Fantastiska Hans Rosling!

Om ni verkligen vill veta hur Sverige ligger statistiskt i jämförelse med övriga världen, vad gäller BNP, demokrati, mänskliga rättigheter, antal rökare, och massa annan intressant statistik så rekommenderar jag starkt att upptäcka Hans Rosling och hans fantastiska program Gapminder som tagit mig med häpnad. Min fina vän Rebecka har introducerat mig till hans TED talk -föreläsningar och de är verkligen bättre än den bästa såpoperan, jag tittar på föreläsning efter föreläsning och vill bara ha mer!! Ännu finns det hopp för världen med människor som Hans Rosling!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När jag var yngre då var jag odödlig. När hela livet låg framför fötterna och det verkade lika rimligt att bli stadsminister som rockstjärna. Jag skulle bli stor konstnär, journalist, veterinär eller psykolog. Jag skulle köpa ett stort vitt trähus som låg vid havet och plocka snäckor på stranden i solnedgången. Vi skulle göra revolution mina kompisar och jag, vi diskuterade Marx och bildade band och skulle turnera över hela världen.

Det värsta är att jag vet fortfarande inte vet vad jag ska bli. Jag har provat på att bli rockstjärna, sociolog och konstnär. När jag valde att bli sjuksköterska tänkte jag att jag skulle gardera mig mot tristessen och begränsningarna då psykolog var så enformigt och sociolog så universitetsbundet, rockstjärna så bandbundet och konstnär så egoistiskt. Så jag blev sjuksköterska. För att det fanns så många möjligheter, och för att jag älskade att höra på historierna och vara viktig och betydelsefull när jag kokade kaffe i hemtjänsten.

Jag ville kunna svara på frågorna och hjälpa till med det som gjorde ont. Jag ville inte att människor skulle behöva vara ensamma och jag ville kunna allt om mediciner och biverkningar och vara med och utveckla vården. Jobba för det som ger bättre hälsa, oavsett om det var medicinskt eller psykiskt. Ur ett samhällsperspektiv lika väl som ur individsynpunkt. Jag bestämde mig en gång för att bli vårdforskare. Längre har jag inte kommit, men nu funderar jag igen för det verkar ju som om man måste bli politiker för att kunna påverka vården. Vem lyssnar på en omvårdnadsforskare om inte resurserna finns att förändra?

Jag är så förvirrad, för samtidigt vill jag ju bli konstnär, jag vill kommentera min omvärld och vara fri att göra detta, inte styras av någon annans åsikter. Kanske skulle jag bli journalist och börja om för att läsa på journalisthögskolan för att sedan upptäcka att det suger hästballe att slicka röv på Aftonbladet. Jag kommer ju ingenstans, jag blir bara äldre för varje år som går. Är det här som kallas trettioårskris, eller är det problemet med min generation som har för många valmöjligheter? Eller I –landsproblem som det så ironiskt kan kallas.
Vad tycker ni att jag ska bli? Snälla några tips kanske?

Förskräckligt är oväsendet

Nu är jag jävligt irriterad igen. Ljud ljud ljud. Bang bang. Tut tut. Pang pang. Visselpipa, hög och skränig musik. Landet kryllar av oljud och höga toner. Jag kan inte gå någonstans utan att det plötsligt vibrerar i tummhinnan av höga skrik eller fruktansvärda tutor. För tillfället sitter jag med mina älskade öronproppar hårt instuckna i öronen och ändå rycker jag till varje gång grannarna utanför smäller smällare. Och jag menar, det är inga små smatterband, utan sådana som låter mer som en explosion så fönstren skakar, det ekar i hela kvarteret och man tror något allvarligt har hänt.

Jag går ut på verandan för att se efter och till min fasa ser jag att samma outbildade familj som slänger soporna tio meter bort låter sina små barn kasta bomberna. Den äldste är inte mer än tio år och de tre andra betydligt yngre. Hur outbildad kan man bli? Mamman står där i dörröppningen i sitt nattlinne och tittar på. Om inte ungarna smäller händerna och ansiktena av sig så blir de garanterat hörselskadade. Jag önskar nästan att skadar sig så de lär sig en läxa men ångrar det så snart jag tänkt det för så elakt får man inte tänka, och det är ju inte BARNENS utan föräldrarnas fel.

En annan sak som stör mig när vi ändå är inne på temat ljud, är den man i uniform som kommer var tredje natt och blåser i en visselpipa nedanför vårt fönster. Ungefär kl 01 brukar han komma, med sin visselpipa och sin träpinne som han slår i marken för att väcka alla vildhundar som börjar skälla och det blir ett jävla liv. Han ska tydligen vara till för att hålla tjuvarna borta, men de hör ju honom på en mils avstånd. Sånt här fattar jag inte med Indien. Ingen respekt för att folk kan ta illa vid sig av att bli väckt varenda natt, eller döv heller för den delen.

Jag skrattar när jag tänker på att vi i Sverige sätter upp en försynt papperslapp i trappuppgången för att varna för OM vi skulle råka störa någon när vi håller trettioårsfest efter klockan nio. Ett ljud i Sverige är i jämförelse med bullret i detta land en fis i rymden. Och just nu skulle jag så himla gärna fisa i norrlands tysta skogar istället för att sitta här och hålla för öronen.

Compliance

När jag började skriva min blogg hade jag stora ambitioner att skriva om hälsa och sjukdom, i Indien och i Sverige.
Jag såg framför mig hur jag skulle leta upp massa sjukhus och göra studiebesök. Lära mig om sjukdomar och möta patienter utifrån min profession som sjuksköterska.

Jag gick till ett sjukhus och fick följa med på ett hembesök.
Jag hann inte mer än hem igen förrän jag slungades rakt in i anhörigrollen. Plötsligt satt jag på ett annat sjukhus dagarna i ända och stöttade och oroade mig för Sophie, som hade opererats från den där igenkleggade venen i armen som blödde okontrollerat.

Här hemma sitter min svärmor med ett blodtryck på runt 190/110 och rubbning av thyroidbalansen. Min svärfar har diabetes.

Sam fick sen en allvarlig ögoninfektion, hunden magsjuka och min svärfar plötsligt herpes. Samtidigt som Sophie blev allt tröttare av att ha total njursvikt.

Den riktiga utmaningen blev något helt annat än jag tänkt mig. När min svärmor inte tar sina mediciner och svärfar tror att han har njursvikt så fort han ätit rödbetor. När svärmor vägrar gå upp för trappan för sitt höga blodtryck och när Sam tror att han fått cancer i lungorna när han hostar.

När svärmor pratar om att jag ska äta jättemycket salt för mitt låga blodtryck och om hur alla grönsaker gör ditten och datten i kroppen. När hon kommer hem från kyrkan och konsulterar mig om sina väninnors problem och oro, om menstruationsproblem och huvudvärk och vill höra att de inte behöver gå till doktorn.

När jag ser hur min svärfar fått herpesinfektionen till ögat och jag blir livrädd. När jag får veta att Sam och Sophie inte fått hepatit vacciner som barn. När jag får höra hur föräldrarnas starka religiösa övertygelse hindrade dem från att ta den 11-åriga storasystern till sjukhus när hon hade allvarliga astmaanfall utan kallade på präster istället.

Den största utmaningen är att möta mina svärföräldrar och deras religiösa övertygelse, när deras kyrka har en tro till Guds helande kraft och ser inte att man ska ta mediciner eftersom man då misstror Gud.

Jag försöker förklara för mamman hur viktigt det är att hon tar sina thyroid och blodtrycksmediciner så hon inte får en propp och hur viktigt det är att hon rör på sig. Sam och jag försöker att få pappan att inse att Sophie behöver en transplantation och inte mer böner.

Som sjuksköterska är nog en av de svåraste sakerna man kan göra att få någon att ändra ett hälsofarligt beteende. Och när religionen är viktigare än allt annat och den säger tvärtom, hur går man då tillväga?

Som tur är tar pappan sina mediciner för både för herpes och diabetes. Sam åker glatt till sjukhuset, vaccinerar sig och tar ögondroppar, samtidigt som Sophie frågar mig detaljer om njurtransplantationer. Det är bara min svärmor som envisas med att inte ta sina mediciner. Och kanske ska jag låta det vara och bara vara anhörig, även om det är svårt att se på i rollen som sjuksköterska.


Svärmor lär Sophie laga Biryani till påskmiddag

Lita aldrig på Indisk sjukvård!!!!!

Som om helvetets jävla skit inte redan drabbat oss. Sophie har nu fått Hepatit C!! Häromdagen var hennes levervärden i obalans och hon skulle göra en extra koll idag. Och det är Hepatit C hon fått. De jävlarna på sjukhuset kollade inte blodet för Hepatit när de gav blodtransfusionen efter hennes operation!

Den gången de knutit bandaget för hårt efter dialysen, vilket gjorde att blodet bildade en propp som kleggade igen systemet.

Det som ledde till att de var tvungna att operera för att ta bort proppen.

Den gången då hon blödde så mycket under operationen att hon förlorade stora mängder blod eftersom de gett henne blodförtunnande medicin för att lösa upp proppen!

Jag tror inte det är sant!! Jag blir så jävla förbannad. Så jävla onödigt. Förbannade skit. Och jag vill inte vara den i familjen som vet vad Hepatit C innebär! Skit skit skit skit. Förbannade jävla skit. Hon är bara 26 år, HELVETE!!!

Harmonisk skola

Saraswati, larandets gud

Efter frukosten vid halv åttatiden på morgonen hämtas vi av en liten kille med välkammat hår och vi får en skön promenad över åkrar och ängar och solen är inte så varm än så det känns skönt och behagligt. Han är en av de elever som studerar på den lokala skola vars elever också arbetar som volontärer på lägret och vi är inbjudna att delta i morgonmötet. Skolan drivs av en Buddistisk organisation och drivs av donationer men är i sig religiöst obunden. Det är måndag och skoldag igen och vi möter artiga barn i blå skoluniformer som till min glädje pratar engelska. På väggarna finns bilder på Buddha och Jesus bredvid den hinduiska lärandets gud Saraswati och bilder på Gandhi. Så sitter vi på golvet i en stor ring och ber och mediterar och sjunger sånger och pratar om Gandhi och humility. Och två pojkar spelar upp ett litet skådespel på temat att vara god mot andra och det känns som en väldigt bra start på dagen och jag önskar denna anda fanns mer i Svenska skolor. I naturkunskaps salen sitter kartan på världen och jag förklarar för vår guide om golfströmmen och han nickar ivrigt och jag berättar lite om Sverige. Sen går vi tillbaka över gröna ängar och tittar på hundar och killingar sen är det dags för ännu en dag på ögonoperationslägret.