Nära döden upplevelse

Dagen innan jag åkte hem utnyttjade Sam och jag vår bröllopspresent från mina bröder. Att flyga i ett väldigt litet flygplan på 230 kg. Kallas Microlight på fackspråk.
Eftersom jag varit så nojig för allt och haft katastroftankar på sista tiden var det bra att utmana ödet lite och känna sig odödlig igen. En ung cool tjej var vår pilot och vi flög trots flygförbud från kontrolltornet på egen risk samtidigt som åskvädret bullade upp sig på ena sidan himlen.

Det gjorde mig lite mer säker på att jag skulle dö där jag satt på 1100 feet när jag såg hur regnet kom allt närmare och flygplanet kastades upp och ner för varje vindpust. Jag tittade ner på husen och bilarna som såg ut som små leksaker och tänkte på hur det borde kännas att störta, om man kan hänga fast i vingarna på något sätt.
Men adrenalinrushen och de skakiga händerna var värt allt ändå när vi lyckats landa och de första regndropparna föll och jag insåg att det nog inte är så lätt att dö trots allt.


Livrädd


I luften


Glad och överlevande

Att sedan säga hejdå till Sophie, Mum och Dad och allra minst Sam var inte det lättaste jag gjort på länge. Det är inte lätt att var känslig, jag fattar inte hur andra människor klarar det. Mina känslor ligger liksom utanpå hela tiden.
Jag fick jobba stenhårt med självkontrollen på flygplatsen för att inte tappa det totalt, men med motivationen att inte vilja bjuda de nyfikna indierna på mer skådespel lyckades jag trots allt behärska mig. Som tur var.

Nu när internet fungerar smidigt passar jag på att ladda upp lite bilder som jag lovade för ett tag sedan. Här är några av de bilder som Sophie hämtade från Chennai.


Mina svärföräldrar


Gammalt familjefoto. Mum och Dad i mitten längst bak med Shirley på armen, innan de andra två var födda.


Sam spelar elgitarr med coola unceln och sin kusin. Shirley på klaviatur

På utflykt

När första delen av lägret tagit slut och det är en paus på två dagar åker vi iväg på galej med en grupp av läkarstudenter från Gujarat som gör sin placering här. Det är unga killar som får strikta direktiv av ledningen, att hålla avstånd och bete sig, och även chauffören får sig en lektion om att köra lugnt och försiktigt och säkert massa mer som vi inte hör. Så åker vi med sju exalterade killar som sjunger romantiska hindisånger i kör i jeepen. Vi åker lift upp på en bergstopp där ytterligare ett buddisttempel finns sen besöker vi Nalanda som är anledningen till resan och här ser vi ruinerna av ett flera tusen år gammalt universitet där munkar undervisade tio tusen studenter i matte, skriftspråk, medicin, filosofi och meditation. Nalanda brändes sedan ner av muslimer på elvahundratalet. Det är mäktig historia som ringer i öronen och jag förstår varför historia kan vara kul för här är det så maffigt och välbevarat och stort.

Sen besöker vi ett museum över Nalanda och det är märkligt att titta på välbevarade statyer från 500 e KR och tänka sig skulptören grimasera och försöka översätta sin grimas till skulpturen. Vid multimediamuseet får vi till vår förvåning se en spritt språngande naken jainmunk med himlen som klädsel komma vandrande och det är bra mycket intressantare än själva museet för där är allting är på Hindi och jag är den enda som inte förstår, men att se en naken jainmunk är något ovanligt och jag funderar på om han aldrig fryser och hur han gör när han går ut på stan och om han verkligen kan gå omkring sådär utan att folk reagerar.
Och överallt med våra medicinstuderande vänner skall det posas och tas fotografier och det är väldigt kul att kolla på hur de hoppar omkring och det känns väldigt typiskt indisk med alla invanda poser och att fotograferandet nästan blir det viktigaste. Innan vi åker tillbaka till Budhgaya åker vi förbi några varma källor där varmvatten kommer upp ur marken och indiska män går omkring halvnakna. Vi befinner oss i något som liknar ett stort badhus utomhus tvättar våra fötter i det varma vattnet men vi går inte ner i bassängen för vattnet är grått och vi är anständiga flickor för överallt kryllar det av halvnakna män och heliga män.