Jag trodde att jag skulle kunna sova på flyget men precis då jag krupit ihop på mina två säten, eftersom jag knyckte till mig sätet bredvid då det var tomt och dragit filten över huvudet ljöd rösten – If there is any Doctor onboard can you please contact the cabin crew. Sen började en cirkus tre rader framför mig. En man hade plötsligt blivit väldigt svettig och mådde mycket dåligt. I egenskap av sjuksköterska kände jag hur adrenalinet strömmade till och hur jag föreställde mig rädda livet på karlstackarn. Men efter att konstaterat att fem indiska läkare kokade ihop någon slags lösning på Hindi försökte jag nöja mig med att titta på. Sådär höll det på ungefär hela den 8 ½ timmar långa flygningen. Mannen började skaka alldeles våldsamt och den doktor som stod för kommandot stod och drog upp sprutor, en annan höll syrgastuben och alla lampor var tända. Så jag sov inte mycket, istället föreställde jag mig hur vi skulle tvingas nödlanda på en fält mitt ute i Afghanistan och hur vi där skulle springande rulla mannen på en bår till närmaste sjukvårdshelikopter och hur vi måste passa oss noga för att inte trampa på minor. Sen skulle vi sova på ett krackit hotell, äta afghanistansk frukost och sen skulle komma väldigt mycket försent till Bombay. Som tur verkade de Indiska läkarna i alla fall kunna rädda livet på honom utan nödlandning och runt kl fem på morgonen Indisk tid landade vi i alla fall tillslut sammanlagt 19 timmar försenade i Bombay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar