Jag tillbringar 40 timmar på tåget skumpandes hela vägen från Bangalore till New Delhi. Eftersom jag är envis och tänker på miljön tjänar jag runt 6000 rupier på detta istället för att ta flyget. Förutom att jag blir hemskt trött och slö av tågets vaggande och att det bredvid mig sitter feta män som frågar mig om det ekonomiska läget i Sverige, arbetsmarknad och andra världskriget och att maten inte smakar i närheten av maten jag får hemma är det ändå ganska trevligt.
En ung kille som pluggar i Bangalore är mitt sällskap. Han berättar han växt upp i Shrinigar i Kashmir och han är väldigt ljus så först tror jag nästan tror han är utlänning och han berättar han är muslim och att han saknar Kashmir och han är förvånad över att Sverige verkar så tryggt och att inget land hotar Sverige. Jag lånar honom en av mina böcker som han sträckläser på någon timme. Jag sitter och tittar ut genom fönstret när solen går upp och ser kåkstäder som far förbi och en kvinna som sitter och bakar chappatis utanför ett skjul av räfflad plåt och smala små barn som springer runt nakna och samtidigt sjunger Tomas Öber tra la la lillla molntuss i mina öron och det känns surrealistiskt och lite ledsamt och jag ser en verklighet så långt borta från min egen men samtidigt så nära för den är alldeles utanför fönstret.
På en station ute i ingenstans leker jag med tanken på vad som skulle hända om jag klev av där och konstaterar att det är bäst att inte försöka. På perrongen ligger en liten liten hundvalp på en sko och runt omkring den går ben som inte trampar på den men heller inte ser den och jag är glad att jag inte är en hundvalp.
På husen utanför sitter girlanger och gröna kvistar och på gatorna är det ritat fina krusedulliga mönster med krita och pulverfärg och på de rikare husen lyser mot kvällen fullt det av små små lampor som blinkar och på himlen exploderar raketer som sakta bleknar bort och ersätts av nya i regnbågens alla färger och det är Divali.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar