Ibland funderar jag på vad jag gett mig in på. Det hände i förrgår. Plötsligt insåg jag att jag är i samma situation som någon som flyttar till Sverige och inte har något jobb eller arbete, vänner eller studier, ska lära sig ett nytt språk, en ny kultur. Och att tänka sig att komma som ny till Sverige har jag alltid tyckt varit riktigt läskigt. Att bli integrerad är ju inte helt lätt, det blir en massa missförstånd och saker som är annorlunda.
Ibland önskar jag att jag kunde gömma mig i mängden, att jag skulle se ut som alla andra så att jag kunde gå till tidningskiosken som vilken indiska som helst utan att bli utstirrad. Så inser jag att jag aldrig kommer att kunna göra det, jag kommer alltid se annorlunda ut, oavsett hur länge jag än bott här eller hur indiska kläder jag än bär, eller hur indisk jag än känner mig. Människor kommer alltid tro att jag är rik och kommer från England även om jag så vore född här och något jag måste lära mig förhålla mig till. Det är det som gör det lite svårt att vara självständig. Indien är ju också trots allt ett land där kvinnor inte har samma frihet som män, där kvinnor tas omhand och vördas, men anses inte kunna ta samma ansvar som män. Jag tror att jag i egenskap av vit kvinna hamnar i en situation där jag blir mer beskyddad än vore jag indiska, och detta bekymrar mig en aning.
Det speglar samhället och ansvaret som min nya familj har för mig för de vill inte utsätta mig för risker, farliga män eller rånare. Och naivt uppväxt i ett säkert och tryggt Sverige måste jag erkänna att jag inte riktigt ser faran med att gå ut själv. Och trots att Sam förstår och föreslår jag ska trotsa rädslan och Mum pratar om hur hemskt det är i nordligare stater där de förtrycker kvinnor så är ändå samhället vi lever i just nu på vissa sätt gammalmodigt och på både gott och ont försöker jag förstå och anpassa mig så gott det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar