Fantastiska Hans Rosling!

Om ni verkligen vill veta hur Sverige ligger statistiskt i jämförelse med övriga världen, vad gäller BNP, demokrati, mänskliga rättigheter, antal rökare, och massa annan intressant statistik så rekommenderar jag starkt att upptäcka Hans Rosling och hans fantastiska program Gapminder som tagit mig med häpnad. Min fina vän Rebecka har introducerat mig till hans TED talk -föreläsningar och de är verkligen bättre än den bästa såpoperan, jag tittar på föreläsning efter föreläsning och vill bara ha mer!! Ännu finns det hopp för världen med människor som Hans Rosling!

Den svenska sjukvården

Det finns några saker som jag funderar på. Häromdagen fanns en enkätundersökning i DN om hur nöjda vi är med den svenska sjukvården. En majoritet av de som svarat ansåg att de inte var nöjda.
Det är ju väldigt intressant, och jag undrar då. Jämfört med vad?

Det kanske så må vara att människor känner sig missnöjda med vården, men å andra sidan Sverige ett av de länder som ligger i absolut topp vad det gäller den bästa hälsan och högsta medellivslängden i världen.

I P1 igår i ”Kropp och Själ” pratade man om vad som egentligen anses vara friskt och om att det är många människor som tillexempel får blodtrycksmediciner utskrivna i onödan bara för att gränsvärdena för högt blodtryck sänkts.

Dessa människor upplever sig då sjuka eftersom att de behöver ta mediciner varje dag i många, många års tid. I själva verket skulle bara 1 av 25 med dessa förhöjda värden riskera drabbas av någon typ av hjärtsjukdom.

Det diskuterades hur det var billigare för sjukvården att ge blodtrycksmediciner istället för att påtrycka och upplysa om hur kost, motion och andra livsstilsfaktorer är minst lika effektiva.

Och i en sjukvård där allt går ut på quickfix och så många patienter i omlopp som möjligt, då är långsiktiga lösningar knappast förstahandsvalet. Inte heller då läkemedelsbolagen blivit starka och styrande och när patienten själv har en traditionell syn på sjukvård och hellre går hem med en riktig tablett än en påminnelse om något som hon vet mycket väl.

Vilken roll förväntas sjukvården egentligen fylla? Kanske ligger problemet i att många människor lämnar allt i händerna på sjukvården istället för att ta tag i sina egna liv. Och om detta inte tillgodoses är vi då missnöjda med sjukvården. Är det inte bara så att vi svenskar har blivit jävligt lata och förväntar oss att någon annan än vi själva skall lösa alla våra problem? För kunskapen om hur vi skall göra det, den har vi ju i de flesta fall redan.

Snälla snälla stadsministern

Det här med att privatisera vården.
Det kan ju låta så fint att det handlar om att höja kvaliteten, att man ska ha rätt att välja vård, och om man kan och vill betala mer ska man få göra det, gå före köerna. Men har Mr Reinfeldt någonsin funderat på vad som händer i länder där vården redan är privat? Det kan jag berätta;

Jag kommer till ett sjukhus som anhörig (jag råkar vara svensk sjuksköterska också). Jag går förbi en patient som klagar över en sådan svidande smärta kring infartskanylen i handen. Jag ser hur sjuksköterskorna ger henne antibiotikainjektioner utan att spola rent med NaCl.
Jag ställer sjuksköterskan mot väggen, det borde hon ju veta att det gör mycket ondare och dessutom ökar risken för infektion om man inte spolar nålen. Då säger hon på fullaste allvar att hon vet det men att det blir dyrare då, en ny spruta med koksalt kostar 2 rupier.

Om jag har ett privat sjukhus. Om jag är ute efter att tjäna pengar på vård, då skulle jag tänka såhär;

-Jag gör ingenting som inte har någon synlig verkan på patienten här och nu, dvs är ekonomiskt lönsamt för mig, även om jag vet att det kan vara bra för patienten i långa loppet.

-Jag som läkare rekommenderar behandlingar, uppföljningsbesök och mediciner som inte är nödvändiga om det ger mig pengar i kassan.

-Jag skippar det där jag lärt mig om vårdhygien om det innebär att jag kan spara en droppslang genom att överföra den gamla till nästa dropp. Det patienten inte ser och vet det lider hon inte av, även om hon kanske får en infektion, och kanske ger det mig iallafall klirr i kassan sen när jag får behandla henne.

-Jag skulle använda samma arbetskläder flera dagar i rad, och bara byta om det blir synliga fläckar. Det kostar ju att tvätta dem.

-Men jag skulle putsa min fasad, måla om och investera i att bygga stora skyltar och en tilltalande hemsida, så patienterna väljer just min klinik.

-Jag skulle som läkare ordinera ut antibiotika till allt som heter minsta lilla förkylning, för det är det patienterna vill ha. Det blir synligt resultat. Om de tjatar lite extra ger jag dubbel dos, för det ger mig money money money. Skit i om det i det långa loppet leder till att det bildas multiresistenta bakterier, MRSA, ähh det får någon annan ta.

-Jag skulle skrämma upp alla jag träffar så de känner att de måste vaccinera sig mot all hyperkondri och äta dyra piller i förebyggande syfte.

Det som inte Mr Reinfeldt och hans kompanjoner på högersidan förstår är att det som är bra i den svenska sjukvården är TILLITEN. Tilliten som gör att sjukvården gör det som är bäst för patienten. Staten vill inte att folk ska bli sjuka, även här ur ett ekonomiskt perspektiv. Förebyggande hälsovård, folkhälsa, utbildning och upplysning, det gynnas inte av privata vårdsystem. Jag som patient vet att jag om jag blir sjuk i Sverige ges den bästa behandlingen för att jag ska bli frisk, inte pga av att någon tjänar pengar på vad jag betalar.

Därför är det bättre att betala först precis som det fungerar genom skattepengar. För att sedan få utdelning där hälsomålen kommer först och inte vinstintresset. Det är det som blir skillnaden mellan privat och statlig vård. Ännu arbetar den största delen svensk sjukvårdspersonal utifrån att rädda patientens hälsa och styrs inte av att tänka ekonomisk vinst. Låt detta aldrig förändras, då faller hela den svenska sjukvården. Snälla snälla Mr Reinfeldt!

Svinpanik och bakvänd etik

Ännu en kokhet dag. I Delhi nytt värmerekord för årstiden på 42,2. Tre grader över det normala.
Så var det pandemin. Svin pandemin. Det rimmar ju.
Vad kan det bero på? Överbefolkning och övergödda grisar, köttproduktion? Användning av antibiotika vid djurhållning. Konstgödning, genmanipulering eller dålig hygien och brist på rent vatten? Eller bara naturens sätt att slå tillbaka när vi blir för många. Grisar såsom människor.

Flygplatsen här i Bangalore sceenar nu alla internationella resenärer.
Svenska tidningar skriver om att det finns medicin, och Sverige är ju alltid förberett, tar hand om sin befolkning med antidoter hit och dit. Men de skriver inte om vad som händer om det kommer till Indien. Överbefolkning och dålig hygien, brist på vatten och sjukvård. Det är de fattiga länderna som inte kan försvara sig. Återigen.

Då Spanska sjukan härjade i början av 1900-talet var jordens befolkning densamma som Afrikas befolkning idag. Och det är inte ens hundra år sedan.
Naturen måste väl rensa ur lite då och då om vi inte slutar upp med att bara tänka på oss själva och fortsätta föröka oss. Om människosläktet vore ett djur (det är vi i och för sig) vore det ju äckligt att se hur det myllrar av dem överallt. Ett djur som tagit över jorden, som en gräshoppsinvasion.

Jag vill ta Sam och Sophie med mig och rymma till Norrlandsskogarna. Köpa en hälsosam get och tanka den på getmjölk odla mina egna grönsaker, filtrera luften från alla skit och klippa ullen, spinna tråden och sticka garnet.

Jag vill ha tillbaka kontrollen. Om jag äter en grönsak vet jag ju inte ens om den är genmanipulerad eller inte. Kemikalierna finns ju överallt, i tandkrämen, i vattnet, i luften, i kläderna, i maten, madrassen, i deodoranten, trycksvärtan.
Vi kan ju inte rulla på som om ingenting hänt. Jag vill tro att vi människor är smartare och mindre egoistiska än så.

Men vad kan vi göra åt saken frågar ni då, om man ska klaga och vara en sån gnällkärring som jag kanske man ska ha ett bättre lösning istället för att göra folk mer deprimerade.

Så för alla ni som inte redan gör det; Köp ekologiskt! Och sluta överkonsumera, konsumera medvetet. I alla fall, det är ju det minsta vi kan göra, och alltid är det väl något, även om det kanske inte stoppar en svin pandemi.

Compliance

När jag började skriva min blogg hade jag stora ambitioner att skriva om hälsa och sjukdom, i Indien och i Sverige.
Jag såg framför mig hur jag skulle leta upp massa sjukhus och göra studiebesök. Lära mig om sjukdomar och möta patienter utifrån min profession som sjuksköterska.

Jag gick till ett sjukhus och fick följa med på ett hembesök.
Jag hann inte mer än hem igen förrän jag slungades rakt in i anhörigrollen. Plötsligt satt jag på ett annat sjukhus dagarna i ända och stöttade och oroade mig för Sophie, som hade opererats från den där igenkleggade venen i armen som blödde okontrollerat.

Här hemma sitter min svärmor med ett blodtryck på runt 190/110 och rubbning av thyroidbalansen. Min svärfar har diabetes.

Sam fick sen en allvarlig ögoninfektion, hunden magsjuka och min svärfar plötsligt herpes. Samtidigt som Sophie blev allt tröttare av att ha total njursvikt.

Den riktiga utmaningen blev något helt annat än jag tänkt mig. När min svärmor inte tar sina mediciner och svärfar tror att han har njursvikt så fort han ätit rödbetor. När svärmor vägrar gå upp för trappan för sitt höga blodtryck och när Sam tror att han fått cancer i lungorna när han hostar.

När svärmor pratar om att jag ska äta jättemycket salt för mitt låga blodtryck och om hur alla grönsaker gör ditten och datten i kroppen. När hon kommer hem från kyrkan och konsulterar mig om sina väninnors problem och oro, om menstruationsproblem och huvudvärk och vill höra att de inte behöver gå till doktorn.

När jag ser hur min svärfar fått herpesinfektionen till ögat och jag blir livrädd. När jag får veta att Sam och Sophie inte fått hepatit vacciner som barn. När jag får höra hur föräldrarnas starka religiösa övertygelse hindrade dem från att ta den 11-åriga storasystern till sjukhus när hon hade allvarliga astmaanfall utan kallade på präster istället.

Den största utmaningen är att möta mina svärföräldrar och deras religiösa övertygelse, när deras kyrka har en tro till Guds helande kraft och ser inte att man ska ta mediciner eftersom man då misstror Gud.

Jag försöker förklara för mamman hur viktigt det är att hon tar sina thyroid och blodtrycksmediciner så hon inte får en propp och hur viktigt det är att hon rör på sig. Sam och jag försöker att få pappan att inse att Sophie behöver en transplantation och inte mer böner.

Som sjuksköterska är nog en av de svåraste sakerna man kan göra att få någon att ändra ett hälsofarligt beteende. Och när religionen är viktigare än allt annat och den säger tvärtom, hur går man då tillväga?

Som tur är tar pappan sina mediciner för både för herpes och diabetes. Sam åker glatt till sjukhuset, vaccinerar sig och tar ögondroppar, samtidigt som Sophie frågar mig detaljer om njurtransplantationer. Det är bara min svärmor som envisas med att inte ta sina mediciner. Och kanske ska jag låta det vara och bara vara anhörig, även om det är svårt att se på i rollen som sjuksköterska.


Svärmor lär Sophie laga Biryani till påskmiddag

Klagosång

Jag är rädd för mig själv när jag tappar tålamodet och tycker saker här är så jobbiga. Jag klagar och blir pessimistisk och bara ser allt det tröga och det besvärliga överallt i detta land. Jag inser hur otroligt negativ jag låter och hur gnällig jag blivit, jag vill ju vara positiv!

Men egentligen är det väl såhär; Jag har växt upp i ett land där allt varit serverat på silverfat. För hur mycket vi än gnäller i Sverige så har vi det jättebra.

Vi kan åka buss och tåg och tunnelbana och andas frisk luft. Vi blir upplysta och omhändertagna och vi är så fruktansvärt bortskämda. Vi får gratis skolgång och sjukvård. Vi är trygga, har rättigheter och vi har inte sett ett krig på många år. Vi ser gröna skogar och har tid att gnälla över två minuter sena bussar, men vi ska vara så jävla glada att det överhuvudtaget kommer någon buss, eller att det finns någon luft att andas! Att vi överhuvudtaget har någon arbetsfri helg, pension eller ett existerande sjukvårdssystem.

Och nu säger någon kanske att vi betalar så hög skatt i Sverige, så det är inte alls gratis. Och det är ju alldeles rätt det med. Men trots att Sam betalar 30% skatt på sin lön, förvinner pengarna i korruptionen, och dessutom är han en av de få lyckliga som tjänat vad man kan kalla lön som räcker till att skatta staten. I ett land där 27% tjänar mindre än en dollar om dagen fungerar inte skattesystemet.

Idag skulle Sam ta vaccin för Hepatit B, men efter att ha pratat med sina föräldrar som visade sig inte veta något är det troligen så att han inte ens har vaccin för Hepatit A!
Vi som Svenskar som inte ens kan åka till Indien utan att överdoseras med koleravaccin och japanska hjärnhinneinflammationer. Jag googlar på Hepatit A i Indien och läser att 90% av barn i Indien blir någon gång utsatta för Hepatit A. Det är den hepatit som man får genom dåligt vatten eller råa grönsaker eller liknande. Kan det verkligen stämma att Sam som kommer från en utbildad familj, inte ens han har vaccinet!??

Så tänker jag på bristerna i Indien igen och är tvungen att gnälla av mig lite. För plötsligt tycker jag mig se hur Indien är ett överbefolkat land där ingen bryr sig om varandra, och om de gör det så är det de närmaste och anledningen till att man bryr sig om sina närmaste är att samhället inte hjälper till ett skit och såklart har man inget annat val.

Så det fina med Indiens goda ”familjevärderingar” är nu i min uppfattning ett resultat av att vara så illa tvungen i ett samhälle där sjukhus och andra institutioner endast har ett enda intresse och det är pengar, pengar, pengar. Där läkarna jobbar är alla bleka och plufsiga och ser likadana ut för någonstans har alla i deras släkt varit läkare och de själva blivit bortgifta med en avlägsen kusin. Där de vill rädda sitt eget skinn och bryr sig egentligen inte om hälsa, så länge de kan rabbla medicinsk anatomi utantill.
För det är statusen i samhället som räknas.

Och om man är vit och kommer hit blir man så fint bemött allt för den fina hudfärgens skull. Och vem vill upplysa om folkhälsa och rädda massa liv i ett land där det redan är för många? För det mesta är folket rasister och egoister och har inget annat intresse än att komma ur den här skiten om det så är genom att köpa hela regeringen. Och hur kan man ha goda ideal när det inte finns någon att lita på, för alla blåser varandra och försöker rädda sitt eget skinn och framförallt om man jobbar för staten.
Och står man någon gång i kö ser man till att klämma sig före, för den starkaste överlever alltid, de andra ligger på gatan och tigger.

När vi sitter i bilen och har stannat vid rödljus ljuder femtio tutor bakom oss för att vi inte kör mot rött! För det finns inga ideal, och ingen tanke på att hjälpa varandra. För hjälper vi varandra så kommer fler att stå och slåss om vattnet vid pumpen den dagen då det kommer bara några droppar.

Så bitter har jag blivit, och jag bannar mig själv och försöker tänka på något bra med Indien.

Det skulle väl kanske kunna vara att det finns fortfarande väldigt många färger och tempel. Indien har en rik kulturell historia och en levande historia som inte går att finna någon annan stans i världen. Indien är väldigt spännande när det kommer till religion och religionens betydelse för folket.

Indien har en fantastisk matkultur och kunskap om mat och dess hälsoeffekter är något som varje indier har teorier om. Och Indien har ett otroligt hantverk som är levande och vackert och konsttradition som är unik. Indien har långa sandstränder och rosa solnedgångar, vajande palmer, färsk frukt och billiga grönsaker. Bollywood, klassisk dans och musik.

Men har ni fattat att det inte ens finns ett fungerande sopsystem? Grannarna går ut med sina sopor och slänger dem i ett hörn tjugo meter bort. Sen kommer någon och tuttar eld på det om man har tur. Hepatit A var det va?

Hur ska man ens kunna tänka tanken ekologiskt här? Jag är rädd för jag vet inte vad det är för besprutade genmanipulerade grönsaker jag egentligen äter. Såklart bryr sig ingen om sådana bagateller i ett samhälle där man kämpar för att överleva och det kostnadseffektiva går före allt annat?

Ekologiskt tänkande är en överklassfråga, om den ens existerar här. Och vad händer egentligen, jag trodde indierna uppskattade vegetariskt, men det var förr det, nu anses kött vara finare än grönt och därför äts det mer och mer kött, det har blivit en statusfråga i ett land där status är viktigare än allt annat! Och hur ska detta gå om alla börjar äta kött då det är 10-20 gånger mer energikrävande att producera kött än grönt? I ett land på 1.15 billioner människor! Och egentligen har väl indierna (bara för att de förut varit vegetarianer) samma rättigheter att äta kött som de köttfrossande amerikanerna och européerna, vem ska ta ansvar för allt detta, jag ger upp.

Nej, jag tror Sverige behöver fortsätta ignorera Indiens problem om vi ska kunna fortsatta med vår överkonsumtion. Det är lika bra att hålla dem nere, utvecklingsländerna. För om de inte satt i skiten, skulle vi väl heller inte sitta där vi sitter. Den starkaste överlever. Eller?

Processen

Denna patient ser bara med sitt gråstarrsöga och är därför nästan helt blind.

Först registrerats patienten och kontrollerats för diabetes och blodtryck och om möjligt behandlats de för detta. Ögonfransar klipps och sedan kontrollerats storlek på lins, grad av kataract etc. Och nu efter att fått på sig en rock i den färg som även den signalerar om patienten är fattig/utan anhöriga eller blind på ena ögat är det dags att komma in i preopsalen.

Där får patienten först ögat tvättat och står sedan i kö till lokalbedövningen.

Och så får de injektionen

Sedan är det dags att sy fast trådar i ögonglob och ögonlock och efter detta är preop klart och patienten blir ledd till operationssalen.

Där väntar operationsverktygen

Och så ligger patienten med lokalbedövning på en brits och läkare och assistent gör sitt jobb. Den gamla linsen plockas ut och in sättes den nya.

Nästa dag är det dags för dressing, dvs byte av bandage, koll om allt ser bra ut och om det gör det får det dagen efter åka hem men noggranna instruktioner och mediciner samt solglasögon och om de är fattiga ris och kläder.

Framme i Budhgaya

Lagom trötta, möra och hungriga kommer vi så fram för att bli välkomnade med öppna armar. Det är väldigt kul att återse Mahesh för han blir jätteglad och pratar direkt om bröllopet och frågar massa frågor och han nästan kramas och säger att jag är som hans dotter. Och så skrattar han igen och tycker det är jättekul och vill jag ska visa bilder pa Sam och sen ska jag visa alla andra också tycker han.

Öppna armar innebär också en hel del presenterande och spatserande och promenerande runt på området. Vi propsar på att bo på ashramet istället för hotell och där vi får ett rum med två sängar som Nirala en gammal kamrat till min moster Karin raskt fixar ordning under glada utrop. För fyra år sedan var jag också på detta ögonoperationsläger, men då var allt uppbyggt i stora tält och vad jag minns var det då ca.17,000 operationer som utfördes på tre veckor. Nu, berättar Nirala gjorde man 33,000 förra året och med lite miniräkning då vi får veta att det kommer 25 läkare till lägret blir det ca 1300 operationer per läkare under campen som är under tre veckors tid. Inte konstigt att det är full rulle överallt. Denna gång är lägret i en stor byggnad som är ett buddistiskt meditationscenter man lånar för detta ändamål. Överallt kryllar det av patienter och anhöriga som tittar på oss med stora ögon och Ellis och jag känner oss tillbaka i det riktiga Indien, även om Ellis får vibbar av Scoutläger.

Framemot kvällskvisten tar vi tacksamt emot chai och snacks på Maheshs kontor mitt i händelsernas centrum. Efter att ha suttit och snacksat i någon timme och lyssnat till hur man fördelar ansvarsområden och kompetenser blir vi visade doktorernas matsal där vi äter godaste Gujarati maten och jag får flashbacks då jag ser min broder kocken som jag lärde känna i Bihar och han skrattar jättemycket där han sitter och kavlar chappaties. Vi stupar i säng och jag somnar snabbt efter att ha pratat bröllopsplaner med min blivande man i telefon fram till klockan midnatt.