Kossor och daggmaskar och hundar på indiska tåg

Prestationsångest. Jag vet inte vad jag ska skriva om längre när jag inte är i Indien. På dagarna är jag i Sverige. På nätterna däremot är jag där igen.

Jag stod mitt på en väg mellan några lastbilar, i den indiska trafiken såklart. Plötsligt kom det en svart ko springande mellan bilarna. Och bakom den en ung tjej. Hon slog på kon med en piska och kon blev arg och sprang rakt emot mig för att stångas. Jag kom ingenstans eftersom bilarna var i vägen. Men då stannade kon. Och jag blev arg på tjejen som piskade kon, för hade hon inte gjort det hade den aldrig attackerat mig. Jag vill ju vara snäll mot djuren.

På dagen när jag var i Sverige umgicks jag med morfar, vi var bakom hans hus och jag tittade på hur han skötte sina blommor. Plötsligt hittade han en daggmask som låg i solen.
– Inte ska du ligga här lilla vän och stekas i solen, kom så ska du få komma till en mörk och fuktig plats, sa min morfar.
Så tog han upp den lilla daggmasken varsamt och medan han höll den i sin slutna hand grävde han en liten grop och stoppade sedan ner den lilla masken.


Morfar

Jag tycker mycket om min morfar. Han var ju en av de första ekologiska odlarna i Sverige, han har varit vegetarian och förstått vitsen med att inte använda konstgödsel i över trettio år, och det är först nu som folk börjar fatta allvaret med miljöproblemen. Dessutom har han ju uppfunnit sand och gräsklippsmetoden.

Nu skryter jag allt, men jag är ju lite stolt, gräsklippet gör så blommorna blommar och allting blir frodigt och grönt, betydligt bättre och kraftigare än de med konstgödsel.

Om min morfar var född i Indien, då skulle han nog varit Jain, en sådan som inte dödar något levande, men kanske skulle han varit lite greenpeaceaktivist, naturdoktor och buddist också.
Läste någonstans att det går åt 30 gånger mer energi för att producera ett kilo nötkött än ett kilo vegetarisk mat. Och då sade man också att matkonsumtionen står för nästan en tredjedel av vad varje svensk släpper ut i koldioxid.

Denna tanke är lite skrämmande tanke nu när Indierna övergår mer och mer till att äta kött, kött är det lyxiga, det som ger status. Bjuder man på middag i Indien i en något välställd familj, då måste det vara kött. Man vill ju inte verka fattig. För vegetarisk mat är för fattiga, kött för rika. Kött har blivit en statussymbol precis som ljus hy.

Man kan ju prisa hinduismen och tycka att det är tur att så många av jordens befolkning är hinduer och därmed betraktar korna som heliga. Att äta fågel och fläsk var enligt den där undersökningen betydligt bättre för miljön än ko, men inget går ju upp mot vegetarianismen ;)

En annan natt drömde jag att jag åkte Indiskt tåg. Som vanligt beställde jag mat på tåget, men jag var allt lite orolig för hur det skulle gå med min hund. För jag hade en hund med ombord, det har jag aldrig sett i Indien, jag tror inte det går där. Medveten om detta hundproblem blev jag mycket förvånad när serveringspersonalen kom med en tallrik mat som var formad till tre fina ben med örtkryddor strödda på och gav denna till min hund. Detta trodde jag inte om Indiska tåg.
Drömtydning någon?

Två plus

Idag har jag varit med om två väldigt positiva saker. För det första hittade jag ett riktigt italienskt café i stan som serverade den mest fantastiska cappucino utan socker och en wrapliknande sak med mängder av grönsaker och varm spenat och sallad! Den andra bra grejen var ett par öronproppar. Vilken fantastisk uppfinning. Efter att ha pluggat igen öronen gick jag runt mitt i trafiken och kände mig så otroligt lugn. Inga försäljare kunde störa mig och inga tutor eller visselpipor skar längre i öronen. Som en film i slow motion. Så otroligt skönt. Mitt nya kan inte leva utan.

Vardag pa Ashramet

Även dagarna på ashramet börjar bli vardag och vi har fått in rytmen att kliva upp i soluppgången. Vi har ingen spegel och det tar inte många minuter innan borstar tänderna och blaskar av oss och väljer dräkten för dagen för att sedan promenera halvsovande ner genom gränden och ut på tempelvägen. Vi möter heliga män och munkar som är uppe för morgonbönen och vi krockar nästan med långa rader av tibetanska munkar i orangea dräkter som går barfota och bär på sina skålar. Vi hör hela tiden mantrat som spelas hogt fran hogtalare som kantar vagen. Vi går ut på den större vägen och viftar bort cykelrikshas som alla nu börjat vänja sig vid att vi föredrar att gå och att vi dessutom bara betalar den lokala taxan. Luften är fylld med brandrök som kommer från alla små eldar där man har chaigrytan kokande och solen är orange och himlen är blekgrå och vi har sjalar på oss för det är fortfarande lite kyligt.
Vi äter frukost i doktorernas matsal och jag dricker varm mjölk och äter tunna bröd som smakar kardemumma. Tyvärr har min röst försvunnit och jag kan inte alls prata så jag får skriva på ett block och det är sjukt frustrerande samtidigt som det vissa gånger är rätt skönt att bara vara tyst. I dressingen frågar man mig om jag mediterar för att jag inte pratar och det är så uppenbart att jag inte är i Sverige. Sen skall alla hjälpa mig med tips och jag blir rekommenderad att gurgla med varmt vatten och salt. Sen får jag höra att jag ska äta något som är som en liten gurka som jag ska tugga på och svälja och kocken säger jag ska inte äta söta saker som är gjorda på ghee. Och jag tänker det är väldigt intressant med medicin och matkultur och hur det verkligen är förankrat i gemene mans vardag här i Indien. Och jag köper lite ayur vedisk medicin men är inte särskilt orolig för jag vet min kropp den protesterar och jag behöver bara lyssna lite på den så kan jag tala igen.
På lunchen blir vi bjudna ute på lokala haket av veterinären Sivsharam som arbetar med oss i blocket. Han berättar om sin familj och hur mycket det kostar att köpa en ko och om hur hans dotters man dog i en elledning och hur de nu hoppas att barnet i hennes mage är en son så han kan försörja henne i framtiden. Och hon är tjugofem år och jag försöker föreställa mig hur det är att vara änka förevigt innan livet ens börjat. En ko blir bara sjuk och hes när det är monsuntider och för att göra en ko frisk får han 50 rupier och det känns bra att vi sitter där med honom som är kastlös och inte någon stroppig tupp.

Sen går vi hem och tvättar våra kläder och hänger dem på taket på ashramet och grannarna till oss är heliga män och på gården leker ashrambarnen i en rutshkana. Utanför på gården sitter den vitklädde lille man som är så vis och glömsk på samma gång och varje gång vi går förbi hälsar vi med händerna tätt ihop och säger namaste. Vi provar samosa och dricker chai i alla möjliga hörn och ser på när män invigs till munkar utanför Buddhatemplet och sitter vi och mediterar och hör sen på de heliga karparnas plaskande och lyssnar till munkarnas sång och så har mörkret lagt sig igen och månen ligger som hornen på en tjur och ännu en dag i Buddhas heliga stad är till ända.

Khana banana (laga mat)

Jag ska inte säga att vi är bästa kompisar, men surdoktorn var snäll idag och stod och lyfte på locken och bredde toast åt oss när vi åt frukost. Plötsligt var jag jättetrevlig och verkade som en snäll man och det blir så tydligt vilka olika roller man går tar beroende på vem man möter och jag vet inte om jag tycker det är värre eller bättre att han smörar (ha ha) för oss. Och jag tänker att hårdhänthet och höga rop och bufflighet och sånt som kan se väldigt abrupt ut, i själva verket är en del av den indiska kulturen och att sånt som jag uppfattar som kränkande kanske inte uppfattas så av någon annan, aven om det han gjorde var fortfarande fel.
Gårdagen tillbringade vi i dressingen där alla opererade patienter får byta bandage dagen efter operationen. De unga volontärerna som Bhansalis rekryterat från Gujarat och Bihar, och några studenter i social work, glömde alldeles bort att ge ögondroppar och lägga om förband då vi kom in. Efter att ha pratat med dem och svarat tusen gånger på frågor om vad vi heter, var vi bor och var vi kommer ifrån, och bokstavligen skakat av oss dem då de tar fast i kläderna kom saker någorlunda tillbaka till sin normala rytm och vi knyter förband och droppar ögondroppar några timmar. Patienterna ligger i långa rader och när vi passerar tror de antagligen att vi är läkare för de börjar ställa massa frågor och som tur var kan Ellis prata med dem och de berättar att de kan se igen och vi håller upp fingrarna och de kan räkna antal fingrar med sina nya ögon och det är jättehäftigt jag blir nästan tårögd. Men sedan kommer klicken salva och ögondroppar och de blir blinda igen bakom bandaget, men nu bara för några dagar. Små barn kommer med sina mammor eller farmors och de är jätterädda allihopa utom en liten pojke som är sju år och han skrattar hela tiden.

Vi går runt och tittar på hela lägret och ser de olika avdelningarna, akutvårdsavdelningen, inskrivning, blodsockermätning, dataregistrering, kontroller och check ups, utskrivning och till när de går ut får med sig en påse ris, mediciner, ett klädesplagg, solglasögon och ögondroppar. På det första två och en halv dagarna har man opererat 2061 patienter, på en dag alltså drygt åttahundra patienter. Vi går för att dricka vatten på eftermiddagen men det slutar med att vi hamnar på golvet i köket och hackar tonvis med grönsaker och snoppar hinkar med chilli. Efter någon timmes hackande kommer eldprovet då chappatiekavlar och brädor plockas fram och plötsligt sitter vi i mitten av en grupp sjungande kvinnor och kavlar bröd som blir rundare och rundare, men såklart håller gräddarmästaren (och min gamle käre bror kocken från Deesa) upp mitt bröd när han lägger det på den stora plåten över öppna elden och alla skrattar men det är trevliga skratt och vi har väldigt mysigt där lyssnade till de erfarna kvinnornas meditativa sång och jag känner mig mer som en indisk kvinna än någonsin för detta är inte ett skämt och prova på för jag bakar säkert flera hundra parotas (som chappaties fast med olja i degen och vikta i fyra) på de tre timmar vi sitter hopkrupna på golvet tills vi är tvungna att ge upp och lagom möra masa oss in i doktorernas mess och äta middag och det blir lite märkligt för nu är vi kökskvinnor som äter med doktorerna och vi reflekterar över vår fördel att kunna röra oss mellan alla samhällsklasser och att vi fortfarande inte kan förstå hur det är att vara fattig.
Efter arbetsdagens slut går vi med en grupp personal för att titta på det stora templet som Budhgaya är känt för och vi vandrar barfota på kalla stengolvet runt templet och tittar på gyllene Buddhas som klär utsidan och vi ber en skvätt utanför Buddhas träd och det är så häftigt med tempel och detta är verkligen ett lugn och en plats för reflektion och meditation mitt i det annars så skräniga Indien och på kvällen konstaterar vi att vi nog pratar med hundra människor varje dag och det är inte så konstigt vi blir lite trötta i huvudet.

Ditten och datten

När allting känns mycket lugnare idag kan jag ju berätta lite om hur det är annars. Bhaia kallar mig för bhabhi som betyder brothers wife, och eftersom Sam också kallar honom Bhaia (bror) verkar det ju rimligt. Igår när jag var ledsen och satt och slet mitt hår över Sophies höga puls kom han med en kopp te. Och när pratar lite hindi med honom och då skiner han som en sol, men det kommer ta ett tag innan jag vänjer mig vid att ha någon som passar upp mig. Mum och jag har kommit närmare varandra och hon berättar om ayur vedisk medicin och hur hon inte vill ta engelska mediciner för sitt höga blodtryck. Istället kommenterar hon nästan alltid maten vi äter med att detta är bra för det, eller det och detta är nyttigt för magen eller blodsockret eller trycket. Överhuvudtaget är maten här hemma väldigt nyttig och inte alls oljig och friterad och vi skrattar över hur mycket söt mat jag fick i Gujarat och hur vi båda älskar mörk choklad.
Överhuvudtaget är mamman väldigt lugn och trygg och sjunger lite då och då och det finns ingen stress, igår visade hon Sam hur hon hittat snake på mobilen och berättar att hon tycker det är väldigt kul och det är ju väldigt gulligt, ungefär lika gulligt som att hon tagit med sig en chokladkaka (hon fått av mig) i handväskan som smält och det var choklad precis överallt men hon liksom inte bryr sig utan försöker mata Sophie med smulorna.
Det där med religionen märks inte så mycket bara av att Mum tittar på Godchannel på förmiddagarna och ber innan vi ska gå ut genom dörren och sen tog hon ju dit den där prästen som Sophie sedan blev skitsur på för att han tydligen sagt att hon skulle bli frisk om hon kom till deras kyrka och det blev ett jättegräl mellan henne och föräldrarna eftersom det är en konservativ kyrka var det skönt att höra Sophie skälla ut dem och säga det är inte hennes syn på gud och gud fördömer inte, och det var också bra med lite ilska för det betyder hon är pigg.

Strandhang

På lördagen stannar Joyti hemma hos sina föräldrar eftersom de bor i Mangalore. Lohit tar med Sam och mig på en liten biltur och denna gång lyssnar vi på hinditecno och Lohit översätter och vi fjantar oss och låtsas att det är vi som sjunger och sen pratar om musik till bröllopet. Det måste bli hindimusik bestämmer vi för den blir man så glad av. Vi kommer fram till en beachresort och havet sträcker ut sig stort och glittrande åt båda håll.

Lukten av havet, värmen och fukten påminner så mycket om Gokarna och vi får värsta flashbacksen eftersom varken Sam eller jag har smakat på denna del av havet sedan vi skildes åt där på stranden för nästan ett år sedan. Vi sätter oss i skuggan på svettiga rumpor och Lohit beställer in traktens alla fiskar och vi äter fisk och gurka med masala på och dricker Kingfisher tills vi storknar och det kommer fullt med svettdroppar i ansiktet. Sen kör Lohit oss vidare till en liten avlägsen strand där han försvinner iväg med sin kamera och Sam och jag står kvar i vattenbrynet och minns och försöker fatta att vi står här igen med sanden mellan tårna men nu är allting annorlunda och det är liksom vi nu.

På kvällen äter vi middag hemma hos Joytis föräldrar och de är en sådan där typisk hindufamilj som är så glada att ha mig som gäst att de lagat femton olika sorters rätter och tvingar Sam och mig att äta först och vi äter på bananblad och det tittar på och skrattar och serverar och så är jag plötsligt superbra på hindi och de skrattar så de storknar och mamman tycker de att jag är fin i näsplupp eftersom det är en hindugrej och hon tar på mitt hår och de bara vill så gärna att vi kommer tillbaka och hälsar på dem efter bröllopet.

På natten kommer ett kraftigt monsunregn och det är omöjligt att sova så vi står i det öppna fönstret och tittar på hur blixtarna lyser upp hela himlen och regnet är så kollosalt att det trycker ner bananbladen till marken och det dundrar som bara den och jag är glad att min coconut man (Sams egen benämning på sig själv) beskyddar mig.
På morgonen därpå är bilen blank och gatan ren och det är dags att åka hem.