Polisarende

Min blivande father in law packar portföljen och sätter på sig den tunna linnekostymen. Det är måndag och det är dags att utföra ett viktigt uppdrag i början av den byråkratiska resan för att få vårt giftermål legalt och registrerat. Med portföljen i högsta hugg spatserar vi så gatan fram. Det är runt 25 grader i luften och Bangalore är faktiskt riktigt grönt. Först på trottoaren går pappan i sin gråa kostym, sedan kommer jag i för dagen klädd sidensjal på indiskt vis över min t-shirt och sedan Sam som vaktar mig noga så jag inte blir påkörd när vi korsar vägen. Väl inne på polisstationen går ingenting såklart enligt planerna eftersom de inte kan registrera mitt turistvisum (vilket var vad den indiska ambassaden sa jag skulle ha för att gifta mig) och alla höjer på ögonbrynen och aldrig hanterat en situation som denna, och pappan får ta till sitt trumfkort i egenskap av general och så får vi tillslut i alla fall träffa chefen, en stämpel och signatur på ett av pappan generalen för stunden handskrivet dokument som i alla fall bör leda oss ett steg närmare målet.
Uppdraget är utfört i alla fall för denna gång och pappan åker iväg med en chaufför från det militära och Sam och jag överraskas av ett häftigt regn vilket är varmt och blött och ganska trevligt.
Eftermiddagen tillbringar vi i konsumtionens tecken. Sam blir kallad Sir och alla tror han är värsta kash kingen och jag är som vanligt Madam. Vi går på ett ställe som är om en inomhusmarknad och vi hittar grafikblad från Bihar som är som finaste Bukowskis och jag frågar mannen om hur det egentligen står till med översvämningarna och han berättar om sin familj som bor på övervåningen vilket är tur för de har inte sköljts bort i och jag vill köpa alla tavlor, men vi nöjer oss med en. Sen köper vi tunikor till mig och kvinnan som säljer dem skrattar och kallar Sam för bästa spegeln.
Det är väldigt lyxigt att gå runt med Sam, dricka Lassie, tugga Pan även om vi befinner oss på lagom avstånd från varandra när vi går på gatan. Kvinnorna granskar mig från topp till tå för att sedan landa med blicken på Sam och männen nöjer sig med att stirra mig rakt i ansiktet. Men nöjda och belåtna och väldigt trötta kör vi sedan hem till världens godaste dosa som ligger och väntar och vi äter under andakt och jag har aldrig ätit så gott förut och konstaterar att även om jag smakat mycket indisk mat så slår maten i mitt nya hem alla rekord och jag måste verkligen lära mig av Bhaia (kocken) hur man lagar den.