Bakom dörrarna på vårdcentralen

Vårdval Stockholm

Jippi! tänkte jag när jag fick jobbet. Jag fick en hyfsad lön för att vara sjuksköterska, och för att inte tala om vilka trevliga arbetstider.

Vårdcentralen jag arbetade på var en av många vårdcentraler som privatiserats efter att Alliansen, borgarna införde 2008 det som kallas Vårdval Stockholm. Vilket nu lett till att ca 60% av Stockholms vårdcentraler är privatiserade och nya ploppar upp som svampar. Man sa att det skulle generera en bättre kvalitet för patienterna eftersom man hela tiden kan byta vårdcentral och läkare om man inte är nöjd.

En av de första sakerna jag fick höra från min chef när jag började var att det var bra att ha många unga och friska listade på vårdcentalen. Jag fick veta att tyvärr har vi fått några krångliga patienter, och med det menade man en hemlös man och en mentalt förståndshandikappad patient med svårinställd diabetes och bensår.

Jag fick höra att om det kommer någon från ett annat län ska vi boka in dem direkt på en doktorstid även om det inte är något akut. För att då får vårdcentralen pengar av det andra länet.

Jag arbetade som mottagningssköterska och mitt arbete gick bland annat ut på att arbeta med det som kallas telefonrådgivning.
Rådgivning borde ju innebära att man ska kunna rådgiva människor i telefon om det är berättigat, istället för att de kommer i onödan till vårdcentralen.

Men rådgivning gav/ger inte vårdcentralen några pengar, istället fick vi höra att vi måste fylla de röda tiderna. De fick inte “bränna inne” som det kallades.

I bokningssystemet fanns gröna och röda tider. Vi fick bara boka in de röda, de besök som skall vara avklarade på max 15minuter. De andra skulle doktorerna själva boka in, de var på 30 minuter.

Det var de röda tiderna vi skulle fokusera på, ju fler röda tider vi bokade in destå bättre, för för varje besök fick vårdcentralen skattepengar. Så hellre många korta besök än några långa.

Om det var någon patient som ville träffa en doktor för ett längre besök, ett återbesök, en utredning etc. då fick vi inte boka in dessa patienter utan hänvisa till doktorns telefontid.

Den timmen på morgonen var det inte lätt för alla att komma fram för doktorns telefonkö blev alltid full, och patienterna hänvisade att ringa tillbaka nästa dag. Kanske var det också en slump att de patienterna ofta var de patienter i mest behov av vård.

Men vi hade något som kallades tillgänglighetsmätning. Det innebar att en tillgänglighetsmätning gjordes där vi mottagningssköterskor blev uppringda av ett företag som skulle mäta vår tillgänglighet.
En vårdcentral ska inte ha mer än 90 minuter från att pat ringer in till att de blir uppringda, annars får vårdcentralen böta. Vi hade en lista med alla inkommande samtal som fått en uppringningstid som vi skulle ringa tillbaka till.

Då vi hade möte med chefen sa hon att det var bra att vi lärde oss vilka nummer de ringde från telefontillgängligheten så kunde vi ringa av dem i förväg. Då skulle vårdcentralen få mer pengar. Tyvärr gällde undersökningen inte tillgängligheten till doktorerna.

Problemet är att som patient kan man byta vårdcentral om man vill, men om man är sjuk på riktigt vill ingen vårdcentral att man går till dem.
Det kostar vårdcentralen att ta prover, det kostar dem också att skriva remisser. Nu ska det också börja kosta dem att skriva ut läkemedel, ett nytt förslag från det borgligt styrda landstinget.
Det innebär att alla som är i behov av vård och utredningar och medicinsk behandling är oattracktiva patienter vilka nu kommer att bli ännu mer kostsamma för vårdcentralen.

Det kan vara en slump att det är så många långa och krångliga tryckningar när man sitter i telefonkö. Det kanske bara är en slump att det inte finns möjlighet att höra alternativen i telefonväxeln på något annat språk än svenska.

När vi hade personalmöte kom en ekonom och viftade framför ett diagram och pekade på siffor som visade hur mycket varje patientbesök hade minskat i kostnad sen samma tid förra året, och hur många fler nya patienter som hade listat sig på vårdcentralen sedan förra året.

Så var det personalmöte in och personalmöte ut. De gick alltid ut på att handla om hur många vi listat på, hur många besök vi ökat, och hur vi skulle effektivisera och boka in fler röda tider. Inte ett ord om kvaliteten på vården. Inte ett ord om de som verkligen behövde vård fick vård och om den vården var bra.

Eftersom jag arbetat på vaccinationsmottagning reagerade jag när doktorerna ordinerade vaccin till höger och vänster utan att ta reda på någon bakgrundsinformation som är väsentlig och kan innebära att det kan vara rentalv farligt, eller iallafall verkningslöst, att ge vaccin. Jag tog upp detta med chefen men fick bara till svar att detta inte var någon vaccinationsmottagning.
Men vaccineringar ger pengar till vårdcentralen och därför vaccinerar allt fler vårdcentraler resevaccinationer.

Visst, ett stort antal friska människor blir nöjda av att snabbt få träffa en läkare om de är bekymrade över en vaxpropp i örat, eller om de har en förkylning. De får en bedömning, har de tur snackar de till sig lite antibiotika, de vill ju ha ut något efter att ha varit där.

Men vad händer med alla som verkligen behöver sjukvården? Har de något val i Vårdval Stockholm? Vad händer med alla multisjuka som behöver ha en läkare som har en helhetsbild och kan se över och skriva ut medicin för patientens alla sjukdomar samtidigt? Vad händer med alla psykiskt sjuka som behöver mer än 15 minuter för ett läkarbesök. Vad händer med alla som inte kan svenska språket, de hinner kanske inte förstå på 15 minuter? Vilken vårdcentral vill ta emot dessa vanliga men sjuka människor?

Jävla invandrare

Vi som av Sverigedemokraterna kallas Svenskar har haft turen att bli födda i ett land där trygghet automatiskt blivit en del av vår vardag.
Där vi kan lita på att systemet fungerar att vi har rätt till utbildning och arbete, ett land där vår ekonomiska trygghet gör att alla har en andra chans, vi är ett land med personnummer. Ett land där vi kunnat växa upp utan att vara hotade av krig, eller religiösa konflikter, ett land där vi hur fattiga vi än anser oss vara alltid har mat på bordet, men framförallt tryggheten. Ett land där vi får tak över huvudet, utbildning och rätt till sjukvård.

Kommer någon från ett annat land som inte har haft det vi har så attackerar vi honom. Vi kallar honom för jävla invandrare, muslimjävel, kom inte hit och ta våra jobb.

Men utan invandrare stannar Sverige. Har vi inte fattat det? Invandrare är i princip de enda som är beredda att ta vilket jobb som helst, eftersom de inte är bortskämda med att leva på bidrag eller ta för givet att allt finns där gratis.

Det är därför vi ser invandrare arbeta med alla jobb vi inte vill ha. För vi är så jävla bortskämda att vi inte kan tänka oss att arbeta som städare i tunnelbanan. Det är människor med annan bakgrund än oss själva som kör taxi, som städar, som diskar, som jobbar inom äldreomsorgen, sjukhusen, som startar restauranger, affärer, som sliter som djur och arbetar natt och dag inom det egna företaget, för att de inte tar för givet att livet är gratis.

Vi svenskar skiter i att gå i skolan, vi tycker vår utbildning är tråkig, vårt jobb är tråkigt, att det är jobbigt att vänta i kö på att få gratis sjukvård. Vi gnäller över att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser för vår bil. Att det är för jävligt att skolan, dagis, osv..

Och drabbas hela världen av en ekonomisk kris, då är det säkert invandrarnas fel.

Svenskar har inte längre någon religion. Svenskarnas religion är klagandets religion, svenskarnas religion är spriten. På helgerna utövar svenskarna sin religion. Tillsammans kräks och spyr de ihop på tunnelbanan som körs av just det, invandraren. Som arbetar natt för att han ska kunna försörja sin familj och sina avlägsna släktingar i hemlandet. Allt emedan vi svenskar mest bekymrar oss för vilka kläder som är snyggast inför nästa gång vi ska ut och praktisera vår religion, konsumtion, religion, konsumtion, religion..

Om man inte kan se att alla människor har lika värde och att alla borde få samma chans i livet oavsett bakgrund så kan man i alla fall konstatera fakta och det är att för att vi svenskar ska kunna gå i pension så behöver vi ha en population av människor i arbetsför ålder som arbetar och betalar skatt. Och i och med att Sveriges befolkningsutveckling ser ut som den gör med den största delen av befolkningen i den övre delen av pyramiden så behöver vi skaffa en jävla massa barn fort som fan. Eller så kanske vi kan tänka på att ta hand om de barn som kommer hit och iallafall låta dom städa tunnelbanan.

Längtan till skogen

Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg från den 19:e Juli. Håll till godo.

Min bror och jag funderar. Vi funderar på mycket när det regnar och vi sitter uppe sent på nätterna och dricker ljummen julöl i sommarnatten. Varför det ska vara så svårt att vara vuxen. Hur man ska tänka. Om karriär och jobb och framtid. Vi försöker komma på en buisness vad man skulle kunna hitta på. Men att man måste vara så beroende av pengar pengar pengar. Att det inte går att skapa sig en egen värld, där man klarar sig själv i ett hus på landet i norrlands inland. Att det liksom inte funkar nu när man måste ha internet och försörjning och skola och sånt. Men vi vill ha hus och natur. Inte bli insmetade i någon slags stockholmslism där man måste bränna det man har på sånt som inte gör en lycklig. Vi kollar på hus på skoj. Runt tre millioner för ett renoveringsobjekt i utkanten av Stockholm. Vi hittar en hel fastighet med tre lägenheter och två butikslokaler i Kramfors för mindre än en femtedel.

Men jobben finns ju ingen annan stans än i storstaden, och vi vet båda att vi skulle få lappsjuka efter en vecka. Men samtidigt är det lockande med lugnet. De stora tallarna och fjälltopparna. Avståndet från svininfluensan och hemskheter i världen. En get en ko och några hönor. Nä vi är nog riktigt präglade av vår uppväxtmiljö. Som inte passar in idag, och inte heller gjorde det då när våra föräldrar försökte leva med husdjur efter husbehov. Eller vad den där boken nu hette som vi läste. Om självförsörjning och ängsslåtter.

Det här med att folk vill bli bönder igen som blivit värsta hypen efter ”bonde söker fru”. Och den fantastiskt fina lilla dokumentären om trädälskaren, säger inte det någonting om vår samtid? Iallafall säger den något om oss som har ett förhållande till skogen. Uppslitna med rötterna, tvingande in i ett samhälle där snurren tagit fart åt fel håll och det går liksom inte att stoppa det. Storstad, urbanisering, ekonomisk kris, klimathot, överbefolkning, krig, ekonomisk tillväxt bla bla bla. Och det gamla är väl inte alltid bättre. Eller är det kanske bara vi som drömmer, som alltid kommer att drömma. Bara för att vi är sådana.

Vi jag pratar om samvetet. Samvetet att man ska ta ansvar för hela världen. Det dåliga samvetet för u-länder, och hur mycket det egentligen betyder med klimathot och att köpa ekologiskt. Vi behöver få tillbaka kontrollen över våra liv. Komma tillbaka till det som är viktigt. Vi är ju bara djur som vilket djur som helst. Min bror pratar om rabarber, om att vi är som rabarber, som vill fortsätta leva, föröka sig. Vi vill inte veta vad som händer imorgon. När det kommer för mycket press, då ska vi krypa in i vår kokong, hålla oss till våra närmaste. Göra det som förväntas av oss på jobbet, men inte mer. Vi måste vara lite mer egoistiska säger min bror. Tänka på oss själva. Det hjälper inte att ha ångest för omvärlden. Om vi bara kan köpa en liten stuga och komma bort, bort från allt samvete. Njuta av livet som det är här och nu. Slappna av och ha roligt. Bry sig on det som är viktigt. Och det är väl dem man älskar, sen kan man ju kompostera också för all del.

Sommarlov fur alle

På jobbet är det sån full rulle att jag knappt hinner gå på toaletten. För hur jag än gör när jag jonglerar med tio patienter samtidigt går det inte riktigt att hinna med det jag ska.

Samtidigt som någon dement man drar ut sin infart med blodtransfusion och det sprutar blod över hela rummet, är någon annan drogmissbrukare som tagit överdos aggressiv och slänger blodtrycksmanschetten i taket, en tredje ung misshandlad kille får en ångestattack, och någon fjärde medelålders man håller på att få en hjärtattack för i alla fall tror han det, för det gör så ont över bröstet. Någon liten tjej som försökt ta överdos tabletter kräks i ett hörn, samtidigt som en man med misstänkt sepsis faller i blodtryck och jag blir tvungen att köra dropp i 120, emedan den storrökande KOL patienten får svårt att andas.

Det är jag och en annan sjuksköterska på arton patienter. Vi har ingen undersköterska som hjälper oss, och till läkarna får vi ringa om det är akut för de ligger och sover. Vi börjar kvällen med tio patienter, sedan släpps det på utifrån akutmottagningen och vi ska skriva in resterande åtta patienter under natten. Framemot tretiden kan det om vi har tur lugnat det ned sig och vi hinner kanske dokumentera det som hände kl 22. Om vi har tur. Sen ska vi övervaka, medicinera, ta prover på de 18 patienterna, och hjälpa de som vill på toaletten. Men det brukar vi inte hinna så de får oftast kissa på bäcken i sängen.

Jag diskuterade detta med min man som bara gapar. Han förstår inte hur vi i Sverige kan ha så konstiga prioriteringar. Att halva sjukvården stänger ner på sommaren, att det är viktigare att folk får semester än att vården fungerar. Att avdelningarna på sjukhuset drar ner på personal och platser så att man ska ha ledigt, SEMESTER!

Vilket på min arbetsplats resulterar i att vi inte längre har en tredje mellansjuksköterska på dagarna, och ingen kvällsundersköterska på kvällarna. Att så gott som all personal är ny och patienterna behandlas av en ny sjuksköterska som avlöses av en annan ny sjuksköterska som tas över av en tredje ny sjuksköterska. Ingen vet var någonting finns och när etikettskrivaren till provtagningsrören pajar mitt i natten, då har ingen någon aning om hur man lagar den.
Med de knappa marginalerna är det lätt att det knyter sig i magen när ambulanserna rullar in på rad.

Till saken hör ju också att en tredjedel av patienterna är utomsocknes, eftersom de är på SEMESTER och solar och badar.

Hur det än är tror jag att jag börjat komma in i tempot och med kroppen full med adrenalin lyckas jag i alla fall göra det nödvändigaste. Och när det fungerar är det faktiskt kul, tiden går supersnabbt och jag hinner knappt med så är det morgon igen. För att inte tala om vad jag lär mig. Men på vems bekostnad?

Sen var det det här med prioriteringar. Hur kan ett land påstå sig ha så bra sjukvård då hälften stänger ner på sommaren? Hör ni inte hur konstigt det låter? Sjukvård, som bör finnas tillgängligt året runt. För att vi ska sola och bada! Vi får ju börja om igen varje år på hösten.

Jag som alltid har slitit i vården på somrarna. Jag har sett hur det fungerar, år ut och år in, jag hör cheferna pusta, ja tack och lov, det gick i år ändå, lite med andan i halsen har man klarat av att inte döda någon på köpet pga. av neddragna resurser och ny personal. Personal som håller en sommar, för sedan är de slut. Ingen ordinarie vill ju jobba under dessa sommarmånader så de gör bäst i att ta ut semester samtidigt då det är som värst. För annars orkar man inte jobba kvar.
Ja svensk sjukvård är bra i teorin, men ska man bli sjuk ska man inte bli det på sommaren. Inte där jag jobbar i alla fall.

Att tidningar, myndigheter, industrier, företag, ja in princip allt - håller ingen eller mycket dålig kvalitet på sommaren, det drabbar ju i alla fall inte någon fattig. Eller gör det kanske? Sverige kanske måste börja tänka om, om vi vill hänga med i framtiden. Ett land som sover två månader om året halkar ju automatiskt efter, ingen tvekan om saken. Vad det än gäller. Oavsett om vi vill sola och bada eller inte.

Snälla snälla stadsministern

Det här med att privatisera vården.
Det kan ju låta så fint att det handlar om att höja kvaliteten, att man ska ha rätt att välja vård, och om man kan och vill betala mer ska man få göra det, gå före köerna. Men har Mr Reinfeldt någonsin funderat på vad som händer i länder där vården redan är privat? Det kan jag berätta;

Jag kommer till ett sjukhus som anhörig (jag råkar vara svensk sjuksköterska också). Jag går förbi en patient som klagar över en sådan svidande smärta kring infartskanylen i handen. Jag ser hur sjuksköterskorna ger henne antibiotikainjektioner utan att spola rent med NaCl.
Jag ställer sjuksköterskan mot väggen, det borde hon ju veta att det gör mycket ondare och dessutom ökar risken för infektion om man inte spolar nålen. Då säger hon på fullaste allvar att hon vet det men att det blir dyrare då, en ny spruta med koksalt kostar 2 rupier.

Om jag har ett privat sjukhus. Om jag är ute efter att tjäna pengar på vård, då skulle jag tänka såhär;

-Jag gör ingenting som inte har någon synlig verkan på patienten här och nu, dvs är ekonomiskt lönsamt för mig, även om jag vet att det kan vara bra för patienten i långa loppet.

-Jag som läkare rekommenderar behandlingar, uppföljningsbesök och mediciner som inte är nödvändiga om det ger mig pengar i kassan.

-Jag skippar det där jag lärt mig om vårdhygien om det innebär att jag kan spara en droppslang genom att överföra den gamla till nästa dropp. Det patienten inte ser och vet det lider hon inte av, även om hon kanske får en infektion, och kanske ger det mig iallafall klirr i kassan sen när jag får behandla henne.

-Jag skulle använda samma arbetskläder flera dagar i rad, och bara byta om det blir synliga fläckar. Det kostar ju att tvätta dem.

-Men jag skulle putsa min fasad, måla om och investera i att bygga stora skyltar och en tilltalande hemsida, så patienterna väljer just min klinik.

-Jag skulle som läkare ordinera ut antibiotika till allt som heter minsta lilla förkylning, för det är det patienterna vill ha. Det blir synligt resultat. Om de tjatar lite extra ger jag dubbel dos, för det ger mig money money money. Skit i om det i det långa loppet leder till att det bildas multiresistenta bakterier, MRSA, ähh det får någon annan ta.

-Jag skulle skrämma upp alla jag träffar så de känner att de måste vaccinera sig mot all hyperkondri och äta dyra piller i förebyggande syfte.

Det som inte Mr Reinfeldt och hans kompanjoner på högersidan förstår är att det som är bra i den svenska sjukvården är TILLITEN. Tilliten som gör att sjukvården gör det som är bäst för patienten. Staten vill inte att folk ska bli sjuka, även här ur ett ekonomiskt perspektiv. Förebyggande hälsovård, folkhälsa, utbildning och upplysning, det gynnas inte av privata vårdsystem. Jag som patient vet att jag om jag blir sjuk i Sverige ges den bästa behandlingen för att jag ska bli frisk, inte pga av att någon tjänar pengar på vad jag betalar.

Därför är det bättre att betala först precis som det fungerar genom skattepengar. För att sedan få utdelning där hälsomålen kommer först och inte vinstintresset. Det är det som blir skillnaden mellan privat och statlig vård. Ännu arbetar den största delen svensk sjukvårdspersonal utifrån att rädda patientens hälsa och styrs inte av att tänka ekonomisk vinst. Låt detta aldrig förändras, då faller hela den svenska sjukvården. Snälla snälla Mr Reinfeldt!

Allt om kungafamiljen

Den senaste tiden har jag intresserat mig lite extra för kungafamiljen. Och det händer inte särskilt ofta. Egentligen tycker jag ju att monarkin är ett gammalt konservativt tjabbel som borde avskaffats för länge sedan.

Jag blev lite nyfiken och kollade upp vad monarki egentligen betyder och jag läser att det är den äldsta formen av stadsstyre, och grundar sig på hur stammar styrdes. Monarkerna sågs som gudomens eller gudarnas representant på jorden. De var ofta präster, gudar och kungar en i samma person.
Ja är inte vår självaste Konung lite gudomlig (!)

Jag tycker synd om kungafamiljen. Att de till skillnad från de flesta andra som föds i detta land inte själva har val att bestämma vem de får gifta sig med och vad de vill säga. Att de förväntas svara korrekt på allt och le åt alla. Och om de inte gör de får de på moppe.

Det som förvånar mig mest är att så stor del av svenska befolkningen stödjer denna förlegade form av stadsstyre. Kanske har vi monarki på samma sätt som det är roligt att hålla apor i en bur. Vi har något att titta på och skvallra om och kritisera. Om de var något annat än kungliga hade de kunnat dra sig ur, välja att inte ställa sig i rampljuset, men om man är född i detta kast vad har man för val?

Inte ens Indien har Monarki för guds skull, även om väldigt många i Indien inte får gifta sig hur som helst alla gånger. Kastsystem, arrangerade äktenskap, giftermål inom samma släkt för att blidka släktens sociala och ekonomiska intressen. Ja det finns visst några paralleller här.

Både hans Gudomliga Majestät Konungen, men också vår inte längre så rundkindade stadsminister Fredrik Reinfeldt måste tydligen godkänna vem kronprinsessan Viktoria får gifta sig med. Jag säger då det.

Men hursomhelst, i alla fall, jag hoppas nu att det går bra för Daniel Westling med hans nya njure, och Sverige har ju trots allt kommit en bit på väg som vågar acceptera någon som inte har blått blod att se som blivande prins. Och denne blivande prins verkar ha lyckats med att få fler svenskar att anmäla sig till donationsregistret. Något bra kanske det är med den svenska monarkin trots allt.

Svinpanik och bakvänd etik

Ännu en kokhet dag. I Delhi nytt värmerekord för årstiden på 42,2. Tre grader över det normala.
Så var det pandemin. Svin pandemin. Det rimmar ju.
Vad kan det bero på? Överbefolkning och övergödda grisar, köttproduktion? Användning av antibiotika vid djurhållning. Konstgödning, genmanipulering eller dålig hygien och brist på rent vatten? Eller bara naturens sätt att slå tillbaka när vi blir för många. Grisar såsom människor.

Flygplatsen här i Bangalore sceenar nu alla internationella resenärer.
Svenska tidningar skriver om att det finns medicin, och Sverige är ju alltid förberett, tar hand om sin befolkning med antidoter hit och dit. Men de skriver inte om vad som händer om det kommer till Indien. Överbefolkning och dålig hygien, brist på vatten och sjukvård. Det är de fattiga länderna som inte kan försvara sig. Återigen.

Då Spanska sjukan härjade i början av 1900-talet var jordens befolkning densamma som Afrikas befolkning idag. Och det är inte ens hundra år sedan.
Naturen måste väl rensa ur lite då och då om vi inte slutar upp med att bara tänka på oss själva och fortsätta föröka oss. Om människosläktet vore ett djur (det är vi i och för sig) vore det ju äckligt att se hur det myllrar av dem överallt. Ett djur som tagit över jorden, som en gräshoppsinvasion.

Jag vill ta Sam och Sophie med mig och rymma till Norrlandsskogarna. Köpa en hälsosam get och tanka den på getmjölk odla mina egna grönsaker, filtrera luften från alla skit och klippa ullen, spinna tråden och sticka garnet.

Jag vill ha tillbaka kontrollen. Om jag äter en grönsak vet jag ju inte ens om den är genmanipulerad eller inte. Kemikalierna finns ju överallt, i tandkrämen, i vattnet, i luften, i kläderna, i maten, madrassen, i deodoranten, trycksvärtan.
Vi kan ju inte rulla på som om ingenting hänt. Jag vill tro att vi människor är smartare och mindre egoistiska än så.

Men vad kan vi göra åt saken frågar ni då, om man ska klaga och vara en sån gnällkärring som jag kanske man ska ha ett bättre lösning istället för att göra folk mer deprimerade.

Så för alla ni som inte redan gör det; Köp ekologiskt! Och sluta överkonsumera, konsumera medvetet. I alla fall, det är ju det minsta vi kan göra, och alltid är det väl något, även om det kanske inte stoppar en svin pandemi.

Val och talibanfiskar

Bygget fortsätter

Igår var Sam och röstade. Idag stod det i tidningen att det 6 % mer valdeltagande än vid förra valet. Valdeltagandet var uppgick till 50% i Bangalore. Röstdagen till en public holiday för att alla ska kunna gå och rösta. På landsbygden var röstdeltagandet betydligt högre med 60%. Vad säger detta? Sam säger att flera av hans kompisar inte röstar, den största gruppen icke röstare är utbildade människor i storstäderna runt 40-årsåldern. De tillhör en generation som gett upp, eller så är de för lata för att stå i kö. Rätt oroande utveckling, men tydligen är den något yngre generationen mer angelägen.

Valet står nu mellan de två största blocken det ena som leds av BJP som är ett hindunationalistiskt konservativt parti och i opposition Kongresspartiet och dess systerpartier.
Om BJP vinner valet stöds också de moralpoliser som jag skrivit om i tidigare inlägg, och om något vore bra för Indiens framtid, så vore det ju att värna om en bättre jämställdhetspolitik och minskat kvinnoförtryck och då är inte BJP det rätta valet.

För att återgå till att prata om djur som i det förra inlägget så kissade Freddy inne idag på min nya väska, jag googlade som vanligt när något problem dyker upp och läser att det kan vara stressrelaterat, kanske beror det på att han är förvirrad vem som är hans ledare. Bhaia matar och promenerar med honom men är lägst i rang hemma, huva, jag vill inte ha tjänare något mera.

I förrgår smet en vildkattmamma och två kattungar in i vårt sovrum och skrämde Gecko och sedan dess har hon varit försvunnen. Som grädde på moset i djurfrågan dödade Sam en akvariefisk idag eftersom den var elak och jagat och bitit en annan fisk. Sam säger att den döda fisken var en talibanfisk som orsakade så mycket mental ångest och oro hos sina offer att den måste dö. Men är det etiskt försvarbart? Vad tycker ni?


Den mobbade fisken har lärt sig att simma jättesnabbt

Du kan lita på mig, ja ja ja, du kan lita på mig

Ha ha ha, Nu kom Sam hem från sjukhuset där han skulle ta sitt vaccin. Egentligen hade jag kunnat ge vaccinet hemma tänkte jag, men för att vara på den supersäkra sidan ville jag att han skulle ta vaccinet på ett sjukhus om eventuell reaktion skulle uppstå. Så som jag lärt mig i mina studier till sjuksköterska.

Stackars Sam fick sitta och vänta i flera timmar och sen när han träffade doktorn på det fina sjukhuset så fick han svara på frågor om hur länge han varit gift, om han haft sex innan äktenskapet och vad han hade för symtom. Superdoktorn trodde att han hade knullat runt och var orolig att han skulle bli smittad!
Hepatit B smittas i och för sig genom blod och sekretkontakt, men det är vad som rekommenderas till alla svenska resenärer som åker till Indien. Om man råkar ut för olycka, kliver på en nål, tatuerar sig, har sex.. Hepatit A smittas ju genom vatten och grönsaker!

Men efter övertalning försökte superdoktorn ge honom två olika doser en med hepatit A och en med B, men eftersom Sam kom ihåg vad jag sagt sa han att det ska vara möjligt att få i en dos kallad Twinrix som innehåller båda vaccinen. Och då ringde doktorn något samtal till någon som sade att det skulle visst vara så. Och de rotade fram en Twinrix injektion och gav honom och sedan fick han recept på att hämta ut separata hepatit B doser eftersom superdoktorn sa att om man tar Twinrix behöver man inte ta samma igen utan att det räcker med hepatit B vid de följande doserna. Vilket är helt fel! Och jag läser på fass.se hemsida igen bara för att försäkra mig om att jag har rätt och jag ångrar att vi inte bara gick och köpte Twinrix på första bästa medical shop. Och jag lovar mig själv att jag aldrig ska tvivla på min egen kunskap igen och att jag ska ge honom de resterande doserna. Kan man lita på indisk sjukvård? Kan man det?

Klagosång

Jag är rädd för mig själv när jag tappar tålamodet och tycker saker här är så jobbiga. Jag klagar och blir pessimistisk och bara ser allt det tröga och det besvärliga överallt i detta land. Jag inser hur otroligt negativ jag låter och hur gnällig jag blivit, jag vill ju vara positiv!

Men egentligen är det väl såhär; Jag har växt upp i ett land där allt varit serverat på silverfat. För hur mycket vi än gnäller i Sverige så har vi det jättebra.

Vi kan åka buss och tåg och tunnelbana och andas frisk luft. Vi blir upplysta och omhändertagna och vi är så fruktansvärt bortskämda. Vi får gratis skolgång och sjukvård. Vi är trygga, har rättigheter och vi har inte sett ett krig på många år. Vi ser gröna skogar och har tid att gnälla över två minuter sena bussar, men vi ska vara så jävla glada att det överhuvudtaget kommer någon buss, eller att det finns någon luft att andas! Att vi överhuvudtaget har någon arbetsfri helg, pension eller ett existerande sjukvårdssystem.

Och nu säger någon kanske att vi betalar så hög skatt i Sverige, så det är inte alls gratis. Och det är ju alldeles rätt det med. Men trots att Sam betalar 30% skatt på sin lön, förvinner pengarna i korruptionen, och dessutom är han en av de få lyckliga som tjänat vad man kan kalla lön som räcker till att skatta staten. I ett land där 27% tjänar mindre än en dollar om dagen fungerar inte skattesystemet.

Idag skulle Sam ta vaccin för Hepatit B, men efter att ha pratat med sina föräldrar som visade sig inte veta något är det troligen så att han inte ens har vaccin för Hepatit A!
Vi som Svenskar som inte ens kan åka till Indien utan att överdoseras med koleravaccin och japanska hjärnhinneinflammationer. Jag googlar på Hepatit A i Indien och läser att 90% av barn i Indien blir någon gång utsatta för Hepatit A. Det är den hepatit som man får genom dåligt vatten eller råa grönsaker eller liknande. Kan det verkligen stämma att Sam som kommer från en utbildad familj, inte ens han har vaccinet!??

Så tänker jag på bristerna i Indien igen och är tvungen att gnälla av mig lite. För plötsligt tycker jag mig se hur Indien är ett överbefolkat land där ingen bryr sig om varandra, och om de gör det så är det de närmaste och anledningen till att man bryr sig om sina närmaste är att samhället inte hjälper till ett skit och såklart har man inget annat val.

Så det fina med Indiens goda ”familjevärderingar” är nu i min uppfattning ett resultat av att vara så illa tvungen i ett samhälle där sjukhus och andra institutioner endast har ett enda intresse och det är pengar, pengar, pengar. Där läkarna jobbar är alla bleka och plufsiga och ser likadana ut för någonstans har alla i deras släkt varit läkare och de själva blivit bortgifta med en avlägsen kusin. Där de vill rädda sitt eget skinn och bryr sig egentligen inte om hälsa, så länge de kan rabbla medicinsk anatomi utantill.
För det är statusen i samhället som räknas.

Och om man är vit och kommer hit blir man så fint bemött allt för den fina hudfärgens skull. Och vem vill upplysa om folkhälsa och rädda massa liv i ett land där det redan är för många? För det mesta är folket rasister och egoister och har inget annat intresse än att komma ur den här skiten om det så är genom att köpa hela regeringen. Och hur kan man ha goda ideal när det inte finns någon att lita på, för alla blåser varandra och försöker rädda sitt eget skinn och framförallt om man jobbar för staten.
Och står man någon gång i kö ser man till att klämma sig före, för den starkaste överlever alltid, de andra ligger på gatan och tigger.

När vi sitter i bilen och har stannat vid rödljus ljuder femtio tutor bakom oss för att vi inte kör mot rött! För det finns inga ideal, och ingen tanke på att hjälpa varandra. För hjälper vi varandra så kommer fler att stå och slåss om vattnet vid pumpen den dagen då det kommer bara några droppar.

Så bitter har jag blivit, och jag bannar mig själv och försöker tänka på något bra med Indien.

Det skulle väl kanske kunna vara att det finns fortfarande väldigt många färger och tempel. Indien har en rik kulturell historia och en levande historia som inte går att finna någon annan stans i världen. Indien är väldigt spännande när det kommer till religion och religionens betydelse för folket.

Indien har en fantastisk matkultur och kunskap om mat och dess hälsoeffekter är något som varje indier har teorier om. Och Indien har ett otroligt hantverk som är levande och vackert och konsttradition som är unik. Indien har långa sandstränder och rosa solnedgångar, vajande palmer, färsk frukt och billiga grönsaker. Bollywood, klassisk dans och musik.

Men har ni fattat att det inte ens finns ett fungerande sopsystem? Grannarna går ut med sina sopor och slänger dem i ett hörn tjugo meter bort. Sen kommer någon och tuttar eld på det om man har tur. Hepatit A var det va?

Hur ska man ens kunna tänka tanken ekologiskt här? Jag är rädd för jag vet inte vad det är för besprutade genmanipulerade grönsaker jag egentligen äter. Såklart bryr sig ingen om sådana bagateller i ett samhälle där man kämpar för att överleva och det kostnadseffektiva går före allt annat?

Ekologiskt tänkande är en överklassfråga, om den ens existerar här. Och vad händer egentligen, jag trodde indierna uppskattade vegetariskt, men det var förr det, nu anses kött vara finare än grönt och därför äts det mer och mer kött, det har blivit en statusfråga i ett land där status är viktigare än allt annat! Och hur ska detta gå om alla börjar äta kött då det är 10-20 gånger mer energikrävande att producera kött än grönt? I ett land på 1.15 billioner människor! Och egentligen har väl indierna (bara för att de förut varit vegetarianer) samma rättigheter att äta kött som de köttfrossande amerikanerna och européerna, vem ska ta ansvar för allt detta, jag ger upp.

Nej, jag tror Sverige behöver fortsätta ignorera Indiens problem om vi ska kunna fortsatta med vår överkonsumtion. Det är lika bra att hålla dem nere, utvecklingsländerna. För om de inte satt i skiten, skulle vi väl heller inte sitta där vi sitter. Den starkaste överlever. Eller?

Händer just nu

Tänkte att jag skulle skriva lite om vad som händer i Indien på nyhetsfronten.
I söndags anhöll polisen drygt hundra människor i ett farm house en bit utanför city. De arresterade dem och satte dem i fängelse, påstod att det hölls en rejvfest där. Tre dagar senare sitter fortfarande runt hälften av de tillfångatagna kvar i fängelse eftersom de inte kan betala lösen. Drygt trettio av deltagarna var foreigners och tidningen kryllar nu av bilder på foreigners i jeans och tshirt med sjalar över ansiktet. Till saken hör att det inte hittades några droger och deras enda brott var att de ville dricka öl och dansa. Som tur var hörs det många upprörda röster och folk börjar få nog. Bangalores polis bör nog läsa på lite mer om Rejv innan de hugger till nästa gång.

En annan stor nyhet för ett tag sedan gällde de konservativa moralpoliserna som de kallas. Ett av de konservativa partierna är emot att kvinnor skall få klä sig i västerländska kläder och umgås i barkretsar. Så i Mangalore, en stad nära kusten att attackerades med fysiskt våld tre tjejer och slängdes ut från en pub för att de var just kvinnor. Som svar på saken höjdes röster över hela landet. Ledaren för det konservativa partiet stod upp för attacken och fick rum i media där han sedan fördömde Valentins day och män och kvinnor som håller handen, allt det hemska kommer från västerländsk kultur. Pust! Det är verkligen en lång väg kvar.

Men många tjejer börja säga ifrån nu, rejält, det hålls demonstrationer och skrivs artiklar. Mannen i fråga fick några tusen rosa underkläder skickade till sig på Valentins day som protest. Om man verkligen ska skåda Indisk kultur så var det Indierna som uppfann Karma Sutra. Och på de heliga templen kryllar det av nakna figurer i olika sexpositioner. Det är indisk kultur det.
Men tyvärr, det är fortfarande en väldigt lång väg för indiska kvinnor till friheten. Trots att det är förbjudet sedan 1978 att gifta sig innan arton år, är 45% av Indiens flickor gifta före arton år!

Igår var det Holi och Sam kom hem från jobbet med lila hårbotten. I tidningen stod det uppmaningar om att använda organiska färger. Tydligen kan man få ögonskador och allt möjligt av de färger med kemikalier i. Grannbarnen lekte utanför och jag tittade på.

Religiös förvirring

Jag tycker att det är så sorgligt att man ska döda i religionens namn. Inte bara döda, jag tycker det är sorgligt att se hur religioner fördömer och ser ner på varandra. Hur kristna fördömer hinduer, hinduer fördömer muslimer, och hur muslimerna blir utpekade som terrorister meddetsamma. Om det nu finns en gud eller gudar, är det väl det mest oreligiösa man kan göra att fördöma, hata och mörda andra människor.
Här är religion ett så hett och känsligt ämne att hårda ord kastas mot de icke egna. Sam och jag går till kyrkan och hör på missionärer, och jag tycker mig ana en tendens att det handlar om omvandling. Som om målet vore att alla skulle bli kristna i hela världen. Jag mår illa när de pratar om tribals som ska få biblar översatta på sitt eget språk och jag hoppas verkligen att Sam har rätt när han säger att det inte handlar om att omvandla någon, utan att alla ska få kunskap om Jesus och sedan själv ta egna beslut.
Religion är för mig på många sätt obehagligt och otäckt och väldigt skrämmande. När religion förväxlas med politik och makt. Då religionen egentligen förlorar allt den står för från början. Det är inte religion, det är egoistiskt maktbegär, och ett ”vi och dom” tänkande baserat på rädsla som leder till ökade klyftor. Tanken att man ska vara god mot andra människor har för länge sedan glömts bort.
Jag önskar bara att alla kunde leva sida vid sida i harmoni, utan att fördöma, se ner på, utesluta eller hata människor endast på grund av religiös tillhörighet, jag själv är naiv nog att tro att det är det religion egentligen står för. Dalai Lama är i alla fall en fredlig ledare då han säger;
I am going to use my energies to develop myself,
to expand my heart out to others,
to achieve enlightenment for the benefit of all beings.
I am going to have kind thoughts towards others.
I am not going to get angry, or think badly about others.
I am going to benefit others as much as I can.
Kanske verkar det enkelt för mig då jag kommer från ett land där religionen står i bakgrunden och där alla mer eller mindre delar samma religiösa värdegrund och vi levt länge i skydd långt borta från krig och konflikter. Jag har inte sett min kyrka blivit bränd eller mitt tempel eller moské blivit bombad. Det är långt ifrån min verklighet, så kanske har jag inte möjlighet att sätta mig in i detta och kanske skulle jag själv känna starkare om det var i Sverige man eldade upp hotell Knaust i Sundsvall och terrorister sprängde SJ. Våld föder våld och hat föder hat, kanske har det gått för långt redan, infektionen här är redan ett faktum och det är svårare att läka om man själv blivit utsatt för då blir man blind och rädd och vågar inte längre se hur grannen är en människa av kött och blod som skrattar och gråter, äter och hänger tvätt och kramar sina barn precis som du.

Nya tankar och nya ideer

Såklart är ingen av oss oumbärliga och vi behövs inte alls på lägret som arbetskraft utan det finns det personal så det räcker och blir över. Nog kan vi korrigera här och där och instruera i hygien till vissa, men vi skall inte tro att vi är västerlänningar som kommer till Indien för att göra gott och hjälpa de fattiga (genom att köpa en dyr flygbiljett och förstöra miljön lagom mycket) för rädda vårt eget samvete över att överkonsumera och leva i lyx. Så vad ska vi göra då tänker vi, vi är inbjudna som gäster och nu får vi se allt detta fantastiska sociala arbete som drivs av kunniga lokals som har kännedom om de lokala förhållandena och vi funderar på hur mycket utländska så kallade volontär organisationer egentligen är en bluff och hur mycket som handlar om människors dåliga samvete och vad man skulle kunna göra istället.

Vi bestämmer oss för att ta tillfället i akt då vi båda är sjuka teoretiker som älskar att analysera skriva och teoretisera och trots allt har Eleonor en master i South Asian studies och pratar hindi och jag är legitimerad sjuksköterska och vi borde kunna göra en intressant field study och intervjua patienterna och skriva en snitsig artikel för någon lämplig tidning och så går vi och sätter oss på ett lokalt hak och brainstormar idéer över en limesoda. Sen tappar jag rösten och kan inte prata mer och jag vet inte om det är min kropps reaktion på alla frågor jag får och äntligen får jag vara tyst och jag stannar hemma på eftermiddagen för att reflektera och meditera, eller snarare skriva och sortera tankarna. Ikväll ska vi följa med en av tonåringarna som Ellis stått med i blocket hem och göra Puja och äta frukt för det är sista dagen på en lång festival som väckte oss fyra i morse då det handlar om att se gudarna i naturen och vattnet istället för i statyer och gudabilder och något som firas av alla kast och därför var alla uppe och sköt raketer medan vi låg i våra myggnätssängar och höll för öronen.