Framme i Bangalore

Så landade planet i Bangalore och jag gick bara lite skakig ut genom dörrarna för att mötas av ett hav av människor som alla stirrade på mig då jag stack ut lite bland de andra kostymklädda indiska herrarna på planet. Mitt ibland dem kom så Sam och det kändes sjukt overkligt och väldigt bra att se honom igen och vi var tvungna att sätta oss på en bänk en halvtimme för att fatta det var sant.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dessa första timmar i mitt nya liv då mitt huvud var så fullt med tankar och intryck, men jag tittade på rosen som Sam hade med sig och han körde bilen och jag pratade med honom och vi skrattade och jag blev nervös över att träffa mina blivande svärföräldrar och han lugnade mig och så körde vi in på gården utanför huset stannade bilen och jag tog ett djupt andetag. Vi klev in genom dörren och där var pappan och jag fick en kram och kindpussar och han sa att Sam var väldigt lycklig och så var han väldigt nervös och var tvungen att väcka mamman som somnat och så kom hon ut alldeles nyvaken i ett blått nattlinne som liknade en vacker klänning och vi satt mitt emot varandra med en fin röd matta på golvet emellan oss och log och jag visste inte vad jag skulle säga och inte de heller men de log och allt kändes bra för de verkade väldigt mänskliga. Sedan ställde vi oss upp och bad och pappan bad till gud att välsigna oss och våra liv och han tackade honom för att bringat mig in i deras liv och jag kände mig väldig välkommen även om bönen gjorde mig lite nervös. Och sedan åt vi middag Sam och jag och mamman var jättetrött och gäspade hela tiden men var artig så hon höll nervösa pappan sällskap och jag åt chappatis med händerna och de tittade på och jag tyckte att maten var jättegod. Sen gick de och lade sig för klockan var närmare ett och Sam och jag kunde inte sova så vi satt uppe och pratade hela natten för vi måste fatta det var sant. Och så kunde vi vara tysta och vara på samma ställe ändå och det var ännu mera häftigt.