Allvar

Allt vänds upp och ner då vi kör in i Bangalore och Dad ringer och berättar att Sophie är på sjukhuset. Hennes artificiella ven som hon har inopererad i armen som där hon fått dialys det senaste året (efter en sepsis som slog ut njurarna totalt) har kloggat igen och de ska försöka operera bort koaglen. Sam åker på jobbet på måndagen medan jag och Mum åker militärjeep till sjukhuset. Klädd i blåa sjukhuskläder med röda broderier ligger lilla Sophie och sover på en säng i en sal där de flesta är äldre herrar.
Lyckligtvis lyckas man operera bort koaglen och hon verkar under omständigheterna må bra. Vi skrattar och skojar och sitter länge och pratar och på kvällen kommer Sam och nyper henne i kinderna och vi lämnar kvar Dad som vägrar lämna sjukhuset och åker hem igen.

Det är först dagen efter som det börjar gå illa. Tydligen ger man intravenöst heparin för att blodet inte skall koagulera, men det visar sig att heparinet sätter fart på resten av systemet och det vill inte sluta blöda från operationssåret. Mer och mer blod rinner det över kudden och jag sitter vid Sophie och pratar och hjälper henne, men hennes puls går upp till 130 och det är fruktansvärt jobbigt att vara så maktlös. Jag ångrar djupt att jag inte läste till läkare istället och försöker fårstå hur doktorerna tänker och samtidigt vara lugn för pappan är redan så spänd att han riskerar få en hjärtattack och mamman har högt blodtryck och Sam är väldigt rädd. Mamman kallar på en präst som kommer och ber och under kudden ligger bibeln. Jag hjälper Sophie med hygienen och att dricka och ta medicinen och plötsligt har jag rollen som anhörig på ett sjukhus i Indien där jag ger den basala omvårdnaden, precis som det var i Gujarat.

Hur hemskt det än är så är det fint att kunna finnas där, att vara med som en del av familjen. Sophie och jag förstår varandra och även om hon inte orkar prata så mycket ler hon och vi delar hemligheter. Nu befinner vi oss i ett vakuum, vad som än händer kan det bli väldigt bråttom med en njurtransplantation.