Hurra!

Ja förresten är det prick två månader sedan vi gifte oss idag. Hipp hipp hurra!!

Den stora dagen

Egentligen borde jag ju skriva i detalj hur otroligt fantastiskt bröllopet var, hur vinden vajade i tradkronorna, solen sken på alla färgglada sarees och leenden och röda blomsterblad. Hur allt var så färgsprakande och vackert, hur pappa nervöst ledde fram mig till altaret ackompanjerad av militärbandets bridal march, och hur komiskt det var att några pelare föll, mickarna inte fungerade alltid och hur otroligt rörd jag blev när Sams pappa grät och klappade sig själv på magen då han höll tal och sade att de egentligen är så konservativa.

Om hur jag tittade Sam djupt in i ögonen och sa att jag för alltid ska love and cherich i in sickness and in health until death do us apart. Och hur han nervöst tog på mig Magla sutran (som är det halsband som på indiskt vis symboliserar äktenskapet) Om hur Tove stod vid min sida som bridesmaid och om hur jag inte klarat mig utan henne och hur hon var klädd i vacker blå saree.

Om hur fantastiskt tal min älskade Teresa som sitter hemma i stockholm bland mina flyttkartonger skrev, och talet från min mor om riktig kärlek. Och om hur korkad och sött naiv prästen var som trodde inga svenskar kunde engelska, om hur söta Kajsa och Sussie var i Salvar Kamez i de svenska flaggornas färger, och hur fantastiskt det var att se alla andra så välbekanta ansikten samlade på samma ställe. Om hur jag tittade på Sam som grät när hans lillasyster och vänner sjöng, om hur Hanna och Emma sjöng båtlåten och alla svenskar fnissade till.

Om hur alla höjde på ögonbrynen när jag sa Obey. Och om hur otroligt magiskt och sagolikt det kändes, om hur vi sedan åkte blå ambassedor ut på motorvägen och vinkade och pussade på varandra och inte riktigt fattade att vi nyss gift oss. För allt känns fortfarande som ens saga och minnena flyter ihop, men jag har inte alls tid att skriva om allt detta för nu ska vi åka på honeymoon till Gokarna, till samma ställe där vi träffades första gången och stod tillsammans i vattenbrynet och tittade på stjärnhimlen och en stjärna föll och vi önskade starkt och innerligt.

Dragkamp

Det drar ihop sig mer och mer, igår kom vi på att vi bara har två veckor kvar i livet som ogift. Och det känns lite galet, fast väldigt naturligt på samma gång. Fortfarande planerar vi för sånger som skall sjungas och böner som skall bes och vad som ska sägas när, hur blomsterarrangemanget skall se ut, hur tält ska sättas upp, belysning till efterfest och hur sjutton ska vi gå och stå och vad ska vi säga. Den väldigt stora skillnaden med att gifta sig i Indien och inte i Sverige är att det egentligen är föräldrarnas bröllop och inte vårat.

Vi diskuterar med Mum som har plötsligt väldigt mycket att säga till om och jag inser att jag får svälja en hel massa saker som jag när jag vänder mig om kräks upp utanför dörren. Häromkvällen var vi på Sams kusins bröllop. Hans föräldrar är liksom Sams föräldrar medlemmar i The Pentecostal Misson, vilket är en hardcorekyrka där de tjugo nunnorna klädda i vitt tittar snett på mig medan de sjunger mantran med huvudena sänkta.

Bruden som entrar kyrkan i händerna på en nunna ser mycket ledsen ut. Prästerna är tuppar som höjer händerna och ropar och talar i tungor och de behandlas av den förtryckta församlingen som Gudar själva. Tydligen var bruden ledsen för en nunna hade slitit av blomsterdekorationen på bilen där hon satt innan hon skulle gå in i kyrkan. För i denna kyrka är utsmyckningar och smyckningar något syndigt, och prästen ber inte om det finns en färgglad girland i närheten. Brudparet är helt klädda i vitt och de flesta i församlingen likaså, inga ringar byts och inte heller varma blickar.

Jag kunde jag inte annat än skratta när prästen predikande om hur mannen är Lord och hur kvinnan skall se till att vara hemma en halvtimme före mannen för att laga mat, om hur mannen skulle OM kvinnan någon gång vara sjuk hantera det faktum att han inte fick sitt morgonte och en hel massa om hur äktenskapet innebär uppoffringar. Så långt kunde jag hantera det för det var långt borta från oss och Sam och jag skrattade åt det och avskydde det, och aldrig någonsin kunde tänka oss att vårt bröllop skulle bli sådant.

Fram till vi diskuterade det med hans föräldrar och de säger att detta är det traditionella sättet att bli vigd på. Att någon Sara i bibeln kallar sin man för Lord, och därför är det rätt att mannen är familjens överhuvud för bibeln säger så. Vi som trodde vi kunde slippa säga obey och protect och att vi kanske till och med kunde kyssa bruden. Vi vill ha färg, och musik och inte så starkt religiösa ord och jag vill så långt ifrån blått och lila och iskallt vitt som det bara går, men ändå kompromissar vi, och Sam köper svart kostym istället för Shervani och vi trycker vita inbjudningskort och hela tiden är det en dragkamp mellan Mum och Dad och Sam och mig. Jag insisterar på röda rosor och tänker att om jag ska säga obey så säger jag delay istället.

Som tur är gifter jag mig med Sam som han liksom jag skrattar åt det trångsynta och får mig att förstå att det är bättre att svälja och spotta ut senare än att försöka ändra väldigt traditionella och konservativa synsätt så här på stört, vi vill inte ha matkrig på mottagningen efteråt.

Forberedelser

Det blir soligare och varmare och Sam och jag tillbringar dagarna i stan. Vi shoppar sarees och beställer slöja, köper biblar och beställer kostym och varvar alltsammans med samosa, chai och rostade jordnötter. Vi går långa promenader genom staden och jag lär mig nästan att hitta i vissa områden. På kvällarna möter vi upp det gamla vanliga gänget och käkar middag, eller så hänger vi vid Hamsas tempel om hon är för busy med att sälja blomstergirlanger. Någon gång smugglar vi hem en flaska vin som vi dricker i hemlighet uppe på taket sent på kvällen. Vi träffar massa viktiga kyrkmänniskor och går i kyrkan på söndagarna för att försöka styra upp ett kyrkbröllop. Men eftersom man måste vara aktiv medlem och eftersom det innebär stora summor pengar och engagemang och inte minst tusen olika papper så lägger vi ner projektet och bestämmer oss för att utföra allt i trädgården istället. Vi får tag i en harmlös präst som halvligger i soffan och killar sig på magen där vi sitter i hans vardagsrum. Utanför fönstret pågår en muslimsk begravning och vi känner lukten av liniment och jag ser glittrande guldtyger svepta runt liket då jag råkar tappa koncentrationen och titta ut för prästen pratar väldigt tyst. Han är i alla fall långt ifrån uppblåst och vi går igenom det viktigaste papperen att skriva. Han frågar om jag kan be min präst lysa bröllopet i min kyrka och det känns som om jag befinner mig femtio år tillbaka i tiden. Han avkastar hindersprövningen eftersom den inte är från kyrkan och jag är så illa tvungen att be mammas präst i Mörbylånga att lysa bröllopet tre gånger under predikan. Jag funderar ibland på vad mer från femtiotalet som ingår i detta äktenskap.

Sam säger halvt på allvar halvt på skämt att Sverige är en kommuniststat där man inte längre lyder under religionen och samvetets lagar utan där staten är Gud och det har han kanske rätt i. I alla fall säger jag är staten tydliga med vad de bestämmer över, och spelar inte på folks dåliga samvete gentemot någon gud. Religion ska inte vara politik och så har vi en av våra heta diskussioner igen.

Det är som att jag för varje dag ser nya saker, ibland måste jag tänka till en extra gång för att komma ihåg att vi i Sverige inte fäller in backspeglarna för att klämma oss igenom trafiken, att det inte finns någon i uniform som står och blåser med visselpipa mitt i vägen. Att det inte går att köpa mjölk och grönsaker utanför dörren, att bilarna inte tutar melodier när de backar. Vi går på supermarknaden och allt ser bra precis ut som i Sverige förutom att en hylla är proppad med rökelser, att det finns en uppsjo av whitening kramer och att kryddhyllan ser totalt annorlunda ut och jag ser det som nästa projekt att lära mig kryddorna. När jag ska göra en sallad och vill få tag i basilika inser jag att det är svårare än jag trodde för ingenstans finns basilika i detta kryddornas land.

Lite här och var på gatorna och i affärerna är det juldekorerat med stora pappstjärnor eller superamerikanska plastiga tomtar och kitchigt glitter. Vi nöjer oss med en stor vit adventsstjärna som vi hänger ute på terrassen och jag tycker det är lite väl vit, men eftersom föräldrarna är rädda att förknippas med något annat än det "rena" kristna är det bara att svälja och acceptera liksom mycket annat när det gäller religion. Många diskussioner och bråk har vi här hemma om religion. Mum är rädd för allt som inte har med kristendomen att göra, till och med när Hamsa, Sams vän tagit på sig att göra blomsterarrangemanget skriker Mum i högan sky, för Hamsa är hindu, och hon är så rädd så rädd.

Vad jag förut visste lite om vet jag nu mer om och Sam säger att Ohm symbolen för honom är lika stark som Natzisymbolen eftersom han sett orangea Ohm flaggor vaja och kyrkor bli brända och vi diskuterar hur den symbolen nästan blivit infekterad som svenska flaggan. Ohm som egentligen betyder harmoni är nu symbolen för fascisthinduextremister. En dag ser jag en kille gå runt med en stor svart svastika tiltad tryckt på röd och vit bakgrund på magen. Sam säger att tyvärr så är det faktiskt många extremhinduer som dyrkar Hitler och tycker att de tillhör den Ariska rasen. Samtidigt som Hinduerna har accepterat Jesus som en av sina gudar och jag blir bara mer förvirrad. Sam berättar om hur det var när de växte upp i Kashmir, hur de såg och hörde kriget, hur människor hatade och dödade, hur pappans vänner dog, hur Sams barndomskamrat blev skjuten. Han berättar om upptakten till konflikten som varat så länge, hur Hinduerna var rikare och en framgångsrik minoritet, hur de blev utslängda och hur detta ledde till upptrappningar mellan muslimer och Hinduer. Och jag tänker att jag blivit så beskyddad och lyckligt lottad att levt i lilla neutrala Sverige, och hur jag har svårt att förstå och sätta mig in i detta för jag är så naiv jag vill inte se någon döda och hata.