa och vi behöver inte vara oroliga för att ha tråkigt då vagnen är full med skrikande lantisar från Bihar. En kvinna i vår kupé är otroligt ruff och inte vad man kan kalla en vän varelse, hon skäller och grymtar och barn skriker och våra grannar uppepå har säkert minst tio väskor som de klämmer in sig mellan. Som tur är har vi varandra och kan prata svenska bakom ryggen på dem. Alarm ringer mitt i natten men ägarna vaknar inte, någon annan tänder ljuset i taket och jag kan inte sova när spädbarnen skriker som stuckna grisar. Väl framme i Gaya kliver vi ut på perrongen och till vår förvåning kommer ingen springande för att bära våra väskor och köra oss i bil till Budhgaya. Istället väntar vi en timme, ringer några telefonsamtal och sätter oss sedan i en fullproppad riksha och sitter så med väskor och barn i knät och skumpar vägen fram. I Gaya är det smutsigt och trasigt och jämfört med Delhi har vi åkt några hundra år tillbaka i tiden. Det märks att det är en stad i den fattigaste och tuffaste av Indiens delstater.

Muslimsk dag och en stor overraskning

Vi tar en tur till ett NGO kontor och kollar deras anslagstavlor, bibliotek och café och sen promenerar vi ut igen på gatan och överallt var vi än går så frågar Eleonor Rikshawallas och Chai wallas och Juice wallas om vägen och det är kul för alla blir lika förvånade och glada när hon pratar hindi med dem och vi kan förstå vad alla säger och jag drömmer om den dagen jag får makten i min mun.
Vi går och går och är i norra Delhi och här är gatorna trånga och fulla med folk och här går kossor och det stinker av urin och värmen är het i pannan och det dunkar i fötterna men det är riktiga eller i alla fall gamla delen av Indiens gatuliv vi ser och det känns genuint där vi går bland koblajor och försäljare som trängs och nästan ramlar på varandra. Vi går i de muslimska kvarteren och möter kvinnor i burka och männen bär kalott på huvudet. Vi finner en gränd med en känd muslimsk restaurang där vi äter dal och nybakade nanbröd. Så hittar vi till en av Indiens största moskéer Jamamasjied och eftersom vi inte går i shorts eller kjol slipper vi att bära knallrosa hellånga nattlinnen som de andra västerlänningarna som vill gå in och vi funderar på varför de inte fattar bättre då det står i varenda guidebok om Indien att man inte skall visa axlar eller knän, och framförallt inte inne på helig mark. Namaaz är precis avslutad men några män ligger kvar på stengolvet och ber mot Mecka. Vi klättrar upp i ett torn och högst där uppe blåser det svalkande vindar i våra sjalar och nedanför oss breder gamla Delhi ut sig och vi ser det röda fortet och vi står och trängs med unga killar som ibland står lite väl nära (de ar inte muslimer) och Eleonor skäller igen på hindi och det är så kul att se deras reaktion. Sen går vi ut på promenad igen om min kropp är glad och benen trötta men vi går och går och det är skönt att röra på sig. Vi tar en tur in i Back packer kvarteren i närheten av järnvägsstationen, sätter oss på ett mycket sunkigt roof cafe och dricker lemon soda och leker med magsjukedöden då vi beställer pannkaka med fruktsallad och servitören har ett av smuts askgrått linne med hål i och jag tänker det är bra jag i alla fall vaccinerade Eleonor mot hepatit häromdagen och så håller vi andan och äter i alla fall och känner oss lite rebelliska och slänger dupattan på stolen.
Väl nere på fast mark igen promenerar vi gatan fram och till min sjukt stora förvåning går vi rakt in i Mauro, den italienska killen som hängde på samma ställe i Gokarna där jag träffade Sam för ett år sedan och som min bror Simon tillbringade stora antal timmar med medan jag och Sam stod i vattenbrynet och tittade på stjärnorna. Vi blir båda lika paffa att se varandra och när jag berättar uppföljningen och vad som hände sen och han bara gapar och vi skrattar och det är verkligen helt sjukt att vi möter varandra just där och då. Och dessutom kom han dagen till ära flygande från Bangalore med en Bangalorisk tjejkompis och jag är bara tvungen att bjuda dem till bröllopet. Fortfarande alldeles paff och utan att riktigt veta vad vi ska säga, säger vi hejdå och Eleonor och jag beger oss mot nästa möte med en av hennes kompisar som skall ta oss till en Kvavali Sufi (muslimsk sång och musikuppträdande) på ett Darga (vad jag tror är en muslimsk gravplats). När det börjat skymma parkerar vi den svarta Jeepen och följer Eleonors kompis Ginu (som för övrigt är kristen) som leder oss in i de muslimska heliga trånga gränderna. Vi går barfota på stengolven och runtomkring oss och ovanför oss hänger det vackra tyger i rött och grönt och mörkblått och i hörnen ligger fullt med rosblad och det känns som en Alladinsaga och stämningen är mycket magisk och allt är otroligt vackert. Vi kommer ut på ett litet torg och där sitter en grupp män på stengolvet utanför graven och sjunger och spelar och det låter lite som böneutroparna man kan höra från moskéer för en kille sjunger och sen svarar alla i kör och det är väldigt hypnotiserande och allting känns overkligt och väldigt speciellt och vi sitter och glömmer tiden och bara följer med och lyssnar och tittar samtidigt på allt det vackra som glimmar i mörkret runtomkring oss men in i graven får vi inte gå för endast män är välkomna.

Modernaste metron

På torsdagen går vi upp tidigt och äter fruktsallad med curd till frukost. Brudarna i lägenheten går iväg till sina kontor och Eleonor och jag dressar upp oss i nytvättade salvar kamez och är ute ur lägenheten vid tio på morgonen. Vi börjar med att kika förbi Eleonors skräddare som är en liten man i tjocka glasögon och vitt hår som sitter lutad över symaskinen. Han berättar att även idag är det festival och denna gång skall systrar ge sina bröder en tikka i pannan, och jag tänker på rakhifestivalen då man knyter band runt broderns arm, men det är inte samma sak säger han.

Vi bestämmer oss för att testa att åka tunnelbana och tar en riksha till närmaste tunnelbanestation och när vi kliver in blir vi paffa för det är en flashigare tunnelbana än New York och London och Paris och Stockholm och möjligtvis bara Köpenhamns tunnelbana är i samma nivå, fast här blir vi kroppsvisiterade av snygga tjejer i khakiuniform och basker och väskan åker rullband genom röntgenmaskin och vi betalar 11 rupier var och sen vi glider nedåt underjorden båda lika förvånade för golven skiner. Vi sätter oss på fräscha säten i stål och runtomkring oss står det fullt med folk och jag tänker att detta är så bra, för om alla skulle köra bil så skulle det bli så fullt och jag tänker det är därför trafiken inte är lika galen i Delhi som i Bangalore och jag längtar till metron är klar i min nya hemstad.