Hej Bombay

Det var en lite märklig känsla att gå igenom säkerhetskontrollerna, all pappersexercis, de otroligt långa köerna för att slutligen mötas av det detta varma, fuktiga, avgasrika, förvirrade högljudda och myllrande Indien ackompanjerat av en ljusrosa soluppgång och tutande bilar eftersom jag nu försökte föreställa mig detta som att komma hem, och inte längre som turist på genomresa.
Såklart fanns där ingen skylt med mitt namn på bland de fåtalen taxis och chaufförer som orkat vänta de fyra extra timmarnas försening. Jag ringde upp hotellet som bara verkade förvirrade. Så stod jag där med mina väskor utan taxi och utan ork att börja deala med någon som skulle försöka blåsa mig pga. av min klena hudfärg. Det var här min parsiska lady kom till räddning. Hon hade kallat på sin chaufför som inte heller dykt upp och hon var rosenrasande på honom. Mot mig var hon världens snällaste och erbjöd mig att jag skulle få åka med henne till Bandra där hon bodde som låg halva vägen till mitt hotell och att jag skulle ta en taxi därifrån. När hennes chaufför kom med slokande huvud och hon fortsatte att skälla på honom, en ung kille, fick jag ont i magen. Bilen var en av de absolut lyxigaste Bmw:s jag sett med mocka klädsel som hon var mycket noga med att inte smutsa ner. Jag kände mig som en lort och funderade på hur mycket mina blå otvättade jeans möjligtvis skulle kunna påverka den gräddgula nyansen på klädseln. Så åkte vi i värsta AC:n genom Bombays slum och den rosa soluppgången sken på smutsen och fattigdomen.
Väl utanför hennes gigantiska hus, som inte var särskilt tomt när allt kom till kritan, eftersom det kryllade med betjänter, erbjöd hon mig först att komma in på en chai som jag för att jag var så extremt trött tackade nej till, och sen hjälpte hon mig att hitta en taxi och skrev noga ner taxinumret och bad mig ringa henne då jag kom fram och sa att om jag någon gång behöver någon hjälp i Bombay kan jag bara ringa henne.