Sommarlov fur alle

På jobbet är det sån full rulle att jag knappt hinner gå på toaletten. För hur jag än gör när jag jonglerar med tio patienter samtidigt går det inte riktigt att hinna med det jag ska.

Samtidigt som någon dement man drar ut sin infart med blodtransfusion och det sprutar blod över hela rummet, är någon annan drogmissbrukare som tagit överdos aggressiv och slänger blodtrycksmanschetten i taket, en tredje ung misshandlad kille får en ångestattack, och någon fjärde medelålders man håller på att få en hjärtattack för i alla fall tror han det, för det gör så ont över bröstet. Någon liten tjej som försökt ta överdos tabletter kräks i ett hörn, samtidigt som en man med misstänkt sepsis faller i blodtryck och jag blir tvungen att köra dropp i 120, emedan den storrökande KOL patienten får svårt att andas.

Det är jag och en annan sjuksköterska på arton patienter. Vi har ingen undersköterska som hjälper oss, och till läkarna får vi ringa om det är akut för de ligger och sover. Vi börjar kvällen med tio patienter, sedan släpps det på utifrån akutmottagningen och vi ska skriva in resterande åtta patienter under natten. Framemot tretiden kan det om vi har tur lugnat det ned sig och vi hinner kanske dokumentera det som hände kl 22. Om vi har tur. Sen ska vi övervaka, medicinera, ta prover på de 18 patienterna, och hjälpa de som vill på toaletten. Men det brukar vi inte hinna så de får oftast kissa på bäcken i sängen.

Jag diskuterade detta med min man som bara gapar. Han förstår inte hur vi i Sverige kan ha så konstiga prioriteringar. Att halva sjukvården stänger ner på sommaren, att det är viktigare att folk får semester än att vården fungerar. Att avdelningarna på sjukhuset drar ner på personal och platser så att man ska ha ledigt, SEMESTER!

Vilket på min arbetsplats resulterar i att vi inte längre har en tredje mellansjuksköterska på dagarna, och ingen kvällsundersköterska på kvällarna. Att så gott som all personal är ny och patienterna behandlas av en ny sjuksköterska som avlöses av en annan ny sjuksköterska som tas över av en tredje ny sjuksköterska. Ingen vet var någonting finns och när etikettskrivaren till provtagningsrören pajar mitt i natten, då har ingen någon aning om hur man lagar den.
Med de knappa marginalerna är det lätt att det knyter sig i magen när ambulanserna rullar in på rad.

Till saken hör ju också att en tredjedel av patienterna är utomsocknes, eftersom de är på SEMESTER och solar och badar.

Hur det än är tror jag att jag börjat komma in i tempot och med kroppen full med adrenalin lyckas jag i alla fall göra det nödvändigaste. Och när det fungerar är det faktiskt kul, tiden går supersnabbt och jag hinner knappt med så är det morgon igen. För att inte tala om vad jag lär mig. Men på vems bekostnad?

Sen var det det här med prioriteringar. Hur kan ett land påstå sig ha så bra sjukvård då hälften stänger ner på sommaren? Hör ni inte hur konstigt det låter? Sjukvård, som bör finnas tillgängligt året runt. För att vi ska sola och bada! Vi får ju börja om igen varje år på hösten.

Jag som alltid har slitit i vården på somrarna. Jag har sett hur det fungerar, år ut och år in, jag hör cheferna pusta, ja tack och lov, det gick i år ändå, lite med andan i halsen har man klarat av att inte döda någon på köpet pga. av neddragna resurser och ny personal. Personal som håller en sommar, för sedan är de slut. Ingen ordinarie vill ju jobba under dessa sommarmånader så de gör bäst i att ta ut semester samtidigt då det är som värst. För annars orkar man inte jobba kvar.
Ja svensk sjukvård är bra i teorin, men ska man bli sjuk ska man inte bli det på sommaren. Inte där jag jobbar i alla fall.

Att tidningar, myndigheter, industrier, företag, ja in princip allt - håller ingen eller mycket dålig kvalitet på sommaren, det drabbar ju i alla fall inte någon fattig. Eller gör det kanske? Sverige kanske måste börja tänka om, om vi vill hänga med i framtiden. Ett land som sover två månader om året halkar ju automatiskt efter, ingen tvekan om saken. Vad det än gäller. Oavsett om vi vill sola och bada eller inte.

Vuxenångest x2

En annan sak som också fått mig att fundera på det här angående att växa upp, bli vuxen, eller ska man kanske säga förstå att man är vuxen, är när alla möjliga människor som man känt eller lärt känna genom åren plötsligt bombadera Facebook med bebisbilder. Oh herregud. Det var så det gick. Det som hände, så det blev- känslan liksom. Gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Jag blev ditten, han datten och vi fick denna på patten. Ha ha liksom. Hjälp.

Att det är Sam och jag det är jag så fantastiskt jätteglad för, men betyder denna ålder att man måste bli vuxen, fixa fast jobb och få barn, köpa lägenhet eller möjligtvis hus och sitta hemma och kolla på tv på kvällarna för man är alldeles för trött för att hitta på annat. Sen möjligtvis om man har tur blir man alldeles för full någon enstaka gång om året när man lyckats få barnvakt och går på fest, och då sitter man iallafall bara och diskuterar dagisplatser och skolor och nya kombibilen. Att man ska sluta tro på framtiden och bli alldeles för upptagen bakom blöjbergen så man inte orkar göra revolution längre? Att man kanske kan unna sig en resa till Mallorca en gång om året och bada i pool med andra småbarnsföräldrar? Nej dra på trissor.

Jag kanske bara jobbar på ett jobb med alldeles för vanliga småbarnsföräldrar med vanliga funderingar och prioriteringar, som läser Hemmets Veckotidning och Damernas Värld och diskuterar smakerna på lösgodis. Och vad är det för fel på det egentligen? Det är nog bara mig det är fel på som inte förstår det, jag vill förstå det men jag kan ju inte, jag kan ju bara inte bli sådan! (eller kan jag det?)
Hmmm

I allfall, hursomhelst, vuxen eller inte, jag har en mycket god nyhet. Sam kommer hit den 24 augusti. Nu är det bestämt och biljetten redan köpt och betald. Jippijejjjeeejj. Jag kan börja kryssa av i almanackan. Det ska bli så fantastiskt skönt att få se honom igen, jag är så så otroligt otroligt glad för detta!!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När jag var yngre då var jag odödlig. När hela livet låg framför fötterna och det verkade lika rimligt att bli stadsminister som rockstjärna. Jag skulle bli stor konstnär, journalist, veterinär eller psykolog. Jag skulle köpa ett stort vitt trähus som låg vid havet och plocka snäckor på stranden i solnedgången. Vi skulle göra revolution mina kompisar och jag, vi diskuterade Marx och bildade band och skulle turnera över hela världen.

Det värsta är att jag vet fortfarande inte vet vad jag ska bli. Jag har provat på att bli rockstjärna, sociolog och konstnär. När jag valde att bli sjuksköterska tänkte jag att jag skulle gardera mig mot tristessen och begränsningarna då psykolog var så enformigt och sociolog så universitetsbundet, rockstjärna så bandbundet och konstnär så egoistiskt. Så jag blev sjuksköterska. För att det fanns så många möjligheter, och för att jag älskade att höra på historierna och vara viktig och betydelsefull när jag kokade kaffe i hemtjänsten.

Jag ville kunna svara på frågorna och hjälpa till med det som gjorde ont. Jag ville inte att människor skulle behöva vara ensamma och jag ville kunna allt om mediciner och biverkningar och vara med och utveckla vården. Jobba för det som ger bättre hälsa, oavsett om det var medicinskt eller psykiskt. Ur ett samhällsperspektiv lika väl som ur individsynpunkt. Jag bestämde mig en gång för att bli vårdforskare. Längre har jag inte kommit, men nu funderar jag igen för det verkar ju som om man måste bli politiker för att kunna påverka vården. Vem lyssnar på en omvårdnadsforskare om inte resurserna finns att förändra?

Jag är så förvirrad, för samtidigt vill jag ju bli konstnär, jag vill kommentera min omvärld och vara fri att göra detta, inte styras av någon annans åsikter. Kanske skulle jag bli journalist och börja om för att läsa på journalisthögskolan för att sedan upptäcka att det suger hästballe att slicka röv på Aftonbladet. Jag kommer ju ingenstans, jag blir bara äldre för varje år som går. Är det här som kallas trettioårskris, eller är det problemet med min generation som har för många valmöjligheter? Eller I –landsproblem som det så ironiskt kan kallas.
Vad tycker ni att jag ska bli? Snälla några tips kanske?

Jag jobbar på akuten och mormor kommer in

Jag har börjat jobba natt på akuten. Eller egentligen är det inte riktigt akuten, utan en övervakningsavdelning som tar hand om akutpatienterna.
Jag slår vad om att ingen av er som känner mig trodde jag skulle vara en nattsyrra på akuten. Inte jag heller. Det var det sista jag kunde tänka mig.
Det är bara i vissa kretsar som det är tufft att jobba på akuten. Inte i min, jag tycker det är tufft att jobba med äldre och med palliativ vård. Där det är annat som räknas än bara tempo. Jag hatar tempo men älskar patienterna.

Men det bara blev, och det blev nog för att jag skulle få lära mig det jag helst inte vill. Typ vända helt på dygnet, inte lära känna patienterna, fatta snabba beslut, inte dokumentera ordentligt, stort och ensamt ansvar, prioritera på bekostnad av annat (enligt mig) viktigt, och sen arbeta med fullständigt galet mycket tekniska apparaturer. Det värsta är dock att som relativt oerfaren sjuksköterska tvingas ringa och väcka sura läkarjourer mitt i natten.

Jag tycker dessutom det är väldigt konstigt att ingen av de som jobbade natt på denna avdelning förra sommaren jobbar kvar. Jag tycker också det är lite konstigt att man drar ner på personal under sommaren och helgerna, då trycket på en akutavdelning på just denna (en av Sveriges största sommarorter) ökar markant. Jag tycker också det är lite konstigt att man anställer över 40 nya personer just för denna sommar bara på akutkliniken. Var tog alla andra vägen?

Men än återstår att se, två fullföljda nätter hittills har kanske var extrema, eller så var jag extremt trött vad vet jag. Jag försöker i alla fall se det hela som tre kommande månader av betald utbildning. Och jag får mer lediga dagar när jag har sovit ut, och jag kommer dessutom att lära mig sjukt mycket få jättebra erfarenheter till framtiden.

I förrförrgår när jag precis hade gått av mitt första nattpass och satt mig på bussen hem då ringde mamma och sa att mormor var på väg in. Hon hade fått en stroke, det var i alla fall vad ambulanspersonalen sade. Jag satt på bussen den långa vägen hem och kände mig otillräcklig för att jag inte stannat kvar, men det gick inte alls att vända för jag var så sjukt trött att jag inte visste vad jag hette. Nästa morgon skulle mamma börja sin cellgiftsbehandling och jag skulle jobba natt igen.

Och för att gnälla lite till när jag ändå håller på, Sophie, ja hon fick veta att hon hade Hepatit C. Det är inte alls kul med Hepatit C. Inte, inte alls, det innebär att hon måste få dyr behandling i några månader innan hon alls kan gå igenom transplantationen. Buhuu

Idag hälsade jag på mormor, de hade drogat ner henne så hon sov jättedjupt, de sa att hon krampat så mycket och att egentligen kanske hon aldrig haft någon stroke, utan epilepsi. Men då har hon gått omkring och trott att hon haft en stroke i december förra året fast det i journalen stod att diagnosen var epilepsi. Varför sa dom inget den gången?

Nej imorgon är det midsommarafton, man får ju rycka upp sig lite. Saker är ju på gång i alla fall. Mormor är 91 och vill faktiskt dö. Mamma får behandling och mår rätt bra ändå och Sophie ska få behandling och transplantation. Allt är över om ett halvår. Dessutom är då Sam också här och jag är en mer erfaren sjuksköterska. Jag längtar såå till dess.

Glad midsommar på er mina kära kamrater!
(och förlåt för ett lite gnälligt inlägg)