Emergency och blodtrycksmätning

Efter att ha insett att emergency är mitt nya ställe hänger jag där på dagarna och pratar med doktorn som är en mycket trevlig äldre man från Ahmedabad. Han berättar om sjukvårdssystemet i Indien och jag är mycket glad för han pratar bra Engelska och alla som arbetar i rummet är i alla fall över arton år, det enda kruxet är att ingen är kvinna men jag är lika glad för det. Till emergency kommer alla patienter med andra problem och de säger det vanligaste är illamående och diarre pga av nya matvanor.
På morgonen går vi med på blodtrycksrunda tar blodtrycket på de patienter som har högt blodtryck och man därför innan operationen vill behandla detta först. Jag får visa mina nursing skills och tar blodtrycket på en lång radda patienter som sitter ivriga på rad på huk ute i det fria. Och plötsligt byter alla patienter kö och doktorn får inga för alla vill ha mig och det är lite pinsamt.

Jag går runt och fotograferar i operationssalarna och alla är så glada och vill vara med på kort och där man fotar patienterna innan operationen blir jag plötsligt patient och en bild i kameran. Jag går runt och hälsar och pratar och egentligen är det inte många personal som arbetar för alla dessa människor att operera och det är fantastiskt att det flyter. Man har nu kommit upp till att operera ca 900 patienter om dagen och det är helt otroligt vad det går.
Det enda jobbiga jag möter är att alla ser lika dana ut bakom maskar och munskydd och jag har ingen aning om vem jag pratar med i operationssalen och inne på lägret och när vi går ut i matsalen, och på gatan, hälsar alla glatt och jag vet inte alls vem jag känner och ven som är en främling och jag försöker minnas kläder som skymtar under rockar, eller färgen på glasögonbågar.

Vardag pa Ashramet

Även dagarna på ashramet börjar bli vardag och vi har fått in rytmen att kliva upp i soluppgången. Vi har ingen spegel och det tar inte många minuter innan borstar tänderna och blaskar av oss och väljer dräkten för dagen för att sedan promenera halvsovande ner genom gränden och ut på tempelvägen. Vi möter heliga män och munkar som är uppe för morgonbönen och vi krockar nästan med långa rader av tibetanska munkar i orangea dräkter som går barfota och bär på sina skålar. Vi hör hela tiden mantrat som spelas hogt fran hogtalare som kantar vagen. Vi går ut på den större vägen och viftar bort cykelrikshas som alla nu börjat vänja sig vid att vi föredrar att gå och att vi dessutom bara betalar den lokala taxan. Luften är fylld med brandrök som kommer från alla små eldar där man har chaigrytan kokande och solen är orange och himlen är blekgrå och vi har sjalar på oss för det är fortfarande lite kyligt.
Vi äter frukost i doktorernas matsal och jag dricker varm mjölk och äter tunna bröd som smakar kardemumma. Tyvärr har min röst försvunnit och jag kan inte alls prata så jag får skriva på ett block och det är sjukt frustrerande samtidigt som det vissa gånger är rätt skönt att bara vara tyst. I dressingen frågar man mig om jag mediterar för att jag inte pratar och det är så uppenbart att jag inte är i Sverige. Sen skall alla hjälpa mig med tips och jag blir rekommenderad att gurgla med varmt vatten och salt. Sen får jag höra att jag ska äta något som är som en liten gurka som jag ska tugga på och svälja och kocken säger jag ska inte äta söta saker som är gjorda på ghee. Och jag tänker det är väldigt intressant med medicin och matkultur och hur det verkligen är förankrat i gemene mans vardag här i Indien. Och jag köper lite ayur vedisk medicin men är inte särskilt orolig för jag vet min kropp den protesterar och jag behöver bara lyssna lite på den så kan jag tala igen.
På lunchen blir vi bjudna ute på lokala haket av veterinären Sivsharam som arbetar med oss i blocket. Han berättar om sin familj och hur mycket det kostar att köpa en ko och om hur hans dotters man dog i en elledning och hur de nu hoppas att barnet i hennes mage är en son så han kan försörja henne i framtiden. Och hon är tjugofem år och jag försöker föreställa mig hur det är att vara änka förevigt innan livet ens börjat. En ko blir bara sjuk och hes när det är monsuntider och för att göra en ko frisk får han 50 rupier och det känns bra att vi sitter där med honom som är kastlös och inte någon stroppig tupp.

Sen går vi hem och tvättar våra kläder och hänger dem på taket på ashramet och grannarna till oss är heliga män och på gården leker ashrambarnen i en rutshkana. Utanför på gården sitter den vitklädde lille man som är så vis och glömsk på samma gång och varje gång vi går förbi hälsar vi med händerna tätt ihop och säger namaste. Vi provar samosa och dricker chai i alla möjliga hörn och ser på när män invigs till munkar utanför Buddhatemplet och sitter vi och mediterar och hör sen på de heliga karparnas plaskande och lyssnar till munkarnas sång och så har mörkret lagt sig igen och månen ligger som hornen på en tjur och ännu en dag i Buddhas heliga stad är till ända.

Khana banana (laga mat)

Jag ska inte säga att vi är bästa kompisar, men surdoktorn var snäll idag och stod och lyfte på locken och bredde toast åt oss när vi åt frukost. Plötsligt var jag jättetrevlig och verkade som en snäll man och det blir så tydligt vilka olika roller man går tar beroende på vem man möter och jag vet inte om jag tycker det är värre eller bättre att han smörar (ha ha) för oss. Och jag tänker att hårdhänthet och höga rop och bufflighet och sånt som kan se väldigt abrupt ut, i själva verket är en del av den indiska kulturen och att sånt som jag uppfattar som kränkande kanske inte uppfattas så av någon annan, aven om det han gjorde var fortfarande fel.
Gårdagen tillbringade vi i dressingen där alla opererade patienter får byta bandage dagen efter operationen. De unga volontärerna som Bhansalis rekryterat från Gujarat och Bihar, och några studenter i social work, glömde alldeles bort att ge ögondroppar och lägga om förband då vi kom in. Efter att ha pratat med dem och svarat tusen gånger på frågor om vad vi heter, var vi bor och var vi kommer ifrån, och bokstavligen skakat av oss dem då de tar fast i kläderna kom saker någorlunda tillbaka till sin normala rytm och vi knyter förband och droppar ögondroppar några timmar. Patienterna ligger i långa rader och när vi passerar tror de antagligen att vi är läkare för de börjar ställa massa frågor och som tur var kan Ellis prata med dem och de berättar att de kan se igen och vi håller upp fingrarna och de kan räkna antal fingrar med sina nya ögon och det är jättehäftigt jag blir nästan tårögd. Men sedan kommer klicken salva och ögondroppar och de blir blinda igen bakom bandaget, men nu bara för några dagar. Små barn kommer med sina mammor eller farmors och de är jätterädda allihopa utom en liten pojke som är sju år och han skrattar hela tiden.

Vi går runt och tittar på hela lägret och ser de olika avdelningarna, akutvårdsavdelningen, inskrivning, blodsockermätning, dataregistrering, kontroller och check ups, utskrivning och till när de går ut får med sig en påse ris, mediciner, ett klädesplagg, solglasögon och ögondroppar. På det första två och en halv dagarna har man opererat 2061 patienter, på en dag alltså drygt åttahundra patienter. Vi går för att dricka vatten på eftermiddagen men det slutar med att vi hamnar på golvet i köket och hackar tonvis med grönsaker och snoppar hinkar med chilli. Efter någon timmes hackande kommer eldprovet då chappatiekavlar och brädor plockas fram och plötsligt sitter vi i mitten av en grupp sjungande kvinnor och kavlar bröd som blir rundare och rundare, men såklart håller gräddarmästaren (och min gamle käre bror kocken från Deesa) upp mitt bröd när han lägger det på den stora plåten över öppna elden och alla skrattar men det är trevliga skratt och vi har väldigt mysigt där lyssnade till de erfarna kvinnornas meditativa sång och jag känner mig mer som en indisk kvinna än någonsin för detta är inte ett skämt och prova på för jag bakar säkert flera hundra parotas (som chappaties fast med olja i degen och vikta i fyra) på de tre timmar vi sitter hopkrupna på golvet tills vi är tvungna att ge upp och lagom möra masa oss in i doktorernas mess och äta middag och det blir lite märkligt för nu är vi kökskvinnor som äter med doktorerna och vi reflekterar över vår fördel att kunna röra oss mellan alla samhällsklasser och att vi fortfarande inte kan förstå hur det är att vara fattig.
Efter arbetsdagens slut går vi med en grupp personal för att titta på det stora templet som Budhgaya är känt för och vi vandrar barfota på kalla stengolvet runt templet och tittar på gyllene Buddhas som klär utsidan och vi ber en skvätt utanför Buddhas träd och det är så häftigt med tempel och detta är verkligen ett lugn och en plats för reflektion och meditation mitt i det annars så skräniga Indien och på kvällen konstaterar vi att vi nog pratar med hundra människor varje dag och det är inte så konstigt vi blir lite trötta i huvudet.

Tuppar och fina manniskor

Idag är det andra dagen på kampen och jag har varit i blocket idag igen. Som svensk sjuksköterska har jag sjukvårdsutbildning, (men kanske mindre erfarenhet av att injicera i ögonen). Men (eftersom jag är tjej? eftersom jag är yngre än tupparna som håller i sprutorna? eftersom sjuksköterskor i Indien har sjukt låg status? eller bara för att jag är utlänning) känner jag inte att man litar till min kompetens.

Eftersom några av männen beter sig som tuppar av hög rang blir jag frustrerad när de gör saker som i jag tycker är fel. När en läkare kommer in och i egenskap av detta anser sig ha rätt att ge injektionen utan handskar och med händerna fulla med guldringar (dvs absolut inte rent) i en liten pojkes öga och när pojken är rädd så han skakar och gnyr lappar han till honom på kinden och skrattar när han gråter och det värsta är att hans attityd är så vidrig och så äcklig man kan dö, och jag vill bara slå honom hårt. Och jag tänker att ord är starkare än slag men jag är tyst och önskar istället att han låg på britsen så jag kunde sticka en lång kanyl i ögat på honom och smacka till honom om han ens ryckte i ögonbrynet och så skulle jag skratta och alla andra tjejer med mig, för han skulle skrika och jag skulle kräva han rörde på ögonen upp och ner och om han inte gjorde som jag sa skulle jag sticka honom igen och blända honom med lampan så han inte såg någonting alls och sen putta iväg honom hårt ut på golvet och skratta högt när han faller.

Ja det var i alla fall skönt att skriva det. Jag vill verkligen inte påstå att det är alla läkare, och till oss som har lätt att generalisera så säger jag bara, alla människor är mer eller mindre lyckade i sina yrkesval, även läkare och tyvärr finns det människor med omänsklig attityd over hela varlden, men man kommer tyvärr oftare ihåg de otrevliga än de bra. Förutom den incidenten och att jag var tvungen och ta en diskussion med en annan tupp för att få tillåtelse att dra upp sprutor, var det en riktigt trevlig dag. Vi började kl 06.30 i blocket så vi var tvungna att gå hemifrån runt kvart i sex tiden för att hinna med frukost. En veterinär som heter Shivsharam är också en kompis till moster Karin och han är en mycket fin liten man. Vi skrattade gott där vi satt och drog upp bedövningssprutorna (efter att jag övertalat tuppen) och en kvinna som ger injektioner kommer ihåg mig från Deesa men jag känner bara igen henne utan masken fast hon vet allt om mig.

Patienterna har en lapp runt halsen och på den har de satt sitt fingeravtryck för de flesta kan inte skriva, och även fast de ser ut som nittio eller mer är de bara femtio och anledningen till att de fått gråstarr är troligtvis undernäring. Patienterna har man under förundersökningar hämtat upp från byar och orter runt omkring i Bihar och nu får de alltså gratis behandling med mat och husrum för anhöriga och uppföljning och allt annat man kan tänkas kan behövas för och omkring operationen. Så nu vill jag gå ifrån den lilla lilla doktorsmänniskan till att tänka på de otroligt stora människor med varma hjärtan som faktiskt lägger 80 miljoner? (är lite osäker på siffran) dollar på detta och gör 33 tusen blinda människor seende igen och som aldrig bokstavligen skulle göra en fluga förnär.

Forsta dagen pa campen

På Söndagen börjar campen på riktigt, men först efter att ha invigts med bön och sedvanligt kokosnötsdelande. Inför alla vi möter presenterar Mahesh oss som Ellis som kan prata Hindi och Stina som varit i Deesa och är Karins släkting som nu ska gifta sig med en indier. Det är typ det viktigaste av allt och han berättar datum och allt är oh la la, typ hela tiden och alla doktorerna som sitter uppradade i tystnad börjar spontan applådera och jag blir röd i ansiktet.
Så även fast flera hundra personal arbetar där så vet nog alla på tre röda vilka de två vita är och alla blir överlyckliga då de kan prata hindi med oss, i alla fall med Ellis och det flockas av små tonåriga voluntärer runt omkring oss som vill bli våra bästa vänner.
Förmiddagen tillbringar vi i operationssalen och vi tittar och tittar på hur ögon skärs upp och linser plockas ut och ögonen dammsuges rent med vatten under hornhinnan och istället för det gråa grumsiga kommer klara bruna iris fram och det är vackert att se på, och när man tänker på det blir det ändå vackrare för människorna får synen tillbaka. Efter två timmars lunchrast som mest går ut på att äta och vandra tillbaka till ashramet och tillbaka igen då vi gör allt för lite bensträck går vi så till blocket där vi assisterar den personal som injicerar block dvs lokalbedövningen i ögonen och trådar sys fast i ögonlocken och globen för att förbereda operationen.
Här ger jag sprutor och tussar till de som sticker och så trycker jag hårt på ögat och säger upper nedje nitcher nedje, (titta uppåt, titta nedåt) för att se om ögonen rör sig. Och gör de det så trycker jag hårdare och det känns lite jobbigt att pressa någons öga med större kraft än jag egentligen törs.
Runt sjutiden är dagen slut och vi går utmattade och klär av oss de sterila rockar munskydd och mössor och handskar som stängt oss inne och jag tycker det r väldigt skönt att se på människors munnar när de pratar för det är supersvårt bakom masken att förstå hindi. På natten sover jag länge och djupt och drömmer om att ge tjocka täcken till en liten gubbe på en operationssäng så han slipper frysa.

Framme i Budhgaya

Lagom trötta, möra och hungriga kommer vi så fram för att bli välkomnade med öppna armar. Det är väldigt kul att återse Mahesh för han blir jätteglad och pratar direkt om bröllopet och frågar massa frågor och han nästan kramas och säger att jag är som hans dotter. Och så skrattar han igen och tycker det är jättekul och vill jag ska visa bilder pa Sam och sen ska jag visa alla andra också tycker han.

Öppna armar innebär också en hel del presenterande och spatserande och promenerande runt på området. Vi propsar på att bo på ashramet istället för hotell och där vi får ett rum med två sängar som Nirala en gammal kamrat till min moster Karin raskt fixar ordning under glada utrop. För fyra år sedan var jag också på detta ögonoperationsläger, men då var allt uppbyggt i stora tält och vad jag minns var det då ca.17,000 operationer som utfördes på tre veckor. Nu, berättar Nirala gjorde man 33,000 förra året och med lite miniräkning då vi får veta att det kommer 25 läkare till lägret blir det ca 1300 operationer per läkare under campen som är under tre veckors tid. Inte konstigt att det är full rulle överallt. Denna gång är lägret i en stor byggnad som är ett buddistiskt meditationscenter man lånar för detta ändamål. Överallt kryllar det av patienter och anhöriga som tittar på oss med stora ögon och Ellis och jag känner oss tillbaka i det riktiga Indien, även om Ellis får vibbar av Scoutläger.

Framemot kvällskvisten tar vi tacksamt emot chai och snacks på Maheshs kontor mitt i händelsernas centrum. Efter att ha suttit och snacksat i någon timme och lyssnat till hur man fördelar ansvarsområden och kompetenser blir vi visade doktorernas matsal där vi äter godaste Gujarati maten och jag får flashbacks då jag ser min broder kocken som jag lärde känna i Bihar och han skrattar jättemycket där han sitter och kavlar chappaties. Vi stupar i säng och jag somnar snabbt efter att ha pratat bröllopsplaner med min blivande man i telefon fram till klockan midnatt.