Längtan till skogen

Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg från den 19:e Juli. Håll till godo.

Min bror och jag funderar. Vi funderar på mycket när det regnar och vi sitter uppe sent på nätterna och dricker ljummen julöl i sommarnatten. Varför det ska vara så svårt att vara vuxen. Hur man ska tänka. Om karriär och jobb och framtid. Vi försöker komma på en buisness vad man skulle kunna hitta på. Men att man måste vara så beroende av pengar pengar pengar. Att det inte går att skapa sig en egen värld, där man klarar sig själv i ett hus på landet i norrlands inland. Att det liksom inte funkar nu när man måste ha internet och försörjning och skola och sånt. Men vi vill ha hus och natur. Inte bli insmetade i någon slags stockholmslism där man måste bränna det man har på sånt som inte gör en lycklig. Vi kollar på hus på skoj. Runt tre millioner för ett renoveringsobjekt i utkanten av Stockholm. Vi hittar en hel fastighet med tre lägenheter och två butikslokaler i Kramfors för mindre än en femtedel.

Men jobben finns ju ingen annan stans än i storstaden, och vi vet båda att vi skulle få lappsjuka efter en vecka. Men samtidigt är det lockande med lugnet. De stora tallarna och fjälltopparna. Avståndet från svininfluensan och hemskheter i världen. En get en ko och några hönor. Nä vi är nog riktigt präglade av vår uppväxtmiljö. Som inte passar in idag, och inte heller gjorde det då när våra föräldrar försökte leva med husdjur efter husbehov. Eller vad den där boken nu hette som vi läste. Om självförsörjning och ängsslåtter.

Det här med att folk vill bli bönder igen som blivit värsta hypen efter ”bonde söker fru”. Och den fantastiskt fina lilla dokumentären om trädälskaren, säger inte det någonting om vår samtid? Iallafall säger den något om oss som har ett förhållande till skogen. Uppslitna med rötterna, tvingande in i ett samhälle där snurren tagit fart åt fel håll och det går liksom inte att stoppa det. Storstad, urbanisering, ekonomisk kris, klimathot, överbefolkning, krig, ekonomisk tillväxt bla bla bla. Och det gamla är väl inte alltid bättre. Eller är det kanske bara vi som drömmer, som alltid kommer att drömma. Bara för att vi är sådana.

Vi jag pratar om samvetet. Samvetet att man ska ta ansvar för hela världen. Det dåliga samvetet för u-länder, och hur mycket det egentligen betyder med klimathot och att köpa ekologiskt. Vi behöver få tillbaka kontrollen över våra liv. Komma tillbaka till det som är viktigt. Vi är ju bara djur som vilket djur som helst. Min bror pratar om rabarber, om att vi är som rabarber, som vill fortsätta leva, föröka sig. Vi vill inte veta vad som händer imorgon. När det kommer för mycket press, då ska vi krypa in i vår kokong, hålla oss till våra närmaste. Göra det som förväntas av oss på jobbet, men inte mer. Vi måste vara lite mer egoistiska säger min bror. Tänka på oss själva. Det hjälper inte att ha ångest för omvärlden. Om vi bara kan köpa en liten stuga och komma bort, bort från allt samvete. Njuta av livet som det är här och nu. Slappna av och ha roligt. Bry sig on det som är viktigt. Och det är väl dem man älskar, sen kan man ju kompostera också för all del.

Vuxenångest x2

En annan sak som också fått mig att fundera på det här angående att växa upp, bli vuxen, eller ska man kanske säga förstå att man är vuxen, är när alla möjliga människor som man känt eller lärt känna genom åren plötsligt bombadera Facebook med bebisbilder. Oh herregud. Det var så det gick. Det som hände, så det blev- känslan liksom. Gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Jag blev ditten, han datten och vi fick denna på patten. Ha ha liksom. Hjälp.

Att det är Sam och jag det är jag så fantastiskt jätteglad för, men betyder denna ålder att man måste bli vuxen, fixa fast jobb och få barn, köpa lägenhet eller möjligtvis hus och sitta hemma och kolla på tv på kvällarna för man är alldeles för trött för att hitta på annat. Sen möjligtvis om man har tur blir man alldeles för full någon enstaka gång om året när man lyckats få barnvakt och går på fest, och då sitter man iallafall bara och diskuterar dagisplatser och skolor och nya kombibilen. Att man ska sluta tro på framtiden och bli alldeles för upptagen bakom blöjbergen så man inte orkar göra revolution längre? Att man kanske kan unna sig en resa till Mallorca en gång om året och bada i pool med andra småbarnsföräldrar? Nej dra på trissor.

Jag kanske bara jobbar på ett jobb med alldeles för vanliga småbarnsföräldrar med vanliga funderingar och prioriteringar, som läser Hemmets Veckotidning och Damernas Värld och diskuterar smakerna på lösgodis. Och vad är det för fel på det egentligen? Det är nog bara mig det är fel på som inte förstår det, jag vill förstå det men jag kan ju inte, jag kan ju bara inte bli sådan! (eller kan jag det?)
Hmmm

I allfall, hursomhelst, vuxen eller inte, jag har en mycket god nyhet. Sam kommer hit den 24 augusti. Nu är det bestämt och biljetten redan köpt och betald. Jippijejjjeeejj. Jag kan börja kryssa av i almanackan. Det ska bli så fantastiskt skönt att få se honom igen, jag är så så otroligt otroligt glad för detta!!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När jag var yngre då var jag odödlig. När hela livet låg framför fötterna och det verkade lika rimligt att bli stadsminister som rockstjärna. Jag skulle bli stor konstnär, journalist, veterinär eller psykolog. Jag skulle köpa ett stort vitt trähus som låg vid havet och plocka snäckor på stranden i solnedgången. Vi skulle göra revolution mina kompisar och jag, vi diskuterade Marx och bildade band och skulle turnera över hela världen.

Det värsta är att jag vet fortfarande inte vet vad jag ska bli. Jag har provat på att bli rockstjärna, sociolog och konstnär. När jag valde att bli sjuksköterska tänkte jag att jag skulle gardera mig mot tristessen och begränsningarna då psykolog var så enformigt och sociolog så universitetsbundet, rockstjärna så bandbundet och konstnär så egoistiskt. Så jag blev sjuksköterska. För att det fanns så många möjligheter, och för att jag älskade att höra på historierna och vara viktig och betydelsefull när jag kokade kaffe i hemtjänsten.

Jag ville kunna svara på frågorna och hjälpa till med det som gjorde ont. Jag ville inte att människor skulle behöva vara ensamma och jag ville kunna allt om mediciner och biverkningar och vara med och utveckla vården. Jobba för det som ger bättre hälsa, oavsett om det var medicinskt eller psykiskt. Ur ett samhällsperspektiv lika väl som ur individsynpunkt. Jag bestämde mig en gång för att bli vårdforskare. Längre har jag inte kommit, men nu funderar jag igen för det verkar ju som om man måste bli politiker för att kunna påverka vården. Vem lyssnar på en omvårdnadsforskare om inte resurserna finns att förändra?

Jag är så förvirrad, för samtidigt vill jag ju bli konstnär, jag vill kommentera min omvärld och vara fri att göra detta, inte styras av någon annans åsikter. Kanske skulle jag bli journalist och börja om för att läsa på journalisthögskolan för att sedan upptäcka att det suger hästballe att slicka röv på Aftonbladet. Jag kommer ju ingenstans, jag blir bara äldre för varje år som går. Är det här som kallas trettioårskris, eller är det problemet med min generation som har för många valmöjligheter? Eller I –landsproblem som det så ironiskt kan kallas.
Vad tycker ni att jag ska bli? Snälla några tips kanske?

Jag jobbar på akuten och mormor kommer in

Jag har börjat jobba natt på akuten. Eller egentligen är det inte riktigt akuten, utan en övervakningsavdelning som tar hand om akutpatienterna.
Jag slår vad om att ingen av er som känner mig trodde jag skulle vara en nattsyrra på akuten. Inte jag heller. Det var det sista jag kunde tänka mig.
Det är bara i vissa kretsar som det är tufft att jobba på akuten. Inte i min, jag tycker det är tufft att jobba med äldre och med palliativ vård. Där det är annat som räknas än bara tempo. Jag hatar tempo men älskar patienterna.

Men det bara blev, och det blev nog för att jag skulle få lära mig det jag helst inte vill. Typ vända helt på dygnet, inte lära känna patienterna, fatta snabba beslut, inte dokumentera ordentligt, stort och ensamt ansvar, prioritera på bekostnad av annat (enligt mig) viktigt, och sen arbeta med fullständigt galet mycket tekniska apparaturer. Det värsta är dock att som relativt oerfaren sjuksköterska tvingas ringa och väcka sura läkarjourer mitt i natten.

Jag tycker dessutom det är väldigt konstigt att ingen av de som jobbade natt på denna avdelning förra sommaren jobbar kvar. Jag tycker också det är lite konstigt att man drar ner på personal under sommaren och helgerna, då trycket på en akutavdelning på just denna (en av Sveriges största sommarorter) ökar markant. Jag tycker också det är lite konstigt att man anställer över 40 nya personer just för denna sommar bara på akutkliniken. Var tog alla andra vägen?

Men än återstår att se, två fullföljda nätter hittills har kanske var extrema, eller så var jag extremt trött vad vet jag. Jag försöker i alla fall se det hela som tre kommande månader av betald utbildning. Och jag får mer lediga dagar när jag har sovit ut, och jag kommer dessutom att lära mig sjukt mycket få jättebra erfarenheter till framtiden.

I förrförrgår när jag precis hade gått av mitt första nattpass och satt mig på bussen hem då ringde mamma och sa att mormor var på väg in. Hon hade fått en stroke, det var i alla fall vad ambulanspersonalen sade. Jag satt på bussen den långa vägen hem och kände mig otillräcklig för att jag inte stannat kvar, men det gick inte alls att vända för jag var så sjukt trött att jag inte visste vad jag hette. Nästa morgon skulle mamma börja sin cellgiftsbehandling och jag skulle jobba natt igen.

Och för att gnälla lite till när jag ändå håller på, Sophie, ja hon fick veta att hon hade Hepatit C. Det är inte alls kul med Hepatit C. Inte, inte alls, det innebär att hon måste få dyr behandling i några månader innan hon alls kan gå igenom transplantationen. Buhuu

Idag hälsade jag på mormor, de hade drogat ner henne så hon sov jättedjupt, de sa att hon krampat så mycket och att egentligen kanske hon aldrig haft någon stroke, utan epilepsi. Men då har hon gått omkring och trott att hon haft en stroke i december förra året fast det i journalen stod att diagnosen var epilepsi. Varför sa dom inget den gången?

Nej imorgon är det midsommarafton, man får ju rycka upp sig lite. Saker är ju på gång i alla fall. Mormor är 91 och vill faktiskt dö. Mamma får behandling och mår rätt bra ändå och Sophie ska få behandling och transplantation. Allt är över om ett halvår. Dessutom är då Sam också här och jag är en mer erfaren sjuksköterska. Jag längtar såå till dess.

Glad midsommar på er mina kära kamrater!
(och förlåt för ett lite gnälligt inlägg)

Snurrigt

Två saker snurrar just nu mest i mitt huvud. Den ena är Sam och den andra är mamma. Att min Sammy snurrar gör att det känns lättare när det snurrar med mamma. För om två dagar ska jag vara anhörig och inte sjuksköterska och sitta och lyssna på vad mammas bröstkirurg säger, vilken grad och hur mycket och vilken sort av cancer hon har. Och vilken behandling hon ska få. Därför är det skönt när Sam snurrar i mitt huvud samtidigt som jag slipar och målar väggarna och skrapar bort puts och smetar dit murbruk. Mamma gömmer sig bakom blommorna i trädgården och jag smetar spackel som en galning. För det är ingen ide att tänka ännu. Armarna blir spagetti och svetten rinner på ryggen och jag tänker på vad fint det ska bli när Sam kommer hit. Jag har ju ändå världens bästa man och världens bästa mamma.


Min hackkonst

Äntligen!

Idag fick Sam uppehållstillstånd i Sverige!
Jippijajajjej, att man kan bli så glad för något så självklart. Jag tycker nu att Migrationsverket i Växjö är riktigt sympatiska. Jag skickade in sista papperet i fredags när jag kom hit och idag onsdag fick vi beskedet.

Sista allt i Indien

Ahhh. Jag vill och jag vill inte åka. Hur ska jag kunna vara utan Sam i fyra månader! Det är inte klokt och inte rättvist. Jag vill inte umgås med honom och känna att det är sista gången vi gör allting nu. Sista gången vi fikar på Infinity, sista gången vi sitter i gungan på taket, sista gången vi tittar på film, sista gången vi dricker morgonkaffe, sista gången vi kramas, sista gången bläääää
Fast egentligen är det ju inte sista gången alls. Utan bara en paus, på fyra månader.

Men så längtar jag ju hem också. Till alla mina fina fantastiska vänner och min fina familj. Till friheten och friska luften.
Det som hänt har hänt och det har nog hänt till det bästa. När jag beklagade mig för Sam att det inte riktigt blev som jag tänkt mig säger den snusförnuftige maken att det var nog det jag skulle lära mig i Indien. Att det inte går att planera, i Indien blir ingenting någonsin som man tänkt sig.

Allt det här hänt med Sams jobb och all energi som lagts på andra håll det har nog varit till det bästa trots allt. Och det är meningen att vi ska flytta till Sverige nu. I början tänkte jag nog inte att jag kunde få jackpot och faktiskt kunna ha både mina älskade vänner, familj OCH Sam på samma gång. Och det känns väldigt väldigt bra när jag tänker på det och nu börjar jag räkna dagarna tills Sam kommer till Sverige.

Idag läggs mamma in på Kalmar lasarett. Imorgon förmiddag opereras hon. Jag landar i Köpenhamn på torsdag kväll, jag tar tåget direkt till Kalmar och mammas fina väninna hämtar mig. På fredag då är jag tillbaka på Öland och förmodligen jätteförvirrad, jag ska då äntligen hälsa på mamma på sjukhuset och förhoppningsvis ta med henne hem. Sen ska jag skriva jobbkontrakt för sommaren. Jag har fått en tjänst som nattsjuksköterska på akuten. Det får bli vad det blir, det är i alla fall bara över sommaren och sommarnätterna i Sverige ska ju vara ljusa sägs det.

Mangosommar

Jag börjar freaka out allt eftersom dagen då jag ska åka tillbaka till Sverige närmar sig. Jag vill klamra mig fast i allt som finns här och det känns som om det är så mycket jag inte har gjort, sett eller hunnit med.
Jag har shoppat på mig några kilon kryddor och silke till mamma att ta med mig hem och jag hoppas att jag ska kunna konservera lite av Indien på det sättet.

Även om det är sommar nu och hettan är outhärdlig då man vaknar genomblöt i sin egen svett varje morgon så finns det också bra saker med årstiden. Alla träd plötsligt börjat blomma i en variation av knallorange, rött, lila och rosa, kaktusar i krukorna på taket har plötsligt fått små rosa och röda blommor. Men det absolut bästa med sommaren är den färska söta mangon. Vi frossar i färsk mango, mangojuice och mangolassie men allra mest tycker jag om att bita loss det gyllengula saftiga mangoköttet från den stora mangokärnan.

Jag har vant mig vid att alltid ha papaya, små gula söta keralabananer, färska kokosnötter, vindruvor, guavas, och sånna där lite väl söta men järnrika chickos hemma. Men allra mest har jag vant mig vid Sam. De sista månaderna sedan han slutade gå till jobbet har vi i princip umgåtts 24 timmar om dygnet. Visst någon gång går vi varandra på nerverna och sätter oss i varsitt rum i 20 minuter, men sen går det över och vi har riktigt saknat varandra de där 20 minuterna.

Efter mammas cancerbesked och Sophies utslagna njurar känns vårt liv så skört och lättrubbat. Allt det där vi inte trodde kunde hända just oss händer oss. Den där känslan av att inte vara odödlig. När det nu händer något litet kommer rädslan och det blir ett jättestort monster.
Och jag blir rädd att lämna Sam, vad händer om svininfluensan kommer emellan oss. Om gränserna stängs, eller om det blir krig. Och jag tänker på Sophies operation. Jag får ångest och tänker på flygplan som störtar, bilar som krashar och hjärtattacker och jag vill inte skiljas från honom. Vi har ju precis startat vårt nya liv tillsammans.

Sverige i sikte

Bil kommer lastad med.. Mangos!


Jag och Freddy tjyvkikar på byggnadsarbetarna



Sam kan nu säga "danskjävlar", "det regnar", "jag heter Samuel", "tufsig hund", "hund somna", "min gulliga fru" och ett antal fler uttryck. Anledningen att han kan säga danskjävlar är såklart eftersom vi tittat på Riket och "danskjävlar" är numera Sams favoritsvordom och vad han kallar vårdslösa bilister.

Häromdagen fick jag papper från migrationsverket i Sverige och de bad mig fylla i en bekräftelse om att vi är gifta. Detta enkla papper betyder att jag slipper kallas till intervju, och jag slipper skriva i den långa historian om hur vi träffades som annars krävs av anhöriga till personer som söker uppehållstillstånd pga. av nyetablerade förhållanden. Detta innebär alltså att Sam var trovärdig i Delhi på intervjun, och att de ser oss redan som ett etablerat förhållande utan frågetecken. Tack Migrationsverket, eller snarare tack Svenska ambassaden i New Delhi.

Tyvärr tar det några månader av handläggningstid innan han får beslutet om uppehållstillstånd och innan detta måste han motta i Indien innan han kan komma till Sverige.

Jag trodde det var långt kvar till 7 maj, men när mamma talar om att hon ska opereras om en vecka och två dagar, då inser jag att jag lämnar Indien om en vecka och tre dagar och jag får inte så lite panik. Jag har ju inte ens lärt mig att laga riktig dahl ännu!
Jag har väldigt blandade känslor inför att åka hem. Å ena sidan vill jag ju inget hellre än att springa på gröna fält och andas frisk luft, å andra sidan vill jag absolut inte skiljas från Sam igen.

Jag har irriterat mig så fördömdast på att vara kvinna i ett land där kvinnor gör bäst i att sitta kvar i bilen om man så bara ska köpa en påse chips. Jag har många gånger önskat att jag kunde gömma mig, bli osynlig för att slippa alla blickar.

Men jag är så glad för denna erfarenhet, att jag har lärt mig allt detta, att jag har lärt mig att uppskatta så mycket av det bra vi har i Sverige. Och kanske jag förstår lite av hur det är att vara kvinna här. Och att det är så långt kvar, men det är så sorgligt att se. Kvinnor själva väljer att ta på sig burkan, långbyxorna titta ned i marken, eftersom de annars blir attackerade med blickarna. Det är inte deras män som tvingar dem, det är samhället i sig. Den kvinna som vill vara fri får betala ett högt pris om hon går i kjol.

Den fördömda korruptionen, egoismen, kvinnoförtrycket, starkaste överlever, religionens grepp, överbefolkningen. Men samtidigt vill jag inte åka hem och känna mig besegrad. Jag trodde jag kunde fixa det här, jag menar bo i Indien och anpassa mig. Men det kanske inte finns något annat alternativ. Anpassning för en kvinna i detta land kanske betyder likamed att lida som alla andra, skillnaden är att jag vet hur det är att ha friheten. Eller att lidandet kanske inte uppkommer om man inte vet vad man kan få.

Och trots att Sam uppmuntrar mig att gå ut med Freddy på promenader i grannskapet så efter några försök att vara stark, försöka skita i vad någon tycker, och ta min självklara rätt så backar jag tillslut och vill inte gå ut längre. Priset är för högt när män samlas i klungor för att bara stirra. Och jag menar, jag rebellerar inte alls med kort kjol eller något annat utmanade, det räcker med att jag är vit, eller kanske kvinna, eller kanske är det båda delarna.

Sam försöker få mig att tänka att jag är en superkändis. Och det är nog så det måste kännas. Alltid granskad, alltid en knuff i magen från en till en annan, en viskning, ett skratt, tio ögonpar, ständigt, jag känner det i nacken och det är då jag vill ha min burka. Stackars prinsessan Viktoria. Alla ni som inte är kändisar och läser detta, var så himla glada för det. Ni har en frihet att gå till affären i mjukbyxor. Det ni!

Och den friheten längtar jag efter. Samtidigt som jag är rädd eftersom det jag kommer tillbaka till är så annorlunda än då jag for. Mamma opereras dagen innan jag kommer till Kalmar, hon kommer att ligga på sjukhuset då jag kommer med tåget från Köpenhamn. För första gången kommer hon inte stå och ta emot mig när jag kommit från Indien. Och det känns absurt, när jag kramade henne hejdå och grät en skvätt efter bröllopet i januari då var ju allt som vanligt.

Hett

Bangalore


Maximum Temperature (Deg C) 37.0
Departure from Normal (Deg C) +4

Minimum Temperature (Deg C) 23.7
Departure from Normal (Deg C) +3

24-hour Rainfall (mm) 0.0

Today's Sunset (IST) 18:32 Tomorrow's Sunrise (IST) 06:12


Idag är det hetare än någonsin. Jag sitter uppe på mitt rum och fördriver tankarna med att läsa en roman om en knarkare från Afghanistan och svarar på fina mail från klick-människor medan svetten rinner i pannan.

Mamma var till bröstmottagningen igår och fick veta lite mer om behandlingarna och framtiden. Det är märkligt hur saker kan ändras från en dag till en annan. Operation i maj och sedan cellgift och strålning. Troligtvis. Sen efter ett år är hon förhoppningsvis frisk och stark så hon kan sota pannan och klippa äppelträd igen.

Sam är fortfarande på resande fot. På väg tillbaka hem. Han gjorde intervjun igår, och såklart var det en massa personliga frågor som inte ens svärmor bör veta. Tydligen måste jag också bli kallad till intervju, när jag en gång är i Sverige. Först då kan processen börja, och handläggningstiden är ungefär sex månader.

På detta sätt ser de ju till att separera par och göra klart att de inte får ses på ett halvår! För jag måste vara i Sverige, och han i Indien. Pust. Jag som saknar honom då han är borta en vecka. Sex månader är en väldigt lång tid!

Men sen, jag längtar så tills det är klart, då ska vi bo i Sverige ett tag. Det är ju trots allt lättare att skydda sig mot kylan än mot värmen. Uttrycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" gäller inte i Indien.

Jag tröstar mig med färsk ananas. Och att jag snart kommer till Sverige igen. Och att mamma inte är förlamad eller har någon allvarlig demenssjukdom. Och att Sam kommer hem imorgon.