Dialys

För att få lite omväxling åker jag med Sophie till sjukhuset för att vara med henne då hon får dialys. Dad är också med i nystruken linnekostym och blankputsade skor och det känns skönt att komma hemifrån även om det innebär två timmars skumpande i avgaser. Chaffören som är militär med piska över axeln tar av sig baskern och frågar försynt Sophie vem jag är när Dad är ute och köper Mums favoritmunkar.
Sophie är trött och vi kör henne i rullstol genom sjukhuskorridorerna och i matlåda med oss som Bhaia har gjort i ordning ligger idleys och cocoschutney.

Dialyssalen är en jättejättesal med patientsängar längs hela väggarna på bägge sidor och om jag tänker efter noga skulle det kunna vara uppemot trettio dialyspatienter som ligger där inne. Egentligen får inte anhöriga vara med i dialyssalen, men jag tjatar lite och viftar med mina vita armar och säger jag är sjuksköterska och bara såååå intresserad av att se hur det går till och så kan jag i alla fall snika till mig två av de fyra timmarna med Sophie och det är väldigt trevligt och egentligen bryr jag mig inte så mycket om den stora apparaten som snurrar och renar hennes blod även om vi konstaterar det är fantastiskt och Sophie säger den kostar lika mycket som en Porsche, men det roligaste är att bara prata om Sverige och Schweiz och om Sophies jobb och mitt liv i Sverige, om utbildning och sjukvårdssystem och hur det går till med njurtransplantationer i Sverige, om Kashmir och kläder och barndom och drömmar och allt annat man kan tänka sig.

För första gången sedan operationen förra veckan provar man nu att ge dialys i den nyinsatta katetern i armen som visar sig fungera till allas lättnad och det är inte längre panik med att hitta en donator, så nu är allas ansikten lite gladare och rynkan över Dads ögon har krympit och han tillock med ler.
Dad och jag sitter utanför i sjukhuskorridoren på en i bänk och väntar på Sophie och pratar om utbildning och framtid och jag frågar om hans jobb som militär och han berättar om Kashmir och Delhi och hur han nu börjat jobba igen efter pensionen för att få ihop pengar till Sophies sjukvårdskostnader vilka är enorma eftersom hon inte var försäkrad och jag berättar om det svenska sjukvårdssystemet som är väldigt fantastiskt. Och tänker att det är tur de har pengar och kan hjälpa henne, en fattig familj hade inte haft en chans.

Och så förstår jag hur viktigt det är med rejäla utbildningar. Det kostar pengar att studera och indierna har inte glömt bort att det är det absolut viktigaste man kan göra och en investering inför framtiden och jag känner mig lite dum som läst en massa konst och duttat lite här och där. Och Dad förklarar vad de olika förkortningarna som står efter alla namn på tavlan mitt emot oss står för. Mbbs Mb och jag glömmer hälften men vi konstaterar att det är det jag ska göra. Master i Sociologi. Och sen ska jag bli Phd. Så nu vet jag vad jag ska göra här för som sjuksköterska jag vägrar.