Modernaste metron

På torsdagen går vi upp tidigt och äter fruktsallad med curd till frukost. Brudarna i lägenheten går iväg till sina kontor och Eleonor och jag dressar upp oss i nytvättade salvar kamez och är ute ur lägenheten vid tio på morgonen. Vi börjar med att kika förbi Eleonors skräddare som är en liten man i tjocka glasögon och vitt hår som sitter lutad över symaskinen. Han berättar att även idag är det festival och denna gång skall systrar ge sina bröder en tikka i pannan, och jag tänker på rakhifestivalen då man knyter band runt broderns arm, men det är inte samma sak säger han.

Vi bestämmer oss för att testa att åka tunnelbana och tar en riksha till närmaste tunnelbanestation och när vi kliver in blir vi paffa för det är en flashigare tunnelbana än New York och London och Paris och Stockholm och möjligtvis bara Köpenhamns tunnelbana är i samma nivå, fast här blir vi kroppsvisiterade av snygga tjejer i khakiuniform och basker och väskan åker rullband genom röntgenmaskin och vi betalar 11 rupier var och sen vi glider nedåt underjorden båda lika förvånade för golven skiner. Vi sätter oss på fräscha säten i stål och runtomkring oss står det fullt med folk och jag tänker att detta är så bra, för om alla skulle köra bil så skulle det bli så fullt och jag tänker det är därför trafiken inte är lika galen i Delhi som i Bangalore och jag längtar till metron är klar i min nya hemstad.

I Delhi

Framme i Delhi möter Eleonor min käre kamrat upp mig på perrongen. Delhi är varmt och disigt och på tågstationen är det packat med folk och jag ser några backpackers i shorts och känner mig sjukt mycket hemma i min Salvar Kamez och det är skönt att sträcka på benen och jag följer efter Eleonor som köper biljetter åt oss till Bihar i tourist quota och pratar finaste Hindin.
I södra Delhi (Safdarjung enclave) i rena kvarter nära ambassader och departement bor Elenor med ett gäng brudar från hela världen som har praktik på olika kontor som UNESCO och UNFPA. Utanför lägenheten (som är stor med flera rum och överallt går tvättlinor kors och tvärs med fina indiska kläder) finns ett tempel och på den långa balkongen som sträcker sig längs hela väggen står man nästan näsa mot näsa med Ganesha.
Jag tar en välbehövlig dusch och sedan tar vi en lång promenad till en park med grönt vatten och hoppar ner från ruiner, och tittar på gäss och letar efter sandaler och sen dricker vi lassie och jag svettas för det är mycket varmt. På kvällen efter en liten siesta tar vi en Riksha in till hippa kvarter och dricker chailatte på ett kafé där kyparna bär fez och det står alladinlampor på toaletten. Där sitter vi i en zebrarandig soffa och pluggar hindiglosor om medicin och försöker komma ihåg ögonbryn och ögonlock och smärta och sånt som kan vara bra att veta i Bihar.

På tåget till Delhi

Jag tillbringar 40 timmar på tåget skumpandes hela vägen från Bangalore till New Delhi. Eftersom jag är envis och tänker på miljön tjänar jag runt 6000 rupier på detta istället för att ta flyget. Förutom att jag blir hemskt trött och slö av tågets vaggande och att det bredvid mig sitter feta män som frågar mig om det ekonomiska läget i Sverige, arbetsmarknad och andra världskriget och att maten inte smakar i närheten av maten jag får hemma är det ändå ganska trevligt.

En ung kille som pluggar i Bangalore är mitt sällskap. Han berättar han växt upp i Shrinigar i Kashmir och han är väldigt ljus så först tror jag nästan tror han är utlänning och han berättar han är muslim och att han saknar Kashmir och han är förvånad över att Sverige verkar så tryggt och att inget land hotar Sverige. Jag lånar honom en av mina böcker som han sträckläser på någon timme. Jag sitter och tittar ut genom fönstret när solen går upp och ser kåkstäder som far förbi och en kvinna som sitter och bakar chappatis utanför ett skjul av räfflad plåt och smala små barn som springer runt nakna och samtidigt sjunger Tomas Öber tra la la lillla molntuss i mina öron och det känns surrealistiskt och lite ledsamt och jag ser en verklighet så långt borta från min egen men samtidigt så nära för den är alldeles utanför fönstret.

På en station ute i ingenstans leker jag med tanken på vad som skulle hända om jag klev av där och konstaterar att det är bäst att inte försöka. På perrongen ligger en liten liten hundvalp på en sko och runt omkring den går ben som inte trampar på den men heller inte ser den och jag är glad att jag inte är en hundvalp.
På husen utanför sitter girlanger och gröna kvistar och på gatorna är det ritat fina krusedulliga mönster med krita och pulverfärg och på de rikare husen lyser mot kvällen fullt det av små små lampor som blinkar och på himlen exploderar raketer som sakta bleknar bort och ersätts av nya i regnbågens alla färger och det är Divali.

Sam äter jellybe

Fast han är inte så jätteförtjust i sötsaker.

I Hammoken på taket

Utsikt från veranda

Nedervåningen

Morgonbestyr

Idag vaknade jag som vanligt runt sjutiden av att det tutas och plingas i klockorna i templet utanför. Människorna har börjat med morgonbestyren och slår i hinkar, hundar skäller och bilen som backar spelar trudelutten Dhooom och det är omöjligt att sova fastän jag somnade sent igår kväll med. Klockan åtta utför jag mitt enda uppdrag som hemmafru. Jag går upp och tassar över det blanka marmorgolvet in till Sams rum och ruskar i honom. Eftersom han är som min bror Simon dvs helt omöjlig att väcka börjar jag redan klockan åtta.

Sen går jag till köket och värmer vatten och gör te till mig och pulverkaffe med en sked socker till Sam. Sen går jag tillbaka och väcker honom igen, denna gång med kaffet under näsan och han frustar och pustar och pratar i sömnen och om jag har tur vaknar han på riktigt och ser att det är jag och då är han inte längre sur och skäller på Hindi. Jag får väl skylla mig själv att jag tog över detta uppdrag från Bhaia för nu ser jag framför mig femtio år av morgnar med svårväckta Sam.

Klockan kvart i nio är han vaken och klarar av att gå upp och då går jag och lägger mig och vilar igen medan han tar bad och rakar sig. Under tiden lagar Bhaia frukost, gröt och nypressad juice och stekt ägg . Vi äter frukost tillsammans innan han pussar mig på pannan och försvinner till jobbet och det är väl där jag är ungefär nu. Fram till klockan 14 kan jag använda datorn för sedan är det ransonering av strömmen dvs. strömavbrott mellan 14 och 18 och då läser jag min bok på taket i svänggungan eller svettas häcken av mig på träningsmaskinen.

Igår satt jag med Mum på nedervåningen i flera timmar medan hon berättade om gladiatorer och Roms historia och sen om hur Engelsmännen var de första att invadera Amerika med båten Mayflower och hon berättar om människorna i Punjab och hur de är ett festande vilt och glatt folk och sen om Rajasthan och Gujarat och hon är som en levande historiebok med en kristen twist och hon berättar om Martin Luther och tyskarna och hur Engelsmännen invaderade Indien och hur de kristna i Indien varit kristna långt tidigare och hur en som hette Thomas mördades i Tamil Nadu för länge sedan men att Hinduerna ändå är ett fredligt folk.

Och hon frågar om hur det är i Europa och berättar Dad’s syster som bor i England och som inte tycker om Engelsmän, för de är alla snobbiga och inte familjeorienterade. Och hur Sam har två kusiner där som är födda där och nu är advokater och vill gifta sig med engelska flickor men hur mamman i familjen vägrar för de borde gifta sig indiskt och jag frågar om de vet om mig och Sam och hon säger nej och jag undrar när den dagen kommer. Och hon frågar hur det är i Sverige och jag försöker att inte generalisera något men det är svårt för hon vill veta hur alla folk är och om det finns ett folk som heter vikingar och vad de levde av och var de bodde och jag kan inte någonting om min egen historia.

Dialys

För att få lite omväxling åker jag med Sophie till sjukhuset för att vara med henne då hon får dialys. Dad är också med i nystruken linnekostym och blankputsade skor och det känns skönt att komma hemifrån även om det innebär två timmars skumpande i avgaser. Chaffören som är militär med piska över axeln tar av sig baskern och frågar försynt Sophie vem jag är när Dad är ute och köper Mums favoritmunkar.
Sophie är trött och vi kör henne i rullstol genom sjukhuskorridorerna och i matlåda med oss som Bhaia har gjort i ordning ligger idleys och cocoschutney.

Dialyssalen är en jättejättesal med patientsängar längs hela väggarna på bägge sidor och om jag tänker efter noga skulle det kunna vara uppemot trettio dialyspatienter som ligger där inne. Egentligen får inte anhöriga vara med i dialyssalen, men jag tjatar lite och viftar med mina vita armar och säger jag är sjuksköterska och bara såååå intresserad av att se hur det går till och så kan jag i alla fall snika till mig två av de fyra timmarna med Sophie och det är väldigt trevligt och egentligen bryr jag mig inte så mycket om den stora apparaten som snurrar och renar hennes blod även om vi konstaterar det är fantastiskt och Sophie säger den kostar lika mycket som en Porsche, men det roligaste är att bara prata om Sverige och Schweiz och om Sophies jobb och mitt liv i Sverige, om utbildning och sjukvårdssystem och hur det går till med njurtransplantationer i Sverige, om Kashmir och kläder och barndom och drömmar och allt annat man kan tänka sig.

För första gången sedan operationen förra veckan provar man nu att ge dialys i den nyinsatta katetern i armen som visar sig fungera till allas lättnad och det är inte längre panik med att hitta en donator, så nu är allas ansikten lite gladare och rynkan över Dads ögon har krympit och han tillock med ler.
Dad och jag sitter utanför i sjukhuskorridoren på en i bänk och väntar på Sophie och pratar om utbildning och framtid och jag frågar om hans jobb som militär och han berättar om Kashmir och Delhi och hur han nu börjat jobba igen efter pensionen för att få ihop pengar till Sophies sjukvårdskostnader vilka är enorma eftersom hon inte var försäkrad och jag berättar om det svenska sjukvårdssystemet som är väldigt fantastiskt. Och tänker att det är tur de har pengar och kan hjälpa henne, en fattig familj hade inte haft en chans.

Och så förstår jag hur viktigt det är med rejäla utbildningar. Det kostar pengar att studera och indierna har inte glömt bort att det är det absolut viktigaste man kan göra och en investering inför framtiden och jag känner mig lite dum som läst en massa konst och duttat lite här och där. Och Dad förklarar vad de olika förkortningarna som står efter alla namn på tavlan mitt emot oss står för. Mbbs Mb och jag glömmer hälften men vi konstaterar att det är det jag ska göra. Master i Sociologi. Och sen ska jag bli Phd. Så nu vet jag vad jag ska göra här för som sjuksköterska jag vägrar.

The Monk who sold his Ferrari

På natten läser jag om Munken och Ferrarin och inser att det är precis så som det står skrivet, att allting vi upplever är det vi skapat i vårt eget huvud och verkligheten är hur vi väljer att uppleva det. Hur negativa tankar är som ogräs i vår trädgård. Och hur trädgården är vårt mind där vi vårdar och odlar och planterar vad vi vill. Robin Sharma skriver the purpose of your life is a life of purpose, och att det handlar om att vara medveten om vad man vill få ut av livet emotionellt, materiellt, fysiskt och spirituellt. Man måste vara medveten om vad man vill uppnå, och vilka mål man har med sitt liv inom alla dessa områden och det är inte desamma som att tjäna stora pengar och göra karriär utan det är minst lika viktigt att fokusera på vad man har för mål emotionellt, fysiskt och sprirituellt vilket människor i väst inte är vana vid. Det viktiga är att bli medveten om det man inners inne vill göra, för sig själv och inte för andra. Och jag inser att det som egentligen är svårast med att vara här just nu är kanske inte att integreras utan att det finns tid att tänka. Och jag är inte van vid det, att ha så mycket tid och att kunna fatta viktiga beslut för framtiden. Och det är ju både fantastiskt och läskigt på samma gång. Men oerhört vad nyttigt det känns.

Integration

Ibland funderar jag på vad jag gett mig in på. Det hände i förrgår. Plötsligt insåg jag att jag är i samma situation som någon som flyttar till Sverige och inte har något jobb eller arbete, vänner eller studier, ska lära sig ett nytt språk, en ny kultur. Och att tänka sig att komma som ny till Sverige har jag alltid tyckt varit riktigt läskigt. Att bli integrerad är ju inte helt lätt, det blir en massa missförstånd och saker som är annorlunda.

Ibland önskar jag att jag kunde gömma mig i mängden, att jag skulle se ut som alla andra så att jag kunde gå till tidningskiosken som vilken indiska som helst utan att bli utstirrad. Så inser jag att jag aldrig kommer att kunna göra det, jag kommer alltid se annorlunda ut, oavsett hur länge jag än bott här eller hur indiska kläder jag än bär, eller hur indisk jag än känner mig. Människor kommer alltid tro att jag är rik och kommer från England även om jag så vore född här och något jag måste lära mig förhålla mig till. Det är det som gör det lite svårt att vara självständig. Indien är ju också trots allt ett land där kvinnor inte har samma frihet som män, där kvinnor tas omhand och vördas, men anses inte kunna ta samma ansvar som män. Jag tror att jag i egenskap av vit kvinna hamnar i en situation där jag blir mer beskyddad än vore jag indiska, och detta bekymrar mig en aning.

Det speglar samhället och ansvaret som min nya familj har för mig för de vill inte utsätta mig för risker, farliga män eller rånare. Och naivt uppväxt i ett säkert och tryggt Sverige måste jag erkänna att jag inte riktigt ser faran med att gå ut själv. Och trots att Sam förstår och föreslår jag ska trotsa rädslan och Mum pratar om hur hemskt det är i nordligare stater där de förtrycker kvinnor så är ändå samhället vi lever i just nu på vissa sätt gammalmodigt och på både gott och ont försöker jag förstå och anpassa mig så gott det går.

Ensam hemma

Idag ska Sophia (men kallas Sophie eftersom detta nu förvirrar er) få komma hem från sjukhuset. Hennes kaliumnivåer åker jojo mellan dialyserna, men Mum tror att vi kan bota det med rätt sorts mat. Tillexempel ska hon inte äta bananer eller juice. Det är en tung börda för familjen med Sophies sjukdom och Mum har svarta ringar under ögonen och jag vet inte hur Dad ser ut men han har nog åldrats rejält efter drygt en vecka på sjukhuset.

Jag är hemma ensam idag för första gången sedan jag kom hit. Varje dag har Mum åkt till militärjeepen till sjukhuset och jag följt med men eftersom mina bakterier i magen hade ett litet världskrig i igår efter att ätit corn in cup på gatan i lördags. Sam nu säger att de svenska bakterier som var i befäl har dödats och nu skall lära sig ta order från indiska bakterier och eftersom de inte ens pratar hindi utan kannada, borde jag förstå att de behöver lite extra tid för att klara av att styra där inne och därför ta det lite lugnt.

Jag övertalade Mum att jag klarar mig fint hemma och att jag inte skall svara i telefon eller öppna dörren för främlingar då hon påstår det kan vara farligt för mig att vara hemma själv, och jag blir lite irriterad för jag känner mig inlåst som en prinsessa i ett slott, men det är bara hennes sätt att ta hand om mig för vem vet vad som kan hända med vita flickor säger hon och jag lovar inte öppna. Jag ringer Sam och beklagar mig och han skrattar och säger att jag visst kan gå ut, i alla fall på taket och terrassen och jag försöker förstå hur Mum tänker och acceptera att jag är en indisk kvinna nu, i alla fall får jag anpassa mig till vissa saker. Typ att jag inte kan ta mig själv in till stan, att jag ibland vaknar av att någon kryper runt och skurar mitt golv, att män i uniform håller upp dörren åt mig, och att jag inte kan hålla Sam i handen, förutom när vi går över gatan. Annars är mitt indiska liv nemas problemas.

I lördags gick vi till en juvelerare och beställde ringar och det kändes lite mäktigt och jag vet inte riktigt om någon av oss fattat att vi faktiskt ska gifta oss, det är ju bara sådant som vuxna gör. Vi hade iallafall en väldigt fin dag tillsammans och shoppade kläder åt mig och träffade samma söta dam som sa Sam var bästa spegeln och nu kände vi henne och hon frågade om vi träffats på samma företag och Sam fick berätta och hon log och sen gick vi och åt på sydindisk restaurang. Ps. det var inte jag som betalade Ds.

Ditten och datten

När allting känns mycket lugnare idag kan jag ju berätta lite om hur det är annars. Bhaia kallar mig för bhabhi som betyder brothers wife, och eftersom Sam också kallar honom Bhaia (bror) verkar det ju rimligt. Igår när jag var ledsen och satt och slet mitt hår över Sophies höga puls kom han med en kopp te. Och när pratar lite hindi med honom och då skiner han som en sol, men det kommer ta ett tag innan jag vänjer mig vid att ha någon som passar upp mig. Mum och jag har kommit närmare varandra och hon berättar om ayur vedisk medicin och hur hon inte vill ta engelska mediciner för sitt höga blodtryck. Istället kommenterar hon nästan alltid maten vi äter med att detta är bra för det, eller det och detta är nyttigt för magen eller blodsockret eller trycket. Överhuvudtaget är maten här hemma väldigt nyttig och inte alls oljig och friterad och vi skrattar över hur mycket söt mat jag fick i Gujarat och hur vi båda älskar mörk choklad.
Överhuvudtaget är mamman väldigt lugn och trygg och sjunger lite då och då och det finns ingen stress, igår visade hon Sam hur hon hittat snake på mobilen och berättar att hon tycker det är väldigt kul och det är ju väldigt gulligt, ungefär lika gulligt som att hon tagit med sig en chokladkaka (hon fått av mig) i handväskan som smält och det var choklad precis överallt men hon liksom inte bryr sig utan försöker mata Sophie med smulorna.
Det där med religionen märks inte så mycket bara av att Mum tittar på Godchannel på förmiddagarna och ber innan vi ska gå ut genom dörren och sen tog hon ju dit den där prästen som Sophie sedan blev skitsur på för att han tydligen sagt att hon skulle bli frisk om hon kom till deras kyrka och det blev ett jättegräl mellan henne och föräldrarna eftersom det är en konservativ kyrka var det skönt att höra Sophie skälla ut dem och säga det är inte hennes syn på gud och gud fördömer inte, och det var också bra med lite ilska för det betyder hon är pigg.

Pa battringsvagen

Nu måste jag skriva igen annars blir alla så oroliga. Igår på morgonen fick Sophie dialys och blodtransfusioner och det slutade tillslut blöda. Pulsen gick ner efter att varit uppe på 150 till 130 och blodtrycket bara till 150/90. Bara lite feber. Men ändå. Störst skillnad var i alla fall att hon såg mycket piggare ut. Mum och jag har fått rutin på att åka till sjukhuset nu. Efter att vi ätit lunch kommer militärjeepen och hämtar oss vid tvåtiden. Resan tar ungefär två timmar eftersom sjukhuset ligger på andra sidan staden.

På sjukhuset löser vi av Dad över en kopp te i sjukhuskantinen och han går sedan och sover några timmar, vi matar Sophie med mat som Bhaia gjort speciellt för henne eftersom sjukhusmaten är så dålig. Jag hjälper med lite hygiengrejer och så sitter vi där och pratar. Mum åker hem runt sjutiden, Sam kommer vid samma tid och jag stannar med Sam där till ungefär nio då Dad kommer tillbaka och vi åker hem igen. Igår var det inte alls samma panik för Sophie var vaken och kunde tillock med sitta upp och Dad var inte lika orolig och jag kunde kittla Sophie under fötterna. Pust. Sjuksköterskorna på sjukhuset är små och irriterande och har plasthättor och välkammade stela frisyrer och jag tänker att jag aldrig tänker jobba som sjuksköterska i Indien.

De gör ingenting som de inte fått order från doktorn att göra. Jag listar ut att eftersom sjukhuset är ett medicinskt universitet är det antagligen så att alla sjuksköterskor arbetar där direkt efter de har graduerat och alla är väldigt unga och oerfarna. Jag tvingar dem att flusha med koksalt efter de gett antibiotika intravenöst och de blir sura och tycker att de slösar en till spruta, men de gör det i alla fall under viss protest.

Allvar

Allt vänds upp och ner då vi kör in i Bangalore och Dad ringer och berättar att Sophie är på sjukhuset. Hennes artificiella ven som hon har inopererad i armen som där hon fått dialys det senaste året (efter en sepsis som slog ut njurarna totalt) har kloggat igen och de ska försöka operera bort koaglen. Sam åker på jobbet på måndagen medan jag och Mum åker militärjeep till sjukhuset. Klädd i blåa sjukhuskläder med röda broderier ligger lilla Sophie och sover på en säng i en sal där de flesta är äldre herrar.
Lyckligtvis lyckas man operera bort koaglen och hon verkar under omständigheterna må bra. Vi skrattar och skojar och sitter länge och pratar och på kvällen kommer Sam och nyper henne i kinderna och vi lämnar kvar Dad som vägrar lämna sjukhuset och åker hem igen.

Det är först dagen efter som det börjar gå illa. Tydligen ger man intravenöst heparin för att blodet inte skall koagulera, men det visar sig att heparinet sätter fart på resten av systemet och det vill inte sluta blöda från operationssåret. Mer och mer blod rinner det över kudden och jag sitter vid Sophie och pratar och hjälper henne, men hennes puls går upp till 130 och det är fruktansvärt jobbigt att vara så maktlös. Jag ångrar djupt att jag inte läste till läkare istället och försöker fårstå hur doktorerna tänker och samtidigt vara lugn för pappan är redan så spänd att han riskerar få en hjärtattack och mamman har högt blodtryck och Sam är väldigt rädd. Mamman kallar på en präst som kommer och ber och under kudden ligger bibeln. Jag hjälper Sophie med hygienen och att dricka och ta medicinen och plötsligt har jag rollen som anhörig på ett sjukhus i Indien där jag ger den basala omvårdnaden, precis som det var i Gujarat.

Hur hemskt det än är så är det fint att kunna finnas där, att vara med som en del av familjen. Sophie och jag förstår varandra och även om hon inte orkar prata så mycket ler hon och vi delar hemligheter. Nu befinner vi oss i ett vakuum, vad som än händer kan det bli väldigt bråttom med en njurtransplantation.

Strandhang

På lördagen stannar Joyti hemma hos sina föräldrar eftersom de bor i Mangalore. Lohit tar med Sam och mig på en liten biltur och denna gång lyssnar vi på hinditecno och Lohit översätter och vi fjantar oss och låtsas att det är vi som sjunger och sen pratar om musik till bröllopet. Det måste bli hindimusik bestämmer vi för den blir man så glad av. Vi kommer fram till en beachresort och havet sträcker ut sig stort och glittrande åt båda håll.

Lukten av havet, värmen och fukten påminner så mycket om Gokarna och vi får värsta flashbacksen eftersom varken Sam eller jag har smakat på denna del av havet sedan vi skildes åt där på stranden för nästan ett år sedan. Vi sätter oss i skuggan på svettiga rumpor och Lohit beställer in traktens alla fiskar och vi äter fisk och gurka med masala på och dricker Kingfisher tills vi storknar och det kommer fullt med svettdroppar i ansiktet. Sen kör Lohit oss vidare till en liten avlägsen strand där han försvinner iväg med sin kamera och Sam och jag står kvar i vattenbrynet och minns och försöker fatta att vi står här igen med sanden mellan tårna men nu är allting annorlunda och det är liksom vi nu.

På kvällen äter vi middag hemma hos Joytis föräldrar och de är en sådan där typisk hindufamilj som är så glada att ha mig som gäst att de lagat femton olika sorters rätter och tvingar Sam och mig att äta först och vi äter på bananblad och det tittar på och skrattar och serverar och så är jag plötsligt superbra på hindi och de skrattar så de storknar och mamman tycker de att jag är fin i näsplupp eftersom det är en hindugrej och hon tar på mitt hår och de bara vill så gärna att vi kommer tillbaka och hälsar på dem efter bröllopet.

På natten kommer ett kraftigt monsunregn och det är omöjligt att sova så vi står i det öppna fönstret och tittar på hur blixtarna lyser upp hela himlen och regnet är så kollosalt att det trycker ner bananbladen till marken och det dundrar som bara den och jag är glad att min coconut man (Sams egen benämning på sig själv) beskyddar mig.
På morgonen därpå är bilen blank och gatan ren och det är dags att åka hem.

Pa vag mot Mangalore

Vi möter upp Joyti och Lohit halv fem på morgonen, Joyti är nästan lika pömsig som jag men Lohit och Sam är vakna och ivriga att köra och det är väl tur det för då kan Joythi och jag luta oss bakåt och slappna av medan våra grabbar, he he, så sjukt jämställt det är, korsar och tvärsar och tutar rakt igenom den kaotiska morgontrafiken. Jag får väl skylla det faktum att jag inte kör på att jag inte är van vid vänstertrafiken och att det förutom bilar och människor befinner sig kor, hundar och getter på vägen.
En lång resa går så backe upp och backe ner på stora vägar och små vägar genom djungel och på en highway som ibland är rena rama leråkern. Vi lyssnar på musik och sjunger med till Beatles och Judas Priest och jag har igen lite svårt att fatta jag är i Indien för kontrasten blir så stor i vår lilla Fiat.
Vi stannar till uppe i en bergsby och äter lunch och där teplantagen breder ut sig dricker vi te från trakten och sträcker på benen och så kör vi vidare genom naturreservat och djungelväxter med lianer som hänger ner över vägen så någon har klippt ut hål i dem för att bilarna ska köra igenom. Det står skyltar att djuren har företräde och jag hoppas innerligt att jag ska få se en radda vilda elefanter men vi ser bara några apor och så några kor och getter såklart. Lohit och Joyti som är hinduer (vilket för övrigt alla Sams kompisar är) tar oss med till ett gammalt tempel och det är en mäktig känsla att vara så nära historien. Stora figurer dansar längs hela väggarna på insidan och Lohit visar mig hur någon för (om det nu var muslimer vågar jag inte säga) plundrat och försökt förstöra templet genom att hugga av huvudet på små tempelriddare på häst som kläder utsidan.
Efter tolv timmars skumpande når vi tillslut något utmattade Mangalore och kan mätta våra magar med nyfångad fisk tillagad i en speciell Mangalore masala som är stark längst fram på tungan och vi svettas lite för i Mangalore är det sjukt varmt, sen vi köper lite Old Monk och Cola för att hylla Teresa, tar en klunk, andas ut och sover en lång natt.

Hemmafru med mojligheter

I mitt rum finns högar med böcker som väntar på att bli lästa, papper och teckningspennor väntar på att bli användas, och jag inser att för första gången på riktigt länge har jag tid att göra nästan precis vad jag vill och jag behöver inte tänka på att laga mat, eller diska, tjäna pengar och heller inte städa och jag är en superduperlyxig hemmafru som kan studera hur mycket jag vill och vad jag vill, vilket får mig att bita på naglarna av iver. Som hemmafru på uppdrag gjorde jag idag ett besök på ett Baptistiskt sjukhus. Jag träffade där en av Indiens ledande läkare inom palliativ vård och fick följa med på ett hembesök i ett väldigt fattigt område i utkanten av Bangalore. Där sprang söta små smutsiga ungar med lockigt hår runt i bara mässingen mellan orangemålade husväggar. Kvinnor på huk över tvätt eller eldstäder tittade upp då vi gick förbi och jag blev påmind om de gånger jag följt med Ashok till fattiga byar i Guajrat och Bihar. I ett litet mörk rum i ett av husen satt en kvinna på en säng med en filt lindad kring sig i den 25 gradiga värmen. De två söta sjuksköterskorna som var med berättade att hon hade cervixcancer och doktorn, som för övrigt är en mycket blid man förklarade noggrant hur arbetet gick till, hennes tillstånd och vad som sades. Hennes man skötte alla mediciner och tog hand om sin fru och trots att hela familjen var outbildad fixade han det galant och doktorn visade hur han skulle massera henne så att lymfvätskan som smärtade i benet skulle kunna passera ut genom andra lymfsystem och mannen han log och nickade och vi bad tillsammans även om de var hinduer och vi var kristna, för sådant spelar ingen roll när man är sjuk sade doktorn. Han berättade hur de besökte människor i alla samhällsklasser, med samma behandling och samma behov. Är vi döende så är vi oavsett om vi är fattiga eller rika. Här finns ingen skillnad längre. Det viktiga var att utbilda de fattiga för de ställer inte lika många frågor sade han, och så åkte vi tillbaka och jag bestämde att jag ska komma tillbaka nästa vecka för en heldag av hembesök men först ska jag och Sam och hans kompis Lohit med fru Joyti åka till kusten till Mangalore över helgen för lite lattjolajban.

Hemmamys

På tisdagen har vi familjehäng och äter lunch och middag tillsammans. Vi leker med galna Freddy och jag lär mig av Bhaia att använda tvättmaskinen så jag kan tvätta mina egna kläder. Jag frågar mamman om jag ska kalla henne Mum och hon blir väldigt glad, och jag visar henne vad jag köpt och hon blir engagerad och vi pratar tyger och sånt som inte Sam förstår. På pianot i fina rummet bredvid bröllopsfotot står en knallröd dalahäst och bakom den en bricka med samer på och jag tycker det fortfarande känns lite märkligt att jag bor här nu. Dad säger han ska fixa någon som kan stämma pianot och då ska jag spela svenska visor så det sjunger om det. Att laga mat är knepigt och Dad berättar hur man genom att lukta ångorna från maten och tajma när man ska ha i vad för att lyckas. I huset finns så många språk; Bhaia är från Bihar och pratar allstå hemma Bihari, men här pratar han hindi, vilket också är det språk som Sam och Sofia pratar med föräldrarna, men när föräldrarna pratar med varandra pratar de Tamil, eftersom de är från Tamil Nadu och nu har jag dimpt ner här jag och förvirrar det hela ännu mer med svenska men sedan jag kom hit pratar vi engelska allihopa även om min hindi tar sig för varje dag. Det är så lugnt och tyst och stilla och ingen har bråttom och vi lyssnar till fläkten som surrar i taket.
På kvällen sitter Sam och jag i hammocken på taket och dricker te och vi lyssnar till några ylande hundar långt bort och syrsor som gnuggar sina ben. Runtomkring är det fullt med träd och tak och väldigt grönt även fast det är alldeles mörkt och himlen full av stjärnor. Månen ligger ner som en vagga och det är ännu en kväll i Bangalore.

Polisarende

Min blivande father in law packar portföljen och sätter på sig den tunna linnekostymen. Det är måndag och det är dags att utföra ett viktigt uppdrag i början av den byråkratiska resan för att få vårt giftermål legalt och registrerat. Med portföljen i högsta hugg spatserar vi så gatan fram. Det är runt 25 grader i luften och Bangalore är faktiskt riktigt grönt. Först på trottoaren går pappan i sin gråa kostym, sedan kommer jag i för dagen klädd sidensjal på indiskt vis över min t-shirt och sedan Sam som vaktar mig noga så jag inte blir påkörd när vi korsar vägen. Väl inne på polisstationen går ingenting såklart enligt planerna eftersom de inte kan registrera mitt turistvisum (vilket var vad den indiska ambassaden sa jag skulle ha för att gifta mig) och alla höjer på ögonbrynen och aldrig hanterat en situation som denna, och pappan får ta till sitt trumfkort i egenskap av general och så får vi tillslut i alla fall träffa chefen, en stämpel och signatur på ett av pappan generalen för stunden handskrivet dokument som i alla fall bör leda oss ett steg närmare målet.
Uppdraget är utfört i alla fall för denna gång och pappan åker iväg med en chaufför från det militära och Sam och jag överraskas av ett häftigt regn vilket är varmt och blött och ganska trevligt.
Eftermiddagen tillbringar vi i konsumtionens tecken. Sam blir kallad Sir och alla tror han är värsta kash kingen och jag är som vanligt Madam. Vi går på ett ställe som är om en inomhusmarknad och vi hittar grafikblad från Bihar som är som finaste Bukowskis och jag frågar mannen om hur det egentligen står till med översvämningarna och han berättar om sin familj som bor på övervåningen vilket är tur för de har inte sköljts bort i och jag vill köpa alla tavlor, men vi nöjer oss med en. Sen köper vi tunikor till mig och kvinnan som säljer dem skrattar och kallar Sam för bästa spegeln.
Det är väldigt lyxigt att gå runt med Sam, dricka Lassie, tugga Pan även om vi befinner oss på lagom avstånd från varandra när vi går på gatan. Kvinnorna granskar mig från topp till tå för att sedan landa med blicken på Sam och männen nöjer sig med att stirra mig rakt i ansiktet. Men nöjda och belåtna och väldigt trötta kör vi sedan hem till världens godaste dosa som ligger och väntar och vi äter under andakt och jag har aldrig ätit så gott förut och konstaterar att även om jag smakat mycket indisk mat så slår maten i mitt nya hem alla rekord och jag måste verkligen lära mig av Bhaia (kocken) hur man lagar den.

Mitt nya liv

Mitt rum är fullt med blommor och fina tyger och över fönstren hänger gröna gardiner som Sam har köpt som ger det hela ett grönt sken på dagen och allting är så fint så fint med små askar från kashmir och på bokhyllan av bambu står ett inramat fotografi på min familj och på skrivbordet ett på honom om mig, och i mitt alldeles egna badrum står det massa av mina favorit ayur veda produkter som han har köpt.
Vi sover hela förmiddagen och framemot lunchtid träffar jag kocken som är en söt man som bara ler och ler och jag tror detta kommer bli väldigt bra.
Vi äter lunch med föräldrarna och mamman är lite mer vaken idag och hon också bara ler, Sam och jag äter med sked fast de äter ris med händerna och maten smakar igen väldigt bra och vi pratar om Sverige och strömming och ögonlägret i Bihar och vad jag ska göra här och de verkar inte alls nervösa. Sam serverar och plockar undan för kocken har gått hem och pappan pratar om att vi ska gå till housing society så att jag kan få min permanenta adress på måndag och mamman ska öva mig att uttala hindi.
Sen så sitter vi i hänggunga på uteplatsen och dricker te och pratar Sam och jag. Freddy, den gula labradoren blir helt vild och totalt galen då han ser mig och jag tänker jag borde lära honom lite svenskt hyfs. På eftermiddagen tar vi bilen in till stan och åker förbi gröna landskap och svänger för vilda hundar och vid sidan av vägen vajar kokospalmer.
Vi träffar Sams kompisar på en koffeshop där vi dricker te och det är jättekul att se Hamsa och Prem och Mani som jag inte sett sedan Gokarna och de påminner mig om vad jag sade om arrangerade äktenskap och alla pull varandras legs. Så är där två kompisar till Naveen och Vidhya och Naveen har långt hår i hästsvans och det är han som skall vara bestman och vi tar bilen till en restaurang där vi lämnar nycklarna till en parkerare. Där beställer vi Old Monk och Cola och äter massa smårätter och alla kollar på mig för att se om det är starkt men jag tuggar på en chili och så skrattar de. Sen kommer Sophia Sams syster och hon är så sjukt söt och vi pratar om Hindifilmer och retar Sam för han är så skeptisk. När de stänger vid 23 kramar vi alla hejdå och tar vi med oss Sophia och åker återigen genom gröna fält och stannar för att lyssna på tusen grodor som kvackar i ett dike. Sen sitter vi uppe hela natten och tittar på gamla fotografier då pappan är klädd i uniform och gör honnör och sen på bilder från när mamman åker pulka i kashmir och från Sam och Sophia när de är små söta barn i märkliga kläder och frisyrer. Och det känns inte alls konstigt på något sätt även om jag ibland får nypa mig i armen.

Framme i Bangalore

Så landade planet i Bangalore och jag gick bara lite skakig ut genom dörrarna för att mötas av ett hav av människor som alla stirrade på mig då jag stack ut lite bland de andra kostymklädda indiska herrarna på planet. Mitt ibland dem kom så Sam och det kändes sjukt overkligt och väldigt bra att se honom igen och vi var tvungna att sätta oss på en bänk en halvtimme för att fatta det var sant.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dessa första timmar i mitt nya liv då mitt huvud var så fullt med tankar och intryck, men jag tittade på rosen som Sam hade med sig och han körde bilen och jag pratade med honom och vi skrattade och jag blev nervös över att träffa mina blivande svärföräldrar och han lugnade mig och så körde vi in på gården utanför huset stannade bilen och jag tog ett djupt andetag. Vi klev in genom dörren och där var pappan och jag fick en kram och kindpussar och han sa att Sam var väldigt lycklig och så var han väldigt nervös och var tvungen att väcka mamman som somnat och så kom hon ut alldeles nyvaken i ett blått nattlinne som liknade en vacker klänning och vi satt mitt emot varandra med en fin röd matta på golvet emellan oss och log och jag visste inte vad jag skulle säga och inte de heller men de log och allt kändes bra för de verkade väldigt mänskliga. Sedan ställde vi oss upp och bad och pappan bad till gud att välsigna oss och våra liv och han tackade honom för att bringat mig in i deras liv och jag kände mig väldig välkommen även om bönen gjorde mig lite nervös. Och sedan åt vi middag Sam och jag och mamman var jättetrött och gäspade hela tiden men var artig så hon höll nervösa pappan sällskap och jag åt chappatis med händerna och de tittade på och jag tyckte att maten var jättegod. Sen gick de och lade sig för klockan var närmare ett och Sam och jag kunde inte sova så vi satt uppe och pratade hela natten för vi måste fatta det var sant. Och så kunde vi vara tysta och vara på samma ställe ändå och det var ännu mera häftigt.

Sista och forsta kvallen i Bombay

På kvällen träffar jag Sams kompis Ahbishek och en tjejkompis till honom. Vi dricker kaffedrinkar med mycket grädde och choklad och jag får min indiska telefon. Jag pratar jättemycket och de skrattar och jag pratar ännu mer och så tänker jag att jag nog är lite övertrött och speedad för vi dricker ingen alkohol då det är torsdag och vi har jättetrevligt och sen går vi på en restaurang och äter bland vanligt folk och jag tycker jag känner mig mer bekväm på sådana ställen än på super duper de lux. Tydligen infördes totalt rökförbud i Indien på alla restauranger och kontor från och med den 2 oktober. Superduperskönt tycker jag. Sen går jag på hotellet och pratar med Sam i min nya telefon och han verkar lite nervös och har massa att städa innan jag kommer, och jag försöker få honom att förstå att det inte är så viktigt med städningen, men han förklarar att hela huset är fullt i byggdam som inte vill lägga sig sedan de byggde mina garderober. Så inser jag att jag snart skall flytta dit och jag som har varit så upptagen att jag knappt hunnit bli nervös blir lite pyttelite nervös. Det faktum att jag faktiskt ska stanna där och bo där och inte bara åka dit på besök verkar inte riktigt ha fäst sig in i min hjärna ännu.
Idag är andra och sista dagen i Bombay och jag flyger kl 20 indisk tid härifrån vilket innebär att jag kommer att vara i Bangalore vid 22-tiden. Om ni vill tänka svensk tid är det halv 7 ikväll jag träffar först honom och sedan hans familj lite senare, om nu inte flyget blir försenat eller inställt, man vet ju aldrig i Indien.

Mitt indiska nummer

0091-9448718690

Hej Hej Bombay

Eftersom jag inte slösa bort min sista dag i frihet sov jag bara två timmar på förmiddagen och gick sedan ut för att äta lunch på en äkta indisk vegetarisk restaurang, titta på havet och the Gate of India. Det är ju otroligt vad indierna kan göra för magi så att gröna ärtor och spenat smakar himmelskt.
Det tar några timmar för mig att acklimatisera mig, men hindin ramlar snart in i huvudet på mig, jag kommer ihåg hur mycket som är lagom att dricksa och när, jag äter med högra handen och säger nej till gatuförsäljare. Den enda jag köper något av är en liten kille som har en lista där jag skriver upp mitt namn för att stödja arbetet mot ett bättre klimat och ger honom 20 rupies och tänker att det är väl det minsta jag kan göra när jag flugit 7000 km över oceanen.
Sen bokar jag dejter för resten av dagen och möter först upp Puja som jag inte sett på länge. Vi åker med hennes chaufför till en super delux restaurang och äter där en speciell chokladdessert som hon berättar att hon är fullständigt galen i och aterkommer darfor hit flera ganger i veckan. Vi pratar om att jag ska gifta mig och jag frågar lite undrande hur hennes föräldrar ställer sig till att jag ska gifta mig med en indier och hon säger att de är helt lugna med det om han är vettig och seriös och kommer från en utbildad familj. Hon berättar hur svårt det är för henne att hitta någon lämplig man då Jain killarna hon känner inte passar in på alla kriterier. Egentligen är hon inte så kräsen, men han skall i alla fall vara från en familj i samma samhällsklass, vara utbildad, pengar spelar inte så stor roll säger hon, men det viktigaste är att han utbildar sig för att utveckla sig själv och inte bara lever på familjens företag. Och så ska han inte vara fast i rökning eller alkohol. Att han dricker öl ibland för sällskaps skull är helt ok, säger hon och jag tycker inte det låter helt orimligt för henne att hitta någon. Hon säger att hon tror mest på arrangerat i alla fall, och förtydligar att det inte alls handlar om att hon inte skulle ha något val, utan mest att föräldrarna föreslår och hon får dejta och välja.

Hej Bombay

Det var en lite märklig känsla att gå igenom säkerhetskontrollerna, all pappersexercis, de otroligt långa köerna för att slutligen mötas av det detta varma, fuktiga, avgasrika, förvirrade högljudda och myllrande Indien ackompanjerat av en ljusrosa soluppgång och tutande bilar eftersom jag nu försökte föreställa mig detta som att komma hem, och inte längre som turist på genomresa.
Såklart fanns där ingen skylt med mitt namn på bland de fåtalen taxis och chaufförer som orkat vänta de fyra extra timmarnas försening. Jag ringde upp hotellet som bara verkade förvirrade. Så stod jag där med mina väskor utan taxi och utan ork att börja deala med någon som skulle försöka blåsa mig pga. av min klena hudfärg. Det var här min parsiska lady kom till räddning. Hon hade kallat på sin chaufför som inte heller dykt upp och hon var rosenrasande på honom. Mot mig var hon världens snällaste och erbjöd mig att jag skulle få åka med henne till Bandra där hon bodde som låg halva vägen till mitt hotell och att jag skulle ta en taxi därifrån. När hennes chaufför kom med slokande huvud och hon fortsatte att skälla på honom, en ung kille, fick jag ont i magen. Bilen var en av de absolut lyxigaste Bmw:s jag sett med mocka klädsel som hon var mycket noga med att inte smutsa ner. Jag kände mig som en lort och funderade på hur mycket mina blå otvättade jeans möjligtvis skulle kunna påverka den gräddgula nyansen på klädseln. Så åkte vi i värsta AC:n genom Bombays slum och den rosa soluppgången sken på smutsen och fattigdomen.
Väl utanför hennes gigantiska hus, som inte var särskilt tomt när allt kom till kritan, eftersom det kryllade med betjänter, erbjöd hon mig först att komma in på en chai som jag för att jag var så extremt trött tackade nej till, och sen hjälpte hon mig att hitta en taxi och skrev noga ner taxinumret och bad mig ringa henne då jag kom fram och sa att om jag någon gång behöver någon hjälp i Bombay kan jag bara ringa henne.

Akutsjukvard pa 2000 meter

Jag trodde att jag skulle kunna sova på flyget men precis då jag krupit ihop på mina två säten, eftersom jag knyckte till mig sätet bredvid då det var tomt och dragit filten över huvudet ljöd rösten – If there is any Doctor onboard can you please contact the cabin crew. Sen började en cirkus tre rader framför mig. En man hade plötsligt blivit väldigt svettig och mådde mycket dåligt. I egenskap av sjuksköterska kände jag hur adrenalinet strömmade till och hur jag föreställde mig rädda livet på karlstackarn. Men efter att konstaterat att fem indiska läkare kokade ihop någon slags lösning på Hindi försökte jag nöja mig med att titta på. Sådär höll det på ungefär hela den 8 ½ timmar långa flygningen. Mannen började skaka alldeles våldsamt och den doktor som stod för kommandot stod och drog upp sprutor, en annan höll syrgastuben och alla lampor var tända. Så jag sov inte mycket, istället föreställde jag mig hur vi skulle tvingas nödlanda på en fält mitt ute i Afghanistan och hur vi där skulle springande rulla mannen på en bår till närmaste sjukvårdshelikopter och hur vi måste passa oss noga för att inte trampa på minor. Sen skulle vi sova på ett krackit hotell, äta afghanistansk frukost och sen skulle komma väldigt mycket försent till Bombay. Som tur verkade de Indiska läkarna i alla fall kunna rädda livet på honom utan nödlandning och runt kl fem på morgonen Indisk tid landade vi i alla fall tillslut sammanlagt 19 timmar försenade i Bombay.

Forvirrad i London

Så var jag äntligen framme i Bombay. Resan hit gick minst sagt smidigt då planet var blev inställt och jag fick tillbringa natten på ett hotell i London. Som tur var stod Air India för kalaset och jag träffade en Parsisk lady som senare skulle komma bli min räddare i nöden. Heathrow är så mycket kan jag konstatera definitivt en mycket stor flygplats. Även om Chan de Gaulle (eller hur det nu stavas)i Paris är struligaste flygplatsen jag hittills sett så var det inte helt lätt att hitta igen sig själv bakom alla parfymflaskor och chokladförpackningar i gigantisk storlek. Och inte heller när jag skulle på eftermiddagen leta reda på varifrån bussen till hotellet skulle gå och jag hamnade mitt emellan ett parkeringshus och tre dubbelfiliga vägar med mitträcken.
Men på kvällen efter en lyxig buffé och ett bad på hotellet kändes det i alla fall skapligt.
Det var på morgonen efter den engelska frukosten jag träffade den parsiska damen. Vi var båda mycket förvirrade över hur vi skulle ta oss tillbaka till flygplatsen och hur det nu egentligen låg till med nästa flygning då det hela tiden kom bud om ytterligare förseningar . I början fattade jag inte ens att hon var Indier. Så ljus var hon. Men sen när hon berättade att hon var född i Bombay och jag lyssnade noga på hennes accent började jag fatta misstankar. Det visade sig att hon var Parser, en grupp Indier som från början härstammar från Iran/Irak men emigrerade till Indien för många år sedan och nu tillhör en av de rikaste grupperna Indier. Hon berättade att hon hade varit ute och rest och hälsat på släktingar i USA för att komma ifrån Bombay ett tag då hennes man alldeles nyss gått bort, och skulle nu återvända hem igen till ett tomt hus. När hon sade det satte vi inpackade mellan några engelska barnfamiljer under den stora anslagstavlan på flygplatsen och det började tårar komma i hennes ögon och hon frågade om inte jag borde passa på att gå på toaletten.
Hennes man hade arbetat som kapten och flugit för både bland annat British Airways och Air India och Singapore Airlines. Själv hade hon jobbat som flygvärdinna och hon och hennes man hade sett nästan vartenda land i hela världen och bott i många av dem.
Då vi tillslut hittat rätt gate insåg jag att jag var det enda ljushuvudet bland de flera hundra resenärerna, om vi inte ska räkna med henne då, förutom en man på kryckor som ägde en spansk restaurang i Goa och en grupp på fyra förvirrade engelska damer i ljusa linnebyxor, annars kryllade det av kvinnor i Saris och män i strukna skjortor och pressveck på byxorna och några hade stickad mössa mot den fruktansvärda 14 gradiga engelska kylan.